Alla stolpe-ut-resors heliga moder rullar vidare.

Efter att väskan blivit kvar i Paris, lyckades jag fastna i en två kvadraddecimeter stor hiss på El Madrigal, i sällskap med tre spanska tv-killar och Corriere dello Sports koleriske utsände.

Vi blev stående där i trekvart, vilket var tillräckligt länge för att italienaren skulle börja banka i väggar och hota folk med stämningar och för att jag själv skulle börja fundera på vem av de fyra vi skulle välja att äta upp om det skulle bli nödvändigt (italienaren).

Men det fanns tröst runt hörnet.

Dels fick vi se en finfin fotbollsmatch till slut. Dels hette ingen av oss Bruno Alvés.

Manchester United hade, vad jag förstår, en hemsk kväll hemma på Old Trafford. Porto gillar att spela där, och de gillar det extra mycket när de får portugis-presenter av Cristiano Ronaldo, så att Cristian Rodriguez kan göra mål.

Porto har inte förlorat en riktig fotbollsmatch (om ni nu inte räknar ligacup och sånt) på fyra månader, och det räcker med att se klipp från Old Trafford för att förstå att de vågade åka dit och skicka iväg fyra-fem spelare i anfallen.
Synd bara med Bruno Alvés, då.
Han är en halvpsykopatisk mittback, briljant i luftspelet och defensivt pålitlig.
Så vad handlade det här om?
Eller det här?

Rooneys briljans, förstås (löpningen på första målet är ju närmast clairvoyant), men också ett sammanbrott för en av Portugals tryggaste backar.

Han ska vara glad att Mariano Gonzalez ordnade 2–2, och ni som såg matchen får gärna förklara hur det kommer sig att Manchester Uniteds backlinje kan se ut på det viset med minuter kvar av en europeisk nyckelmatch.

Och här då? Utanför hissen?

Jo, det skriver jag mer om i morgondagens tidning. Villarreal körde över Arsenal både fram- och baklänges före paus. Marcos Senna var fullkomligt självlysande, Adebayor var ett skämt och gamle Bajen-Eguren tog ner Cesc Fàbregas lite efter behag.

Det kunde stått 3–0 i paus. Istället vred Arsenal igång sitt push and run i andra, och hävde sig upp till fina 1–1.
 
Arsenal var mer kompakt efter paus, när ni ser om matchen på dvd idag så ska ni hålla ett öga på Alexandre Songs position, hur han glider fram tio-femton meter högre i andra halvlek. Bättre understöd så.

Det jag inte fick med i tidningen är de rörliga bilerna av Sennas magiska mördarskott till 1–0 och Adebayors supercykel till 1–1.

Om resten av världen vet jag inte mycket. Men det verkar ha varit bra tryck hemma hos Chippen när Al-Hilal tog järngrepp om slutspelsplatsen i Asiens Champions League.

Inte som i Grums. Men ändå.

/Simon Bank

Morgonpromenad genom Castellón, en sömnig stad ett par minuter från Vila-real. Saluhall, kaffe, paraplyer i regnet.

Noterar att Marca busat på sin förstasida idag, ett montage där Kakà, inklippt mellan Zizou och Di Stefano, tar emot Real Madrids tröja nummer fem. De ger sig nog inte den här gången.

Men Madrid är utslaget, och jag är här för Champions League.
 
I brist på annat går jag igenom kvartsfinalerna och översätter dem till den nya, internationella måttstocken för folkmängd.

Just det, Kinna-index.

Man kan säga att det bor runt 15000 människor i Kinna (jag räknar inte med Per Kiltorp och Mathias Andersson). Men hur många Kinna behövs det för att få ihop ett lag som kan kvala in till kvarten i världens största turnering

Det beror på vilka man frågar.

•Chelsea (London, 8 miljoner invånare) är som 530 Kinna.
•Arsenal – 530 Kinna.
•Manchester United – 145 Kinna.
•Barcelona – 113 Kinna.
•Bayern München – 85 Kinna.
•Liverpool – 33 Kinna.
•Porto – 16 Kinna.

Återstår gör Villarreal.
Från en stad som är som tre Kinna. Det är verkligen ofattbart – jag har utvecklat den känslan i en krönika i dagens tidning som kommer ligga på nätet så snart som våra net-kids är klara med sitt play station-spelande viktiga planeringsarbete.

Jag är hysteriskt taggad inför den här matchen – alldeles oavsett att de senaste tecknen på torget här nere var lite oroväckande.

/Simon Bank

En dag på resande fot.

Låg och drog mig till kvart över fem i morse, och landade i Spanien utan väska, tandborste, ombyte, böcker och hela min pokemon-samling. Charles de Gaulle är bland flygplatser vad Hatem Ben-Arfa är för Marseilles anfallsspel – lämnar man nåt till dem kan man utgå från att man inte får tillbaka det på ett bra tag.

Men jag kom i alla fall fram.

I kväll ska jag titta på Gula u-båtar mot Gooners, Pires mot sitt gamla lag, Marcos Senna mot Cesc, Pellegrini mot Wenger, världens mest överpresterande fotbollsklubb mot en modern klubb från världens modernaste liga.

Som jag ser fram mot det.

I tidningarna (Marca) skrivs det, som alltid så här års, att saken är biff: Florentino Perez är överens med Kakà, det blir Real Madrid i sommar. 60 miljoner euro. Och i Don Balón får Roberto Mancini frågan om länken Zlatan Ibrahimovic-Real Madrid och svarar så här:
– Jag vet inte. Ibra är en crack, och alla cracks tänker på Real Madrid.

Nu får ursäkta pladdret. Jag behöver sömn. Sitter och ser på en fem dagar gammal match från MLS (Columbus–Real Salt Lake, det står 1–2 nu), men borde skuggborsta mina tänder istället.

Medan jag gör det kan ni sätta era tänder i två små presenter.

Den första är en fin gammal sitt-cykel som gamle fortköraren Milan Baros skickade in för Gala i kväll.

Den andra är ett hederligt gammal fotoalbum från ett par timmar i Vila-real, en vanlig dag före en ovanlig dag, i april 2009.

Före stormen.

Separatism Light.

Baren. En bit ifrån frisören som ger säsongskortsinnehavare 20%.

/Simon Bank