Till er som inte fastnat för ”På spåret” eller ”Let’s Dance” och som kan få in italienska tv-kanaler  kommer här kvällens tips: kanalen Italia 1, klockan 21.10, säsongsstart för ”Iene” (Hyenor).
Det är en fördel om ni brinner för Roma, eller åtminstone Francesco Totti eller, för all del, hans kända maka Ilary Blasi. De två intervjuas nämligen i programmet och tävlar även i vem som kan byta blöja fortast på en gummi-bebis.
Ni får gissa vem som vinner…

Totti utlovas prata en del fotboll men framför allt väldigt öppet om allt ifrån sex (han vill göra det mycket oftare än Ilary erkänner han) till barnen Cristian och Chanel och andra privatsaker.
Inget program för den som vill ha djupare fotbollsanalyser alltså.
Däremot definitivt för de som vill ha mer av människan Totti.

/Jennifer

Saker som hände i går:
Roma återuppstod, Petra Nordlund kallade Bertil Karlefors för ”Bertil Falukorv” i direktsändning, och den fria världen fick en ny ledare.

Efter ett par minuters funderande har jag lyckats sy ihop alla trådarna, utom det där med falukorven.

För ett par månader sen berättade jag att ett av argumenten mot Barack Obama var att han kunde misstänkas gilla fotboll soccer:

Obama bor i Hyde Park, Chicago. I ett tidigare val användes det som ett motargument. ”Det är inte det riktiga Chicago” sa motkandidaten, och vann. Larry Bennett, politisk forskare, förklarar vad det betydde: ”I Hyde park gillar man sport som cricket eller den där andra sortens fotboll, eller ingen sport alls”. Plötsligt förstår jag varför det var så viktigt för Obama att komma ut som Chicago Bears-fan i vintras. Han ville väl visa att han är en riktig karl.

Nu gick det vägen ändå, rätt enkelt till på köpet. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Roma och Italien.

Il Partito Democratico (PD), det stora vänsteralternativet i Italien, förlorade ju valet i våras. Och de gjorde det trots en slogan som var en uppenbar blinkning till Obamas ”Yes, we can!” – ”Si Può Fare!”.

Walter Veltroni, PD:s partiledare, hoppade av sin tjänst som Roms borgmästare för att ställa upp mot Berlusconi i valet. Och fotbollen spelade förstås stor roll i valet, som alltid. Berlusconi vore inte Berlusconi om det inte vore för Milan, och Veltroni (som är juventino) vet precis vad il calcio betyder för en politiker.

För fem år sen gjorde han misstaget att använda ett Totti-citat i en kampanj för att ge immigranter utökade möjligheter att rösta.

Fint? Japp. Klokt? Nja.

Hela Rom håller ju, som bekant, inte på Roma.

Veltroni fick vackert försöka kontrollera skadan så gott det gick. Partit gick ut med en ny affischkampanj med en ung blondin och en fråga, som på ett ungefär löd ”Hon föddes i Bukarest, dyrkar Roberto Mancini, går i skolan – så varför ska hon inte få rösta i Italien?”.

2003 tränade Mancini Lazio. Veltroni följde, för säkerhets skull, upp med att skriva ett öppet brev till Mediaset för att de skulle direktsända en Lazio-match mot Chelsea.

Veltroni hade lärt sig vad Totti, Roma, Lazio betyder. Berlusconi? Han visste nog, men glömde.

Under kampanjens sista skälvande dagar i april höll Don Silvio ett möte vid Colosseum i Rom. Han gjorde bra ifrån sig. Drog ner skratt när han förklarade att Veltroni minsann bara var en gammal kommunist i nya kläder, fick applåder när han pratade om lägre skatter.

Sen sket det sig.

Först berättade han att Ronaldinho blivit klar för Milan. Big mistake. Sen sa han att Totti, som stöttat Roms förre (vänster)borgmästare Francesco Rutelli, ”var från sina sinnens fulla bruk”. BIG mistake.

– Berlusconi förlorade just Rom, konstaterade en radiokommentator torrt.

– Inte i något land skulle en politiker förolämpa en fotbollsspelare bara för att han har en annan åsikt, dundrade Veltroni.

Tidningar och tv vältrade sig i misstaget, och Berlusconi fick förstås be om ursäkt. Till slut överlevde han, Silvios koallition vann valet. Och Obama vann i går.

Trots den där jävla fotbollen.

/Simon Bank

Okej, jag är väl skyldig er ett livstecken.

I brist på egna, stora tankar kan man ju alltid låna andras, så jag vänder blicken mot en Simon Kuper-krönika i tidningen med världens just nu mest otidsenliga namn: Financial Times.

Kuper redovisar helt enkelt en faktauppgift som är för uppenbar för att lägga märke till. Han berättar helt enkelt vilken vecka som varit fotbollshistoriens bästa.

Ni som svarar ”månadsskiftet april-maj 1961” får guldstjärnor – men rätt svar har ni här:

22-29 september 1976.

Och varför dådå?

Jo, kolla veckans födelseannonser:
22 september, i Rio: Ronaldo.
26 september, i Görlitz: Michael Ballack.
27 september, i Rom: Francesco Totti.
29 september, i Dvirkivsjyna: Andrij Sjevtjenko.

Och med det börjar jag arbetsdagen.

/Simon Bank

Ronaldo är i farten igen. Inte Cristiano Ronaldo, utan den förste, en gång den störste.
Såg just de italienska förmiddagsnyheterna där man rapporterade om att Ronaldo rör på sig igen. Enligt brasilianska medier gick Ronaldos första träning med Flamengos ungdomlag fint.  Dock beräknas hans knä vara helt återställt och han spelklar först i december.

Spelklar är däremot Totti, som är tillbaka i morgon kväll mot Genoa. Serieledarna Juventus och Inter (med svenskarna Mellberg och Zlatan med i ligatoppen, inte helt fel när man tänker på det) möter sicilianska Catania respektive syditalienska Lecce, båda på hemmaplan. Matcher som båda jättarna bara ska vinna.

Sen är det Milano-derby i helgen. Kanske är man en idiot men jag har tacka nej till att åka dit. Ska till Bokmässan i Göteborg. Det är av många anledningar viktigt, förutom roligt, för mig att vara där.
Ni som är i trakterna: kom och lyssna på Simon och mig i Aftonbladets monter. Vi kör Rosa halvtimmen varje dag. Samma procedur som föregående år. Som varje år.

Precis som vi vartenda år också har svårt att få tid att i lugn och ro bestämma vad vi ska prata om. I går slutade det med att jag fick tag på Simon när han satt på tunnelbanan mot redaktionen. Men då var jag tvungen att åka hem för att hämta på dagis. Så vi möttes PÅ tvärbanan och hade sen vårt Bokmässa-möte i en vagn, mellan Globen och Alvik. Jag hade köpt med caffe latte och morotskaka. Latten beställd av herr Bank, morotskakan min överraskning. Det blev ett effektivt men bra möte och när jag hoppade av i Alvik för att byta tåg åkte Simon tillbaka åt sitt håll.

/Jenni

Morgonstund har inte guld i mund dagar som denna. Skrev till 02 i natt och 07.10 hämtade taxin till Gärdet och tv-huset.
Så nu vilar jag mina tankar några timmar till och ger er en text om varför jag älskar Italien och serie A. Den var införd i vår stora ligabilaga i augusti. Till er som har missat bilagan och även till er som mejlat och velat ha texten igen men inte hittat länk (den var aldrig på nätet). Här är den.

Varför jag älskar Serie A?
Tja, serien är ungefär som mina
gamla italienska pojkvänner.
Vacker, svekfull och förförisk.
Och helt oemotståndlig.

Förnuft och känsla. Att argumentera för en kärlek är alltid speciellt. Vissa väljer att försvara och förklara sin passion med just förnuft, radar upp fakta, statistik och meriter som argument. Och visst skulle jag kunna fylla hela den här krönikan med torra oemotsägliga fakta om italiensk fotbolls storhet, med guldet i VM 2006 som den senaste bjärt lysande fjädern i azzurri-hatten. Jag skulle kunna glänta på dörren till framför allt Juventus och Milans prisskåp och blända er med alla internationella pokaler. Jag skulle kunna rabbla namn på stjärnspelare och stortränare tills tungan vissnar och måste svalkas med en kall San Pellegrino.
Men jag pratar hellre om känslor. För mig är kärlek ofta raka motsatsen till förnuft; att älska är att begära även den vars alla fel och brister du känner.
 Jag har genom åren skrivit spaltmeter om Calciopoli, om mutorna, myglet, fusket, dopningen, våldet och rasismen som smutsar ner serie A. Jag har upplevt besvikelsen efter sega 0-0-matcher mellan taktiskt snålspelande storlag, efter veckor av längtan och förväntan. Jag har, förutom Italien, bott och jobbat även i England och bevakat PL helg efter helg och visst kan jag erkänna dess storhet och regnruggiga, pubsunkiga charm. På samma sätt kan konstatera att det är delikat fotboll som spelas i La Liga. Men förälskad, det är jag bara i serie A.
Trots alla fel och alla brister.
Tack vare alla fel och brister.
För det är inte de slätkammade gossarna som är de mest spännande… Det är lite som när en italiensk pojkvän ville släpa med en till Boboli-parken för att ”mata guldfiskarna” när han egentligen bara ville hångla bakom första bästa buske. Man följde med mot bättre vetande, lika delar skrämd som tjusad.
Så visst avskyr jag alla former av fusk, men samtidigt är en del av dramaturgin kring serie A allt det som föregår i kulisserna, som en ständigt pågående Divina Commedia.
Den som avfärdar italiensk fotboll har aldrig njutit den rena fotbolls-porr som en perfekt defensiv kan vara, aldrig fått gåshud av en glidtackling från Maldini eller en brytning från Nesta.
Den som säger att italiensk fotboll är tråkig har aldrig sett Totti tåga in på Olympiastadion vid ett Rom-derby, aldrig sett Kaká och Del Piero skapa konst i Botticelli-klass med fötterna, aldrig suttit på vansinniga Sao Paolo i Neapel och definitivt aldrig fått en hårig röv i ansiktet, något som jag råkade få när jag bevakade Juventus-Inter och en Juve-supporter ville visa de blåsvarta sin bästa sida.
Den som hävdar att serie A saknar känsla har aldrig på plats sett Zlatan göra mål i serie A-debuten, i ett regnigt Brescia, aldrig sett ett kvällsderby  i Milano när San Siro glöder som ett ufo på väg att lyfta, aldrig suttit på trottoarkanten i Florens och käkat panino medan de violetta fansen tågar förbi med sina flaggor, aldrig sett fansen på väg till match som stannar till för en snabb bön om seger vid en Madonna-bild i ett gathörn, aldrig tagit en morgon-cappuccino i en bar där gubbarna hänger runt disken och du kan prata fotboll, fotboll, fotboll med dem ända tills det är dags för lunch-apertivon.
Den som upplevt och levt med den italienska fotbollen kan inte förbli oberörd. Säsongen som kommer är dessutom som en enda gigantisk tiramisu att frossa i. Juventus är med igen på allvar och det behövs, för såväl konkurrensen inhemskt som för den italienska fotbollens status internationellt. Att vi nu har både Mellberg och Ekdal i Juve gör inte saken sämre.
I Inter ska Mourinho samtidigt  leva upp till sin skyhöga svansföring och ro hem CL-guld (allt annat är underkänt), allt medan Milan med Kaká, Pato och Ronaldinho i spetsen ska försöka återupprätta fornstora dagars storhet. Lägg därtill Fiorentina, Roma och ett Napoli som vill ha mer och mer och mer – precis som vår egen unike Zlatan.
Behöver jag säga mera? Ni ursäktar nog om jag drar mig tillbaka tills hjärtklappningen lagt sig.