Arkiv för tagg united

- Sida 1 av 1

Ji-Sung Park, Wherever You May Be.

av Simon Bank

Innan vi går ut i det fina vädret: football365.com har grävt fram en liten film om manlig vänskap som ni absolut inte får missa.

I januari uttalade sig Rio Ferdinand i samband med den där Ge Rasismen Rött Kort-kampanjen. Han drog fram den multikulturella kökkenmödding som United är som ett finfint bevis på att rasism är värdelöst.

– Vi kommer överens allihop. Vi äter ihop, vi reser ihop och det finns ingen fiendskap mot någon beroende på deras hudfärg.

– Fotboll är ett fantastiskt redskap för att föra människor närmare varandra. I United har vi Patrice Evra, Carlos Tevez och Ji-Sung Park och du kan inte tänka dig tre människor som är närmare.

– De är som trillingar. De gör alltihop. De till och med duschar ihop! Äh, jag skohar, men resten av spelarna tittar alltid på dem och undrar hur de kan funka så bra ihop.

– Carlos är argentinare och pratar inte engelska. Ji-Sung är sydkorean och förstår knappt engelska. och Patrice är fransman och pratar bara bruten engelska. Men det är fotboll, och det kan föra samman människor.

Och det där lät ju fint. Men, om vi ska vara ärliga, så lät det väl mer som gammalt hederligt omklädningsrums-banter än nåt annat.

Och så kommer då filmen.

Det är hämtat ur ett av alla sydkoreanska program som följer Ji-Sung Park i Premier Leagues hårda verklighet, och just det här avsnittet handlar om hans 28-årsdag.

Jag har inte sett något finare sen jag inte konfirmerade mig. Ren, skär bromance-kärlek, över alla gränser.

Det förstärker också bilden av Patrice Evra som en rasande varm människa, i konstant behov av närhet. Vilket inte är särskilt konstigt om man vet hur många syskon lille Patrice har. Han berättade häromåret:

– Jag pratar alltid i telefon och grabbarna skojar alltid och frågar vilket nummer i syskonskaran det är jag pratar med…

– Jag älskar att vara en del av en stor familj, det är härligt när alla är ihop!

Och nu får ni – de av er som inte vet – gissa. Hur många syskon har Patrice Evra egentligen? Förstör nu inte leken med en massa googlande. Då åker ni upp till rektorn.

/Simon Bank

Taggar love, united

Eine große sportliche Veranstaltung

av Simon Bank

Alla stolpe-ut-resors heliga moder rullar vidare.

Efter att väskan blivit kvar i Paris, lyckades jag fastna i en två kvadraddecimeter stor hiss på El Madrigal, i sällskap med tre spanska tv-killar och Corriere dello Sports koleriske utsände.

Vi blev stående där i trekvart, vilket var tillräckligt länge för att italienaren skulle börja banka i väggar och hota folk med stämningar och för att jag själv skulle börja fundera på vem av de fyra vi skulle välja att äta upp om det skulle bli nödvändigt (italienaren).

Men det fanns tröst runt hörnet.

Dels fick vi se en finfin fotbollsmatch till slut. Dels hette ingen av oss Bruno Alvés.

Manchester United hade, vad jag förstår, en hemsk kväll hemma på Old Trafford. Porto gillar att spela där, och de gillar det extra mycket när de får portugis-presenter av Cristiano Ronaldo, så att Cristian Rodriguez kan göra mål.

Porto har inte förlorat en riktig fotbollsmatch (om ni nu inte räknar ligacup och sånt) på fyra månader, och det räcker med att se klipp från Old Trafford för att förstå att de vågade åka dit och skicka iväg fyra-fem spelare i anfallen.
Synd bara med Bruno Alvés, då.
Han är en halvpsykopatisk mittback, briljant i luftspelet och defensivt pålitlig.
Så vad handlade det här om?
Eller det här?

Rooneys briljans, förstås (löpningen på första målet är ju närmast clairvoyant), men också ett sammanbrott för en av Portugals tryggaste backar.

Han ska vara glad att Mariano Gonzalez ordnade 2–2, och ni som såg matchen får gärna förklara hur det kommer sig att Manchester Uniteds backlinje kan se ut på det viset med minuter kvar av en europeisk nyckelmatch.

Och här då? Utanför hissen?

Jo, det skriver jag mer om i morgondagens tidning. Villarreal körde över Arsenal både fram- och baklänges före paus. Marcos Senna var fullkomligt självlysande, Adebayor var ett skämt och gamle Bajen-Eguren tog ner Cesc Fàbregas lite efter behag.

Det kunde stått 3–0 i paus. Istället vred Arsenal igång sitt push and run i andra, och hävde sig upp till fina 1–1.
 
Arsenal var mer kompakt efter paus, när ni ser om matchen på dvd idag så ska ni hålla ett öga på Alexandre Songs position, hur han glider fram tio-femton meter högre i andra halvlek. Bättre understöd så.

Det jag inte fick med i tidningen är de rörliga bilerna av Sennas magiska mördarskott till 1–0 och Adebayors supercykel till 1–1.

Om resten av världen vet jag inte mycket. Men det verkar ha varit bra tryck hemma hos Chippen när Al-Hilal tog järngrepp om slutspelsplatsen i Asiens Champions League.

Inte som i Grums. Men ändå.

/Simon Bank

He’s big an’ he’s fookin ’ard

av Simon Bank

1 Man United   28 20  5  3  49-16   65
2 Liverpool       29 17 10  2  49-21   61

Så mycket att säga, så mycket att skriva – men just nu räcker det fint med att konstatera att bortaläktaren på Old Trafford står och mässar en ramsa om och om igen:

– Rafa’s crackin’ up, he’s crackin’ up, he’s crackin’ up…

Det är så man tar sina revanscher. Och när boken någon gång skrivs klart om Rafa Benitez tid som Liverpool-tränare så kommer man i alla fall att kunna läsa att han gav supportrarna ett par av de finaste stunderna i klubbens historia.

Istanbul, Real Madrid, Besiktas, ett knippe derbyn… och United away den 14 mars 2009.

Om Madrid blev manglade av ett chockartat tidigt presspel så var det mer hjärna idag. United ser slitet ut. Trött. De är inte dåliga, men de har svårt att hitta det där sprudlande löpspelet offensivt (Sir Alex verkar ha kylt ner Tevez för mycket, han har svårt att hitta tillbaka till sig själv). Framför allt ser de mjuka ut i mitten, för första gången på evigheter.

Liverpool hade rätt sorts press, gjorde rätt sorts val. Och det var rätt sorts spelare som vann matchen.

Den oerhörde Torres.

Den overklige Captain Fantastic

Och så varsitt drömmål av Fabio Aurelio och (av någon märklig anledning) Dossena.

Stevie G var överlägsen, Torres näst bäst, Alan Wiley trea.

1–4. Imorgon kommer det att blåsa ute vid Carrington.

/Simon Bank

Billingham Bulge

av Simon Bank

Med en natt kvar till the Clash of the M6 Titans är det dags att summera själva uppladdningen.

Liverpool Football Club spelade den förmodligen bästa halvtimme något lag spelat i Champions League i tisdags. Manchester United Football Club kontrade med att sparka ut Inter i onsdags.

Men lik förbannat är det vår skyldighet att konstatera att det här var veckan då en tv-kanal glänste mest av alla.

MUTV är en av alla de här klubbkanalerna som mest av allt handlar om att indoktrinera supportrar (och visa dem P16-matcher från gula gräsplaner). Det hindrar ju inte att de har sina ljusa stunder.

Först har ni ju Wayne Rooneys uttalande som först släpptes igenom och sedan censurerades.
– Jag växte upp som Everton-supporter. Hela min familj håller på Everton fortfarande. Jag växte upp med att hata Liverpool och det har inte förändrats, sa Rooney.

Och visst, han kunde tänkt efter. Men det är också förbannat skönt att höra att spelare är fans, och att de inte alltid parfymerar bort minsta spår av mänsklighet och ärlighet. Wayne Rooney gillar inte Liverpool. Helt enkelt.

När det hände, när världen frossade i citatet och censuren, trodde vi ju att MUTV just haft sina femton minuter, att de långsamt skulle sjunka tillbaka in i det harmoniska propaganda-riket igen.

Did they fuck

Under ett phone-in med de gamla hjältarna Gary Pallister och Paul Parker ringde en ”Simon från Leicester” in för att berömma Pallister. Och det var, om vi säger, inte för hans huvudspel.

Av hänsyn till alla som inte fyllt arton översätter vi inte, men så här faller orden:
– Firstly, could I congratulate Gary on the size of his bulge?
– The size of his bulge. Cause it seems like he’s got a massive cock.

Lågt? Det kan man säga.

Roligt? Jag har inte sett något roligare på tv sen Anderson försökte prata, typ, engelska.

/Simon Bank

Zlatan ändå full av hopp

av Erik Niva

Kan inte säga vare sig särskilt mycket om matchen eller vad Zlatan sa i mixed zone där jag, TT och DN, träffade honom efter matchen. Det får ni läsa om i tidningen i morgon,
Men Zlatan var i alla fall på oväntat bra humör och tror absolut inte att loppet är kört.
Zlatan var också en av få spelare som stannade. Adriano skyndade förbi och jag förstår honom, det var inte mycket att säga om den matchen…
Manchester Uniteds spelare kom i fina röda slipsar men var föga pratglada de heller, trots sin starka insats. Jag väntade dock inte in alla utan stack så fort jag fått Zlatan-snack, med deadline hack i häl.

I övrigt får ni läsa vad jag tyckte om hans spel, lagen som helhet med mera i morgon, som sagt.

För att vara en match som slutade 0-0 var den ändå ovanligt underhållande. Rått och kallt men otroligt stämning med 80 000 på San Siros mäktiga läktare.
Inne i pressrummet bjöd Inter som vanligt på god buffé med mini-pizzor, panini, champagne, bakverk mm.
Fint är också att klubben verkligen vill släppa in alla fans och journalister, man är inte alls så rigid som många engelska storklubbar. Mindre fint är dock det som det leder till: folk överallt, i alla trappor och på marken, både på läktaren bredvid mig och på pressläktaren. Min ackreditering kunde de inte hitta, kaos rådde, men jag fick till sist sitta på en polis plats. Att han inte blev så glad när han kom är en annan historia…
Kollegan Nicola som körde mig hem till hotellet berättade att när han kom före matchen och skulle parkera på pressparkeringen (som dock inte Inter äger) hade andra fått ställa sig där. Folk betalar svart och stort och kommer in emot reglerna vilket leder till totalt kaos med bilar som inte får plats.
Allt sådant här tycks charmigt i början, lite spännande anarki. När man ska jobba och leva i en sådan verklighet är det dock så lagom kul i längden. Går jag bara på match som supporter bryr jag mig mindre, men när man ska arbeta måste saker fungera smidigt.

Jag älskar il calcio men min kärlek är inte blind. Arenorna ska leva men de måse ändå vara moderna, säkra och funktionella. Där har Italien halkat efter. Santiago Bernabeu är bara ett exempel på en arena som känns som från en helt annan värld, ljusår före de italienska. Betänk att det är tjugo år sen VM 1990 nästa år.

Nå, det var likväl en bra kväll och ännu en stor match att lägga till i minnenas arkiv. Nu är det bara städaren och jag i hotellobbyn så jag bjuder Buona notte.

/Jennifer

På plats på San Siro

Wenger, you gotta love him, trots allt

av Erik Niva

Underbart är kort och en av de diskussioner som klipptes bort i Laul Calling på grund av tidsbrist var den inför Arsenal-Manchester United. Vi fokuserade, förstås, på Arsenals problem och diskuterade hit och dit om vacker fotboll kontra deras problem med att spela fysiskt och cyniskt när det krävs.

Man kan tycka en massa om detta och när Arsenal gnäller över att motståndarna spelar fult, både bildligt och bokstavligt, blir det bara löjligt. Jag kan också se vad folk retar sig på hos Wenger, den arrogante, intellektuell fransosen.

Men ingen kan samtidigt ta ifrån honom vad han uträttat med Arsenal, hur sklicklig han varit på att fånga och sälja spelare i rätt tid, rentav rätt ögonblick, och att det är oerhört viktigt och roligt med lag som vill spela vacker fotboll.

Så många goda stunder Arsenal bjöd på mig under åren i London, då fortfarande på kära gamla luggslitna Highbury.
Men, även på senare år, har det varit ljuvligt ibland:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1080692.ab

Vem som vinner i helgen? Well, då det mesta talar för Manchester United så blir det väl just därför Arsenal. Ska bli härligt att bänka sig framför, hur som helst.
Och så Inter-Udinese på söndag, inte fel den heller. Valde den framför HBK-Kalmar, känns lite kallt i och med att det, i princip, mer eller mindre är avgjort.
Samtidigt är det aldrig fel, i och för sig, att komma hem till Örjans Vall. Min barndoms allsvenska arena och kanske allsvenskans vackraste.
Men liksom Highbury lär den också snart vara fotbollshistoria.

/Jennifer

PS: Och ni behöver inte mejla eller kommentera något om formuleringen kring Vintergatan  i krönikan som jag länkar till ovan. Den ger inte stora A i astronomi. Men man lär sig hela tiden. Och tänka sig att som barn var astronaut drömyrket för mig…

The Fields of Anfield Road

av Erik Niva

Ska jag nu börja någonstans så gör jag det gärna här.

Detta egensinniga Liverpool, med ryggen mot resten av England, och ansiktet riktat mot Irland och Atlanten. Detta tjuriga Liverpool, där nasarna nere vid Albert Dock säljer speciella ”Scouse passports”. Detta unika Liverpool, som knappt är större än Göteborg, men ändå lyckas rymma en klubb i den yppersta världseliten och en annan som egentligen hör hemma där.

Jag vet inte exakt hur många gånger jag varit här, men det är minst tio.

Vi har dels de professionella besöken. Efter EM 2004 var jag här och skrev ett reportage om Croxteth, Wayne Rooneys familjära ghetto där man ena stunden fruktar för sin hälsa och i nästa ögonblick funderar på att flytta dit. Året efter följde jag Rafa Benitez under halva hans första mirakelsäsong, den som kulminerade med Istanbul. Och inför VM 2006 satt jag i stadens filmstudios och gjorde exklusiva intervjuer med Steven Gerrard och Xabi Alonso.

Sen har vi de privata resorna, som nästan alltid inneburit att jag åkt upp för att följa Spurs. Jag var här hösten ´97, när Michael Owen gjorde sitt första a-lagsmål på Anfield i 4-0-massakern som ledde till att Gerry Francis fick gå. Säsongspremiären 2002, när en 16-årig Wayne Rooney debuterade för Everton och passade fram Mark Pembridge till 1-0-målet. Och så våren 2005, när Erik Edman fick för sig att det var en bra idé att vräka in en boll i The Kop-krysset från 40 meter.

I dag skrivs det nya historier, när The Republik of Mancunia väller in från M62:an. I min värld är Liverpool och Man United de klart största klubbarna i England, och även om de aldrig skulle erkänna det själva så är de också två klubbar som påminner extremt mycket om varandra. De bygger på samma nordengelska outsidermentalitet, samma styvnackade arbetarklasstolthet och samma vördnad för historiska triumfer och tragedier.

Keane och Berbatov ska dra på sig nya kappor på var sin sida, The Spirit of Shankly ska tåga mot Hicks&Gillett och ett i stort sett ordinarie Liverpool ska försöka bevisa att de faktiskt är på riktigt den här gången.

Sedan blir det någon sorts Phileas Fogg-rush till bussar, tåg, taxibilar, pråmar och elefanter för att hinna hela vägen upp längs The Manchester Ship Canal innan den lokala tiden blir 17.30. Det är ju då det är avspark i en helt annan match, i en halvt annan fotbollsvärld – men det blir också en historia för ett helt annat blogginlägg.

Let´s roll.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB