En dag på resande fot.

Låg och drog mig till kvart över fem i morse, och landade i Spanien utan väska, tandborste, ombyte, böcker och hela min pokemon-samling. Charles de Gaulle är bland flygplatser vad Hatem Ben-Arfa är för Marseilles anfallsspel – lämnar man nåt till dem kan man utgå från att man inte får tillbaka det på ett bra tag.

Men jag kom i alla fall fram.

I kväll ska jag titta på Gula u-båtar mot Gooners, Pires mot sitt gamla lag, Marcos Senna mot Cesc, Pellegrini mot Wenger, världens mest överpresterande fotbollsklubb mot en modern klubb från världens modernaste liga.

Som jag ser fram mot det.

I tidningarna (Marca) skrivs det, som alltid så här års, att saken är biff: Florentino Perez är överens med Kakà, det blir Real Madrid i sommar. 60 miljoner euro. Och i Don Balón får Roberto Mancini frågan om länken Zlatan Ibrahimovic-Real Madrid och svarar så här:
– Jag vet inte. Ibra är en crack, och alla cracks tänker på Real Madrid.

Nu får ursäkta pladdret. Jag behöver sömn. Sitter och ser på en fem dagar gammal match från MLS (Columbus–Real Salt Lake, det står 1–2 nu), men borde skuggborsta mina tänder istället.

Medan jag gör det kan ni sätta era tänder i två små presenter.

Den första är en fin gammal sitt-cykel som gamle fortköraren Milan Baros skickade in för Gala i kväll.

Den andra är ett hederligt gammal fotoalbum från ett par timmar i Vila-real, en vanlig dag före en ovanlig dag, i april 2009.

Före stormen.

Separatism Light.

Baren. En bit ifrån frisören som ger säsongskortsinnehavare 20%.

/Simon Bank

Eftersom det är tekning i Timrå–HV (och eftersom den lynnige Erik Niva, enligt egen utsago, är back on horse) så kan vi väl plocka ihop en liten gottepåse?

Från Tyskland:
Der Kickers nätupplaga tråcklar fram en väldigt träffande parallell om Jürgen Klinsmanns status i Bayern i dag och hans status med landslaget inför VM 2006.

Då som nu har alla haft överseende med hans nya modell; med teknologin och de speciella träningssystemen, med den offensiva taktiken och de udda influenserna. 2006 var det till slut Jogi Löw som styrde honom rätt och fick laget att klicka sig hela vägen fram till VM-brons.

Vem är hans Jogi nu? Och kan Champions League rädda Jürgen?

Från Argentina:
I vår återkommande serie ”Vad gör dom nu för tiden, varför hör de aldrig av sig, det var alldeles för längesen vi sågs” känns det lägligt att redovisa vad den gamle capocannonieren Gabriel Batistuta har för sig.

Batigol har bytt sport. Till hästpolo.

– Jag var katastrofal. Det viktiga är att jag lär mig och har skoj, men man kan inte byta personlighet och jag vill göra saker bra även om jag inte är ett proffs, kommenterade han sin första match med La Gloria, ett lag han själv startat och som förstås spelar i viola-färgade dräkter.

 
Batipolo.

Från Italien:
Så länge som det inte handlar om Coppa Italia så finns det fortfarande Inter-spelare som säljer sig dyrt.

Till skillnad från i Serie A så finns det dessutom fall där inte ens konkurrenterna kan säga annat att de gör det snyggt. Zlatan Ibrahimovic och Francesco Toldo har skänkt varsin signerad tröja till Aiutare i Bambini, en organisation som hjälper fattiga barn.

Har ni ett par tusenlappar över är det här ni hugger.

Från Wales:
Det här faller förstås inte in under rubriken ”gottepåse”, men det är en stark historia om hur iskallt ironiskt livet kan vara.
Chris Jones hade tjänstgjort med brittiska armén i Afghanistan, och klarat sig helskinnad hem. Väl hemma gjorde han det som ett par hundratusen britter gör varje helg – han åkte på bortamatch. Jones, dedikerat Cardiff City fan, åkte till Southampton för att se sitt City.

Väl där blev han nerslagen, misshandlad, så illa att han nu svävar mellan liv och död. City-supportrarna har startat en insamling till Chris Jones gravida hustru. Det finns inga bevis för att misshandeln skulle vara fotbollsrelaterad.
 
Jones ville bara se sitt lag.

Från Sverige:
Om vi lyfter blicken från fotbollsvärlden och följer upp tråden om rasism: Är ni grabbarna och tjejerna som inte har något emot film, soul, verklighet och kärlek – och som dessutom har vägarna förbi Stockholm i veckan – så kan ni kolla in den här filmen på den här festivalen.

Nu har Timrå vunnit tekningen. Gotta go.

/Simon Bank

Fråga från reporter Elefante, till Zlatan:
*På tal om stora spelare så skrev de engelska tidningarna att ”nu möttes världens bäste spelare och han som tror att han är det”…
– Jag läste det, den ene skulle vara Cristiano Ronaldo och den andre jag. Jag läste det och log, alla får skriva det har lust med. Jag vet att engelsmännen inte gillar mig, men jag vet mitt värde och jag vet att även om jag spelade i England skulle jag inte göra bort mig. Tvärtom: jag skulle vilja se hur de som är i England och spelar skulle klara sig om de kom till Italien.

Zlatan i dag alltså, i en stor intervju med Gazzettan som jag översatt och re-writat och som ligger på aftonbladet.se/sportbladet i detta nu.

Zlatan säger också till Gazzetta dello Sport att Inter med sina ligasegrar inlett en process som vinnare, en väg som kommer att leda framåt till sist, även till Champions League-seger.
– Men jag är överens med Mourinho: det är inte alltid det bästa laget som vinner Champions League. Men det är alltid det bästa laget som vinner ligan.

Vad tycker ni, håller ni med? Är det mer slumpartat vilka som vinner CL eller är det ett sätt att försvara sig i Inter nu när man riskerar att ännu en gång missa CL-målet? Är det de italienska lagen som försöker urskuldra sig inför den engelska dominansen de senaste åren i CL?

Läs hela intervjun i alla fall, rätt bra läsning. I vanliga fall får jag alltid Gazzettans intervjuer i förhand, så att vi kan ha dem även i tidningen på papper, samma dag som dem, vi utbyter ju material.
Men de här intervjuerna är gjorda genom Zlatans sponsor, ett visst skoföretag.
Även en annan svensk tidning fick en intervju och skoföretaget sa därför till Gazzettan att de inte fick ge mig sitt material eftersom den andra svenska tidningen var utlovad exklusivitet i Sverige. Killarna på redaktionen i Milano beklagade läget i går, de var bakbundna av skoföretaget, men det är ingen big deal för oss, det är vi i Sportbladet som haft stora intervjuer med Zlatan både i november och januari, om någon annan får en nu är det inget att ligga sömnlös över.
Nu är Gazzettan hur som helst ute i de italienska tidningskioskerna och då är det fritt fram för oss att vidarepublicera.

Vi får ibland frågor om det där, hur man kan ”skriva av” andra tidningar. Då jag får materialet i förväg från Gazzettan är det förstås en annan sak. Men även re-writande är normal journalistik. Det bedrivs i alla medier värden över, varje dag.
DN berättar vad Obama sagt till CNN, Le Monde berättar vad Bildt gjort och sagt till SvD eller så berättar italienska tidningar vad Zlatan sagt till oss.
Som utrikeskorrespondent består ditt jobb ofta i minst 50 procent re-writande.
Det är omöjligt för alla att prata med alla, det säger sig självt. Svenska medier har tex väldigt liten chans att få intervjuer med världens störsa politiker och ledare.
Men nyheten är alltid fri att föra vidare. Det viktiga är bara att ange källan och att vi tex inte låtsas att vi fått eget snack med Bin Ladin om det är Al Jazeera som fått det….

För övrigt kan intervjuer med stora stjärnor ofta vara rätt intetsägande, då man sällan får fråga om de mest brännande sakerna eller vara alltför kritisk. (det gäller förstås inte alla). Men det är allför sällan banbrytande saker sägs även om det förstås finns undantag.

/Jennifer

Kan inte säga vare sig särskilt mycket om matchen eller vad Zlatan sa i mixed zone där jag, TT och DN, träffade honom efter matchen. Det får ni läsa om i tidningen i morgon,
Men Zlatan var i alla fall på oväntat bra humör och tror absolut inte att loppet är kört.
Zlatan var också en av få spelare som stannade. Adriano skyndade förbi och jag förstår honom, det var inte mycket att säga om den matchen…
Manchester Uniteds spelare kom i fina röda slipsar men var föga pratglada de heller, trots sin starka insats. Jag väntade dock inte in alla utan stack så fort jag fått Zlatan-snack, med deadline hack i häl.

I övrigt får ni läsa vad jag tyckte om hans spel, lagen som helhet med mera i morgon, som sagt.

För att vara en match som slutade 0-0 var den ändå ovanligt underhållande. Rått och kallt men otroligt stämning med 80 000 på San Siros mäktiga läktare.
Inne i pressrummet bjöd Inter som vanligt på god buffé med mini-pizzor, panini, champagne, bakverk mm.
Fint är också att klubben verkligen vill släppa in alla fans och journalister, man är inte alls så rigid som många engelska storklubbar. Mindre fint är dock det som det leder till: folk överallt, i alla trappor och på marken, både på läktaren bredvid mig och på pressläktaren. Min ackreditering kunde de inte hitta, kaos rådde, men jag fick till sist sitta på en polis plats. Att han inte blev så glad när han kom är en annan historia…
Kollegan Nicola som körde mig hem till hotellet berättade att när han kom före matchen och skulle parkera på pressparkeringen (som dock inte Inter äger) hade andra fått ställa sig där. Folk betalar svart och stort och kommer in emot reglerna vilket leder till totalt kaos med bilar som inte får plats.
Allt sådant här tycks charmigt i början, lite spännande anarki. När man ska jobba och leva i en sådan verklighet är det dock så lagom kul i längden. Går jag bara på match som supporter bryr jag mig mindre, men när man ska arbeta måste saker fungera smidigt.

Jag älskar il calcio men min kärlek är inte blind. Arenorna ska leva men de måse ändå vara moderna, säkra och funktionella. Där har Italien halkat efter. Santiago Bernabeu är bara ett exempel på en arena som känns som från en helt annan värld, ljusår före de italienska. Betänk att det är tjugo år sen VM 1990 nästa år.

Nå, det var likväl en bra kväll och ännu en stor match att lägga till i minnenas arkiv. Nu är det bara städaren och jag i hotellobbyn så jag bjuder Buona notte.

/Jennifer

”Ibrahimovic, faro dell’Inter”.
Zlatan kallas alltså för Inters fyr i en rubrik i Gazzettan i dag. Den svenska mindre ordagranna, men mer smidiga, översättningen skulle väl vara ”lbrahimovic, Inters ledstjärna”. Nog lyser han upp Inters väg i alla fall, vår grande svedese.

Inter som helhet får 8,5 i betyg av vår rosa italienska kollega och visst var laget som pånyttfött jämfört med blackouten, som Zlatan kallade den, mot Atalanta. Genoa, Roma och Udinese får 7,5. Sämst betyg får Juventus med blotta 5 och omdömet ”man kan förlora efter en serie guldmatcher men inte på det viset, inte utan att kämpa, som om man inte ens var på plats i Udine”.

Apropå just Inter blev jag i går uppringd av Inters presskontor. Vi hade sänt i väg en del ackredieringsansökningar, både via mejl och fax. Ändra fram tills nu, år 2009, har det varit så att klubbarna i de flesta stora fotbollsnationerna vill ha ackrediteringsansökingarna via fax. Ganska obegripligt då faxen inte varit direkt het sen JR:s tid.
Otroligt omständigt och tidskrävande och dessutom osäkert eftersom klubbarna inför stormatcher dränks av fax som riskerar att komma bort.
Nåväl, Inter är, liksom bland annat Juventus, en av de klubbar som nu tagit steget in i den moderna världen och vill ha ansökningar via mejl.
En av anledningarna till att klubbarna velat/vill ha dem via fax är att man inte velat få ansökningar från diverse fans-tidningar, radiostationer etc och tyckt att mejlen varit svår att kontrollera jämför med fax på papper med företagets logotyp på.

I går ringde i alla fall Inter som sagt upp och sa:
”Hej, vi har fått både fax och mejl från er och vi ville bara säga att vi snart inte kollar faxen alls längre, den stängs ner. Vi skulle inte vilja att ni faxade och att vi verkar som om vi av elakhet inte svarar och inte ger er ackreditering”.
Varför jag berättar det här är för att det tyvärr är så ovanligt att man får det här bemötandet från klubbar i den storleksordningen, även när man är Nordens största tidning, som vi.
Många är tyvärr väldigt arroganta, inte minst i Storbritannien.
Under alla de år jag följt den italienska fotbollen är det alltid lika spännande när man kommer till luckan för att hämta sin ackreditering. I Rom löste det sig alltid då jag skulle bevaka Lazio, även när ackrediteringen saknades, eftersom jag hade en del ingångar där, Mer än en gång har jag i halv panik fått jaga presschefen på mobilen medan kön med irriterade journalister bakom mig växt.
Med Roma har jag flera gånger fått besked att min biljett finns för att sen komma och finna att den inte als gör det. För det mesta har irriatiotionen över strulet dock smält bort i charmoffensiven från farbröderna i luckan som tagit sig all tid i världen att förklara, bortförklara, lova bättring och guld och gröna skogar, allt på bredaste Rom-dialekt.

Med Inter, Milan och Juventus måste jag dock tillstå att allt alltid gått väldigt professionellt till. Raka och snabba besked och ska biljetten finnas där så gör den det. Det intressanta med Juve är att klubben också blivit lättare att ha att göra med efter krisen. Alla mår vi bra av ett ”memento mori”, att minnas vår dödlighet.

I motsats till de som hävdar att storklubbarna kan skita i allt och alla och köra sitt race säger jag nämligen motsatsen. Ingen klubb är större än att den har råd att förlora sin ödmjukhet. Gentemot fansen framför allt, men även gentemot media och andra aktörer.
Framför allt handlar det väl om hur man själv vill bli bemött i slutändan.
Och, i dessa tider av bloggkrig och påhopp, är det alltid bra att få just sitt  ”memento mori” ibland, minnas det, även för oss skribenter.
Samt att ha i åtanke även att dem man möter på vägen upp, dem ska man möta på vägen ner…

/Jennifer

Zlatan valde rätt gala, det kan man lugnt säga…
Efter storslammen på Idrottsgalan i fjol dominerade han istället totalt ikväll på den italienska fotbollens Oscarsgala.
Bäste utlänning och bäste spelare totalt. Samt vackraste målet 2008. Tunga, tunga utmärkelser. Mer om dem i morgon i tidningen.
Stilfullt för övrigt av Zlatan att komma ihåg att tacka även Roberto Mancini, som ju var delaktig i högsta grad i segrarna.

Pratade nyss med Nicola Cecere nere bland italienska kollegorna på Gazzetta dello Sport, om Zlatan men också om en annan stor spelare, den som vår Z snuvade på priser i kväll: Kaká.
”Vi fick veta för fem minuter sen att Kaká stannar, man sa nej till Manchester City. Ingen kunde tro det, men så blir det. Berlusconi har precis lämnat beskedet”, sa Nicola.
Stora nyheter både för Inter- och Milan-redaktionerna alltså, inga problem där att göra tidning tills i morgon.

Inte för oss heller.

Så därför nöjer jag mig med att nu säga: a domani, hörs i morgon,

Jennifer

Ni som inte redan sett nedanstående, ta er en titt. Zlatan Ibrahimovic är huvudperson överallt, även i julkrubban. Det är i Neapel dessa speciella krubbor görs och där vem som helst som gjort sig känd kan hamna intill lille Jesus i stallet. http://www.napolimotus.com/photogallery/photo/3063672610/Hamsik-Ibrahimovic-Mourinho-e-Lavezzi-nel-presepe-napoletano.html
Av någon anledning verkar länken fungera dåligt, men då får ni skriva in den.

Nog så, nu ska jag skriva min sida och gå hem och dra en filt över mig. Inspelning av LC i dag och säg så här: både Niva och jag har väl varit rappare i munnarna… Men det gick ändå bra, lite juligt lättsamt men med tyngre bitar också.
Laul gav upp att häma hem Niva och mig i går men vi skötte oss bra ändå. Jag lurade i och för sig i Erik ytterligare två glas champagne, när han redan var på hemväg. Men han kom sig ändå i väg midnatt och jag vid 02, hann med Kvarnen också, en kort sväng. Dock bara isvatten efter midnatt.

/Jennifer

Nedan Miss Modin och jag, tjejmys på 9.an med makeup och bubbel ihop

Somliga dagar behövs det mer kaffe än andra för att komma igång…
Nåja, det kunde varit värre. Efterfestandet blev mycket stillsamt i går.
Hann byta några ord med/hälsa på bland andra Super-Bosse Andersson, Olle Nordin, domarbas Bosse Karlsson och Niclas Alexandersson, som gick i klassen över mig på gymnasiet i Falkenberg.
Nattchef Hebbe och jag åkte dock tillbaka redan vid 01 med fotograf Jimmy Wixtröm till redaktionen. Där pratade vi med Simon & nattgänget och beskådade redigeringen av vår stora intervju med Zlatan, gjord av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795423.ab
Har vetat i någon vecka nu att Z pratar med oss igen, men lyckats hålla tyst om det. Skönt och bra att vi alla gått vidare, precis som jag skriver nedan i min krönika som framför allt är en hyllning till Zlatan som spelare:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3794877.ab

Vad jag tycker om att Frida Östberg fick Diamantbollen kan ni läsa här:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/guldbollen/article3795082.ab

Och här kan ni se tv med Laul, mig och övriga i Guldbollen-juryn med mera.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article3793507.ab

Peter Wennman och moi vid Aftonbladets bord. Maten får 2 plus. Men bra, vaken manlig servitör som får 4 plus.

Gazzetta dello Sport gör två sidor i dag på Zlatan och Guldbollen, skrev åt dem i går i taxin i rusningstrafiken på väg till galan. Allt bra förutom att de, då jag sände text i två omgångar under stor stress, missförstått lite och den som lade ihop bitarna till en artikel fick för sig att prins Carl Philip var där även i går. Det är iaf stort att Z är så stor att Guldbollen får ett uppslag  i Italiens största sporttidning.
http://www.gazzetta.it/Calcio/SerieA/Squadre/Inter/Primo_Piano/2008/11/18/ibra.shtml

Blev nyss uppringd av Candido Cannavò, chefredaktör i 19 år på tidningen. 78 år och uppe på motionscykeln när han ringde:
”Ursäkta om jag flåsar”.
I morgon skriver även Candido sin kolumn om il grande Zlatan. Då man i Italien är mycket duktig på att minnas gamla spelare är det väldigt stort för dem att Zlatan fått flest guldbollar av alla.
Även om det, som jag skriver i min krönika, alltid är svårt att jämföra över tid med annat spel, annan exponering, andra regler kring Guldbollen och proffs. Spelare som Kurre Hamrin och Nils Liedholm har därför aldrig fått den och om det man ju säga mycket… Hela listan nedan.
http://www.svenskfotboll.se/t2svff.aspx?p=174499

/Jennifer

Inga konstigheter.

Gå till jobbet, hitta någon gammal trasa i garderoben, ta lite extra parfym, morsa på Pelé, dela ut Guldbollen till den historiske förste trebollsvinnaren, dricka en cola och gå hem.

En måndag, helt enkelt.

Fast… om ni nu vill veta vad jag tycker om fotbollsgalan så kan jag väl konstatera att den åtminstone bjöd på rätt många fina beundrare-idol-ögonblick.

Det låter förstås banalt, men det fanns något rörande äkta i att se Henrik Larssons ögon när han stod och tittade mot Pelé där i mitten någonstans. Jo, jag vet att Milla är Henkes nummer ett – men att se att även idoler har idoler var… ja, lite som när Diego var nere och morsade på grabbarna på Uniteds träning.

Boys will be boys. Det är lite tröstfullt, någonstans.

Jag ska inte ge mig in på galakritik annars, man får ingen överblick på plats, mer än att konstatera att en gala utan tacktal är en värdelös gala.
Jag vill se svenska fotbollsspelare tacka mamma, pappa, lagkamraterna. Jag vill se dem göra det bra eller dåligt, eller kanske – en gång på hundra – fantastiskt bra. Både Zlatan och Frida Östberg sa ju fina saker på scenen, de andra fick bara säga ”jo, kul, tacktack”.

Och, just det, apropå idolers idoler: Zlatan Ibrahimovics gamle idol gjorde comeback i kväll. Bara i en jippomatch (med Marta och ett gäng andra sköna lirare). Och bara i 22 minuter. Men ändå.

Medan branschen dunkar rygg och ställer till med skandaler kring Stureplan ska jag bara göra det jag alltid försöker göra innan jag skallar kudden:

Hjälpa Erik Niva lite på traven.

Han väckte frågan om Marc Jankos monumentala målsnitt i österrikiska Bundesliga. Min del i pusslet är en teori om att det till viss del har med spelkultur att göra. Det görs mycket mål i Österrike, man får många chanser. Det finns, helt enkelt, ingen annan liga på den kvalitetsnivån med ett liknande målsnitt (3,2/match).
Närmast? Tyskland och Schweiz, som anammar samma spelsätt men med högre kvalitet. Och Holland, som… javafan, som är Holland.

Som referenspunkt kan vi konstatera att de skandinaviska ligorna ligger på i princip exakt samma snitt (2,65-2,77) – det vill säga samma snitt som i England, som format vårt sätt att spela.

Vad det här säger om Janko vet jag inte. Men det säger en del om miljön han spelar i. Alltid nåt, en måndagnatt.

/Simon Bank

PS: Att stå på scen inför, vad, en halv miljon tv-tittare och ett fullt Globen är att gå en sjuhelvetes brottningsmatch med sina egna tvångstankar.
Här, därför, alldeles exklusivt: Manuset som en djävul på min ena axel försökte få mig att läsa upp när det var guldbollsdags:
”Utmärkelsen går till en spelare  och förebild som fostrades i Malmö, som utvecklats till respekterad yrkesman i Serie A – och som varit en ledargestalt i landslaget… Guldbollen 2008 går till (rasande crescendo, publik som skriker rakt ut, stampar i golvet, svimmar)… Daniel Andersson!!!”

Tror ni den hade funkat?

Ni såg kanske att Zlatan Ibrahimovic pratade om Ballon d’Or i dag, att han sa att han har allt som Cristiano Ronaldo och Kaká har.

Det här, mina vänner, kallas att backa upp sitt snack. Palermo–Ibra 0–2, La Favorita låg sänkt, förbrukat och blekrosa som en dyngsur Gazzetta dello Sport efteråt. Det är inte lätt att vinna nere på Siclien, men i kväll gjorde Zlatan Ibrahimovic det helt ensam.

Två bomber. Det räcker förstås inte till France Footballs allra finaste pris det här året. Men i kväll avancerade Ibra till Ballon d’Argent-nivå.

Silverbollen.

Om du inte såg första målet –du kanske, till exempel, heter Jimmy Fontana – så har du en första repris här.
Det kommer fler, har jag en känsla av.

/Simon Bank