Har ni tid med en kort resumé av de senaste dagarnas hjältar, hjältinnor och mirakel?

Inte det?

Men om jag slänger in Tim Wiese, då? Tänkte väl det.

Vi har ju redan rapporterat om Werder Bremens trippelknock på lokalrivalen Hamburg. Slog ut dem i cupen, slog ut dem i Uefa-cupen, slog dem i ligan. Tror ni att en kille som Tim Wiese tar den sortens framgångar med upphöjt lugn?

Think again.

Efter vinster i lördags, 2–0 efter två Almeida-mål, tog Wiese sikte på Werder-klacken, ryckte tag i en megafon – och ledde supportrarna i en liten sing-song.

Vad han sjöng? Ja, inte sjutton sjöng han ”heja Werder friskt humör, det är det som susen gör”. Han sjöng:

– Scheiß HSV!

Saken utreds av förbundet as we speak.

Och om vi nu är inne på gaphalsar, megafoner och protester så är det väl bara att ge sig på den franska cupfinalen en gång till.

Jo, Guingamp slog alltså Rennes med 2–1. Så långt är ni med. Men det roligaste med finalen var faktiskt förspelet. I Frankrike är det tradition att presidenten sitter och ser cupfinalen, och eftersom Nicolas Sarkozy är ett äkta fotbollsfan (han håller på PSG) var det just det som förväntades av honom.

Fast… Nu var det ju det här med att han haft lite lite kvalitetstid ihop med sin Carla Bruni. Fair point. Jag menar, vem har inte haft för lite kvalitetstid med Carla Bruni?

De skulle alltså hänga i sin villa på Rivieran, kanske dricka ett gott vin eller två. Mysa lite.

Var tanken.

Men saken exploderade, förstås. Om nu Sarko skulle bryta med en 80-årig tradition så var ju det här helt fel jävla år att göra det. Rennes och Guingamp var ju historiska på så vis att det var första gången två lag från Bretagne möttes i en final, och med just Bretagne har Sarko haft problem förut.

Under valkampanjen 2007 sägs det att han ska ha lämnat Bretagne och fräst  ”Je me fous des Bretons”, ”jag skiter i bretagnarna”.

Ryktet ledde till stora protester uppe i norr. Och även om det nu har dementerats så sitter det som en djup tagg i provinsen.

Bretagne är en stolt provins. Fråga Asterix. Sarkozy fick snällt ändra sina planer, och bara ett par timmar före avspark stod det klart att han tänkte dyka upp.

– Helgen är extremt stressig, för på fredag var jag i le Var (han hedrade franska krigsoffer från andra världskriget). På söndag åker jag till Tyskland för ett möte inför Europavalet med Angela Merkel.
– Men jag har värderat att cupen… framför allt är jag en passionerad fotbollsälskare. Årets Coupe de France är en händelse i Bretagne. Det var viktigt för mig att vara där.

Och där var han. Den bretagnska nationalsången spelades. Alla jublade. Det var en fantastisk stämning.

Medan stackars Sarko förstås blev skäligen utbuad av två curvor.

Så. Det var Tyskland, det var Frankrike. Vad kan vi berätta från England? Jo, just det. Så sent som igår kväll så pratade vi ju om ödesmatcher och frälsare uppe i norr.

På samma tema vore det ju synd och skam att undanhålla er det mirakel som utspelades under lördagens kvalsemi i Lancashire. Burnley gör 1–0 på Reading, och det får sina följder.

Folk skriker, folk ropar, folk hurrar.

Och folk på handikappläktaren reser sig och dansar.

Så säger folk att fotboll inte kan förändra världen.

/Simon Bank

Livet som journalist vore så mycket lättare om man slapp läsare.

Jo, lite fattigare också. Kanske lite meningslöst. Men man hade i alla fall kunnat gå och lägga sig i tid.

Nu har en ur det här gänget legat på om att jag måste berätta om Ivica Olics lilla fussballspornografiska mästesverk, och vem är jag att säga emot?

Så här:
Markus Rosenbergs sista utpost i Werder Bremen heter Tim Wiese. Wiese är, hur ska jag säga… eh… äh… ja, vafan, Tim Wiese är dum i hela huvudet. Det var han som toksågade förbundskaptenen Jogi Löw när Löw valde att satsa på Manu Neuer före honom (han tyckte att han inte ”passade in”, och det i ett lag där Jens Lehmann varit förstekeeper!), och när han senast mötte Hamburg och Ivica Olic såg det ut så här.

Som jag skrev när det hände: Han gjorde vad varje tysk toppmålvakt skulle gjort. Om de hette Schumacher och mötte Frankrike 1982, vill säga. Wiese kung-fu-sparkade Olic i halshöjd, och var inte ens nära att be om ursäkt.
– Das ist mir jetzt auch scheißegal, sa han. Jag bryr mig inte ett skit.

Och där kunde historien varit slut. Om det inte vore för att Hamburg mötte Werder i dag igen, att matchen stod och vägde vid 1–1 med en kvart kvar – och att Ivica Olic fick bollen i högerinnerposition, som det brukar heta i radiosporten.

Vad som hände sen får ni gissa er till, eller se här.

Om ni vill så får ni hjälpa till att lista andra exempel på stora revanscher i fotbollsvärlden. Själv tänker jag verkligen skalla min piemontiska kudde nu.

/Simon Bank