Om man inte kommer på något eget så får man väl härmas.

Jennifer Wegerup publicerade härförleden (härförleden!) en bild ur den där sagolikt italoerotiska underklädeskampanjen Dolce & Gabbana gjorde med Gli Azzurri inför VM senast. Till applåder från delar av läsekretsen, om jag förstod saken rätt.

Nu är det hög tid att följa upp och fördjupa den där bilden. Vi kan ju inte bara hänge oss åt porr, menar jag. Jo, förstår ni, nu har ju D&G gjort om hela grejen, men med ett nytt lag.

Här har ni, därmed, grabbarna Sergio Parisse, Denis Dallan, Ezio Galon, Andrea Masi och Gonzalo Canale ur italienska rugbylandslaget – all sporting Skin Sensation, 24 Fit, Sport Camp, Olympia, Fresh och Highlight ur den senaste kollektionen.

Jag vet nu inte om det syns i det här formatet, men en sak är alldeles uppenbar – och jag känner att vi gemensamt måste reda ut den:

Italienska rugbyspelare slarvar med rakningen!

Alltså, där fotbollsgängen är lena som nyfödda bäbisar doppade i honung så lallar rugbygrabbarna runt med halvludna ben, som om ingenting hänt.

Så hjälp till här nu. Jag förstår att grunden till de rakade benen/bröstkorgarna/”lite varstans” (som Daniel Andersson sa om lagkompisarnas rakningsvanor när han spelade i Bari) är samma som i cykelsporten. Ursprungligen handlar om att slippa hudproblem efter timmarna på massagebänken (inflammerade hårsäckar, sånt). Sen har det blivit mode.

MEN VARFÖR RAKAR SIG I SÅ FALL INTE RUGBYSPELARE?

Får de ingen massage? Struntar de i sina hårsäckar? Eller finns det helt andra orsaker?

Ni får ta över nu. Ge mig en idéhistoriskt plausibel och fördomsfri förklaring.

/Simon Bank

Om nu Erik Niva tar ansvar för dagen så är det väl inte mer än rättvist att jag guidar er genom kvällens höjdpunkter?

Okej för att Benfica inledde veckan med en orgie i vackra cupmål mot lilla Desportivo Aves – men det är inget mot det som hände sig i Moskva i kväll.

Veckans tema här på bloggen? Fyramålsskyttar.

Vi började med att berätta en gammal skröna om Hristo, och sedan fyllde Higuain och Eto’o på med lite nutidshistoria.

Och i kväll var det alltså derby i Moskva. Eftersom ryska ligan mest består av Moskvalag så händer det rätt ofta. För en vecka sen, till exempel, möttes Spartak och CSKA. Den matchen inleddes med att 200 fans greps redan i tunnelbanan (de var fulla, mest) och slutade med att Spartak – efter en historisk 1–0-seger – kastade upp sina tröjor på läktaren.
Eller, de kastade tröjorna mot läktaren, vilket förde med sig att ett hundratal fans rasade rätt ner i vallgraven som skiljer läktarna från innerplan.
De ville ha tröjor – de fick brutna ben. Ett 40-tal skadades. Hårda bud.

I kväll tog CSKA revansch.
Mittengänget FK Moskva stod för motståndet, och gamle privatporrfilmaren Vagner Love gjorde precis som Higuain och Eto’o. Han behövde 55 minuter på sig för att göra fyra mål.

Här har ni ettan, tvåan, tyvärr inte trean, men väl den acceptabelt snygga fyran.

Annat värt att rapportera från öst? Tja, mest att klassiska Dynamo Moskva – Jasjins klubb – är väldigt, väldigt nära att kvala in till Champions League för allra första gången. De har lagt ner rollen som portugisisk avstjälpningsplats, skurit ner på inköpen och satsat ungt och ryskt – och det verkar gå alldeles utmärkt.

Nu drar jag söderut.Med rätt sorts tur hinner jag fram i tid till en finfin match i franska ligacupen. På vägen dit ska jag tacka min lyckliga stjärna för att mina föräldrar inte har samma sorts humor som Derek McQueens. Eller vad säger ni?

/Simon White Henry Brown Brooks Baker Hollowbread Reynolds Dunmore Harmer Henry Marchi Hopkins Norman Baker Mackay Jones Smith Blanchflower Allen Dyson Bank

This just in, ett pressmeddelande från Gais:

GAIS bjuder alla Volvoanställda på matchen GAIS-AIK.
 
Efter det som har hänt med neddragningar och varsel på Volvo,
vill vi i GAIS visa vårt stöd till de anställda.
 
Varje Volvoanställd får 2 matchbiljetter till matchen på söndag
mellan GAIS och AIK på Nya Ullevi.
 
 
GAIS
 
Och jag vet, det kostar inte klubben ett dugg. Det kommer inte att dra in horder från Torslanda som söker tröst i bedrövelsen med Fredrik Lundgrens tvåfotsdribblingar.

Men likafullt blir jag lycklig av sånt här, eftersom det är ett sätt – litet och kostnadsfritt – att visa att en fotbollsklubb är mer än en klubb som spelar fotboll.

Mina fem cents i Hansson-gate:

Så jävla fel var det väl inte?

Nej, jag hade inte dömt straff, och ja, det finns ett se-mig-och-mitt-OTROLIGA-stopptids-mod-symptom här någonstans – men om vi håller oss till juridiken så… ja, det går att döma straff i det läget.

Fallifall. Vad jag ville komma till är något som kommit bort litegrann i efterskvalpet.
Att Steven Gerrard dyker in som bara Stevie G kan, med hjärtat i handen och hela sin big-and-fookin-hardness i fötterna ser ju alla. Jag älskarn fört. Men vi ser ju också att han lägger sig/förstärker när han fått den där lilla knuffen.

Det är armar upp, mjuka ben – och det kan man ju ta. The modern, international game och allt det där. Jag har försvarat värre filmningar än så, och gör det gärna igen.

Men grejen är ju att Big Man Stevie G inte är vem som helst. Inte någonsin, och framför allt inte när det handlar om att lägga sig lite billigt.

Jag plockar ner hans självbiografi ur hyllan, slår upp sidan 415 och citerar stycket om Rooney-Ronaldo-situationen i VM 2006:

Om Wayne hade gjort som de flesta utlänningarna gör och lagt sig ner vid minsta beröring så hade England fått frisparken. Men vi är England. Vi fuskar inte. Vi tar smällarna. Vi bryr oss inte när motståndarna drar i våra tröjor.
(—)
Det är vidrigt, men det lönar sig. ”Ska England börja köra med det” tänkte jag. ”Ska vi börja lära oss hur man lägger sig och attackerar domaren för att påverka hans beslut? Eller ska jag, Wazza och resten av England fortsätta vara som vi är – ärliga? If we can’t beat them… så måste vi kanske ansluta oss till fuskarna”.

Allra bäste Stevie, om det är fusk att lägga sig lite enklare än nödvändigt så tror jag bestämt att du redan anslutit dig.

/Simon Bank