Första maj – ett tillfälle så gott som något att berika det här utrymmet med ytterligare en all-star-elva.

Dagen till ära lägger vi fokus på vänsterkanten.

Det är väl inte direkt modernt med politiskt engagerade fotbollsspelare, men de finns. Vi diskuterade ju Kanouté alldeles nyss, och idag passar vi på att visa upp en hyfsad trupp som använt sitt kändisskap till att peka ut en politisk riktning.

En högerelva får vänta ett tag, men det ska nog gå att få ihop en sån också.

Först får ni ha fria synpunkter på den här. I demokratisk, socialistisk anda.

Albert Camus
En lite märklig lösning, det erkänns, men det känns rätt att grunda laget med intellektuell tyngd. Kommunisten Camus stod i mål i Racing Universitaire Algerois hemma i Algeriet, och har bjudit på existentialismens finaste kärleksförklaring till sporten:
– Det jag vet säkrast av allt om moral och mänsklig plikt, det lärde jag mig av fotboll.

—

Oleguer
Skulle säkert välja catalanismo före socialism, men han är en uttalad anti-fascist och socialist, han protesterade mot Spaniens inblandning i Irak och när han skrev sin självbiografi Cami d’Itaca (”Vägen till Ithaka”) var den ett sätt att använda fotbollen som redskap och metafor i en utopisk samhällsdiskussion. ”Det är inte viktigt om du når fram eller inte, bara att du är nöjd med din resa dit”.

Lilian Thuram
En humanist och anti-rasist mest av allt, och förmodligen den mest tänkande mannen i modern fotboll. Anklagade Sarkozy för en rasistisk grundsyn och stöttade socialisten Ségolène Royal i valet senast.

Gordon McQueen
Leeds/Manchester United-backen dolde aldrig sina sympatier för Labour, och skrev till och med i Daily Mirror för att förklara varför. Det handlade om bakgrund.
– Jag kommer från en familj och ett område som var och fortfarande är labour. Det fanns till och med fler kommunister är tories. Jag gjorde bara vad de bad mig, gick på möten, hjälpte till med pengainsamlingar.

Paul Breitner
Emblematisk vänsterikon under 70-talet, med sina Lenin-, Marx- och Mao-studier, sin socialist-estetik och sitt motsatsförhållande till Beckenbauer. I grunden var han mer rebell än kommunist, men det hindrar inte det poetiskt perfekta i att han var vänsterback i ett av Bayerns och Västtysklands bästa lag någonsin.

Breitner. Mao.
—

Fernando Redondo
Uppvuxen i övre medelklass blev han en av de där intellektuella fotbollsspelare som bara Sydamerika verkar fostra. Hamnade i konstanta konflikter med repressiva förbundskaptener i Argentina (Passarella, Bilardo), och avslutade karriären i Milan med att vägra ta emot lön när han var långtidsskadad. Alltid en hjälte för det.

—

Margarita Döller
Enda kvinnan i laget, och egentligen platsar hon inte på sina fotbollsmeriter. Döller och hennes syster Lucia spelade fram tills i höstas i österrikiska Hellas Kagran. Då gick de ut och organiserade en demonstration mot rasism och mot extremhöger-vännen och tunge parlamentsledamoten Martin Graf.
Problemet? Graf var också ordförande i Hellas Kagran – och slängde ut dem ur klubben.

Sócrates
Kedjerökare, lagkapten, doktor, geni, playmaker – och socialist. Känd för sitt sätt att förvandla Corinthians till en mönstermodell för hyper-demokrati, för att kontrastera mot militärdiktaturen. De röstade om allt, bestämde allt kollektivt.

Lasse Johansson
Javafan, nåt svenskt ska vi ju ha med. Och det är inte helt vanligt med spelare som, under den aktiva karriären, tar på sig politiska uppdrag. Roman Pavljutjenko har gjort det i Ryssland, men han är inte vänster. Sosse-Lasse är det. Klart han ska ha en plats.

—

Cristiano Lucarelli
Den mest uppmärksammade kommunisten in the world game. Ställde till det för sin landslagskarriär när han firade ett U21-mål med att blotta en Che-tröja. Öppen marxist och Fidel Castro-sympatisör som hänger med Che-dottern Aleida Guevara och föreläser om sin socialistiska övertygelse.

Lucarelli. Näven. Diego Maradona
Chavez. Che, Castro… Nämn en socialistisk ikon – och Diego är med ombord. Är väl långt ifrån någon intellektuell, men har satt en ära i att stoltsera med sina vänsterövertygelser.

Diego. Che.

Bänk: Pia Sundhage, Brian McClair, Damiano Tommasi, Javier Zanetti, Jorge Valdano, Ruben Svensson.

Tränare:
Bill Shankly, Liverpool.
En av historiens största var alltid ärlig med sin ideologiska färg. Och han tog med sig den ut på planen:
– Den socialism jag tror på är den där alla arbetar mot samma mål och alla tar del av belöningen. Det är så jag ser på fotboll, det är så jag ser på livet.

Alex Ferguson, Manchester United.
Uttalad vänsterman. Är man arbetargrabb från Govan blir det kanske så. Och vad man än tycker – visst var det lite skönt när han förvandlade C-Ron-bråket med Madrid till en politisk fråga?
– Ronaldo har fyra år kvar på kontraktet, då säger Calderon det här fantastiska: ”Slaveriet avskaffades för många, många år sen”. Sa de samma sak till Franco?!

Gusztav Sebes, Ungern.
Ledare för det Ungern som var bäst i världen. Hur? Sebes kallade systemet ”socialistisk fotboll”. Målvakten Gula Grosics berättar:
– Sebes trodde på den socialistiska ideologin, och det märktes i allt han sa. Varje viktig match var en politisk fråga, han pratade ofta om att kampen mellan kapitalism och socialism ägde rum på fotbollsplanen precis som överallt annars.

Sådär. Vilka glömde jag? Och hur ska vi coacha laget? Alla ska få lika mycket speltid, naturligtvis.

/Simon Bank