Med 90 sekunder kvar av Liverpools magnifika Madrid-mangling fick Lucas Leiva öppet läge från tio meter. Avslutet var på väg rätt in i mål, men styrdes i sista sekund en halvmeter över.

Och varför är det intressant?

Det är det inte. Jag nämner det bara som en väntjänst till alla er som är lagda åt det skadeglada hållet (hej, Erik Niva, hoppas allt är bra). Mina 50 kronor på 5–0 hade gett 350 gånger pengarna.

Vidare nu.

Mind Master Mou är tillbaka i Manchester för att spela Champions League-fotboll. Zlatan Ibrahimovic i all ära, om det finns ett enda litet ”men” som jag vill foga in på Uniteds utstakade väg till kvartarna så är det Mourinho.

Det var på Old Trafford hela världen förstod att han var speciell. 2004, Costinha skickar ut United och Mourinho blir Lagerbäck-lycklig.

För skojs skull gick jag in och letade upp det allra första jag skrivit om José Mourinho. Det är från maj 2003, inför finalen i Uefa-cupen. Jag var väldigt observant på den tiden. Eller så var det Mourinho som var väldigt tydlig:

Porto har också ett grymt lag på gång, och jag litar på deras tränare.
José Mourinho är bara 40 år, han har i år hunnit med att låna ut Fredrik Söderström, vinna ligan med hundra mil, gå till final i cupen och final i Uefacupen för första gången i Portos historia. Dessutom har han en radierande
charmig arrogans som är extremt övertygande. Han har jobbat med Louis van Gaal, och om ni tänker er en van Gaal med framgång och värme så kommer ni nära.

Jahursomhelst, i kväll är han tillbaka i the Fergie Wonderland. 2–0 till United?

Det blir en zapp-kväll som heter duga (eller stream-kväll – kan någon förklara varför Viasat inte sänder Porto–Atleti?!). Spalletti lär ha peppat sina bollpojkar att driva upp tempot ännu mer, eftersom de just förlorat titeln ”världens rappaste bollpojkar” till elit-teamet som hjälper israeliska division II-gänget Hapoel Haifa. Länken fanns hos piraterna på 101greatgoals.

Roma–Arsenal 1–1?
Porto–Atleti 1–0?
Barcelona–OL 3–0?

Och om jag nu ändå upptagit er tid ända hit så kan jag väl bjuda på lite substans också.

Eller yta, om vi ska vara såna. Min plan är att vara alldeles Sofi Fahrman med er ett tag.

Har ni koll på hur Champions League-stjärnorna klär sig egentligen? (ja, alltså vilka kläder de har på sig. De klär sig förstås själva, allihop. Utom Bojan Krkic, som får hjälp av mamma).

Men mer specifikt – här har ni kejsarnas nya kläder, allt enligt finfina L’Équipe Magazine:

Manchester United:
Figursydd kostym i mörkblå ull. Specialdesignad röd slips. Klubbmärket på bröstet är sytt av guld- och silvertråd. Mörka loafers och skärp med klubbmärket som spänne. Marknadsvärdet för hela paketet? Runt 50 000 kronor.
Designer: Paul Smith.

Juventus:
Kläs av Dsquared. Smala, vitsvarta slipsar, figursydd svart kostym – och klubbmärket märkt till och med i sulorna på de svarta skorna i exklusivt läder.

Real Madrid:
Hugo Boss.

Chelsea:
Armani. Det var Mourinho som valde märke, och som ordnade designen ända ner på detaljnivå; de chokladbruna mockaskorna är hans idé.

Bayern München:
Hugo Boss.

Barcelona:
Sacor (ett portugisiskt modehus).

Lyon:
Corneliani.

/Simon Bank

På temat ”vad gör dom nu för tiden, varför hör vi aldrig av dom, det var alldeles för längesen vi sågs” har vi kommit till del II.

Om Erik Niva nu ondgjorde sig över att vissa lockar blir silver med tiden så tar jag det säkra före det osäkra.

Jag går på Silverräven direkt.

Fabrizio Ravanelli föddes gråhårig, i Perugia, och ni minns honom från Juve, Marseille eller kanske Middlesbrough. Det har gått tre år sen han flyttade hem till Perugia och avslutade karriären där den började.

Och nu?

Nu är han Fredrik Ljungberg, fast fullt ut. Och med det menar jag inte att han har ont i benen.

Designern och fotbollsgroupien Carlo Pignatelli är kompis med gamle superhjälten Antonio Conte och har designat kollektioner åt Italien, Marseille, Palermo och Roma. Det var han som lockade in Ravanelli i modevärlden och upp på catwalken.

Nu för tiden är han modell och poster-ragazzo åt Dirk Bikkembergs, vid sidan om jobbet som expertkommentator åt Berlusconi-ägda Mediaset.

– Det är en erfarenhet som fascinerar mig och gör mig nyfiken, säger Ravanelli om moderiet.

Själv tycker jag fortfarande att Armanis kollektioner för Italien och Chelsea är snyggare, att Paul Smiths Englandskollektion var ren tidsanda – och att Luciano Spallettis slips är skäl nog för att lyfta Roma till en Champions League-plats.

För att nämna undantagen.

Regeln i fotbollsvärlden är fortfarande missade straffsparkar. Det finns fortfarande de som hävdar att Liverpool förlorade FA-cupfinalen 1996 enbart på grund av de där ljusbeige Armani-kostymerna, medan andra menar att Glenn Hoddles sämsta beslut som engelsk förbundskapten – och konkurrensen är… hårdare än kring frukostbordet hos familjen Klitsjko – var att välja Paul Smith-beige och inte blått till VM-98.

Å andra sidan var  det väl, i ärlighetens namn, inte Hoddles  fashionista credentials som gav honom jobbet från första början.

/Simon Bank