Dio mio.

Om jag vore Zlatan Ibrahimovics mamma hade jag tagit honom lite onödigt hårt i armarna, skakat om honom och ropat, kanske lite för nära hans ansikte:
– Vad gör du?! Vad håller du på med?! Varför kan du inte vara som alla andra?!

Att följa Zlatans karriär är som att hänga i en lös sele efter en galopphäst. Varje gång man ringat in honom byter han riktning, hittar nåt nytt och mer spännande.

I dag vann han alltså skytteligan. Jag ska inte formulera något panegyriskt om det gigantiska i bedriften (sånt kostar extra – köp tidningen imorgon!), bara konstatera att det förstås är helt makalöst.

Läste ni Jan Helins intervju med Zlatan i tidningen? Han får en fråga där som handlar om skillnaden mellan lojala trotjänare (som Zanetti) och spelare som flyttar runt på jakt efter nya utmaningar (som Zlatan), om vad som händer när de bästa spelarna samlar där pengarna finns – och svaret är fascinerande:
– Det är därför fotbollen är så intressant idag, säger Zlatan. Idag får du se hur långt du kan ta spelet, hur långt du kan ta fotbollen.

I morse, före matchen, gick jag och såg en samlingsutställning i Palazzo Reale. Boccionis gröna, Ballas svepande rörelser, Marinettis poesi. Det är jubileumsår, hundra år sen Marinetti publicerade sitt futuristiska manifest, jag blev överraskad av att Balla gjort så mycket fantastisk konst, men annars tänkte jag mest på Zlatan.

Mod, djärvhet och uppror ska bli grundelementen i vår poesi
(Marinetti, futuristiska manifestet)

Låt oss utropa det absoluta och totala avskaffandet av den slutna linjen och stängda skulpturen. Låt oss öppna statyn och innesluta den i omgivningen.
(Baccioni, tekniskt manifest för den futuristiska skulpturen)

Jag ska väl passa mig för att kalla Zlatan för futurist (även om det inte vore för den ideologiska ballasten), men han är definitivt avantgardist. Han vill forska i fotboll, se hur långt det går att ta spelet. Han har en positivistisk hållning till det, som en vetenskapsman. Han säger att Barcelona spelar fotboll ”som det kommer att spelas 2015”, det är förmodligen därför han är så nyfiken på att spela med dem.

Och… även om jag älskar de lojala, de som blir kvar, alla gossar Gråsten, så finns det ju något isklart logiskt i Zlatans sätt att se på det. Om vi utgår från att det inte handlar om pengar eller yttre bekräftelser, eller ens om var man vinner mest, utan att det bara är så enkelt som att han vill se hur långt det går att föra spelet, sporten, sig själv.

Jag både hoppas och tror att han blir kvar i Inter (sticker han kan Mourinho alltid hoppa in själv).

Men jag kan köpa den hållningen. Evolutionisten Zlatan.

•••
•••

Annars, då?

Jodå, det var en typisk sista söndan med serien här i Italien.

Märkliga resultat, mäktiga avsked. På San Siro sa vi hejdå till Luis Figo, i Turin vinkade de till Meda Nedved. Båda gjorde entré genom tunnlar av med- och motspelare, båda bar kaptensbindel, båda hyllades oerhört stilfullt och elegant. Och Paolino fick ett fantastiskt fint avsked i Florens, när han nu gjorde sin 903:e och allra sista match.

Zlatan sökte sig, smart, mot Talamonti hela tiden – för att slippa Manfredini – och gjorde två fina mål. Crespo hyllades med en rolig banderoll ”Nelle tua grande carriera  un piccolo erore. Hernán sarai sempre nel nostro cuore”, med ”erore” skrivet i rött och svart. Och Zlatan fick stöd av ena långsidan: ”Ibra forever. Fischi never” (Ibra för alltid, burop aldrig). Balotelli sköt upp matchbollen på andra ring i curvan, Helena Seger jagade Maximilian – en tuff uppgift, även utan klackar på gräsmatta.

Det var mycket trevligt, alltihop.

Efteråt, i den mixade zonen, pressade journalisterna Maicon på vad som händer efter semestern.
– Resti? ropade de efter honom. ”Blir du kvar”?
Maicon vände sig om, flinade:
– Dove? In Brasile? ”Var? I Brasilien?”.

Det var den sortens dag. Jag fick dessutom se vad Marco Materazzi skriver när han skriver sin autograf. Alltså, mer än bara sitt namn. Han ritar en liten gubbe, och så plitar han ner fyra tecken. Vilka då? Gissa ni så rättar jag.

Svennisskalan:
Môcke bra:
Muntari – Cigarini.

Môcke, môcke bra:
Ibrahimovic – Guarente.

Môcke, môcke, môcke bra:
Cambiasso – Doni.

Så. Om tiden fanns hade jag bluddrat på om la presidenta Francesca Menarinis förtjusande jubel på Bolognas vip-läktare när Di Vaio sköt dem kvar. Eller om Lavezzis vara eller icke vara i Napoli. Eller om att Chanel Totti nu är stor nog för att ge intervjuer själv. Eller om Chanels pappa, som nu är lika stor som Boniperti i Serie A-historien:

1. Piola, 274 mål.
2. Nordahl 225.
3. Meazza, Altafini 216.
4. R Baggio 205.
5. Hamrin 190.
6. Signori 188.
7. Batigol 184.
8. Totti, Boniperti 178.

Om allt detta hade jag berättat om det inte vore för att jag är väldigt trött, att planet lyfter väldigt snart – och att Mediaset4 visar den fantastiska filmen Una sull’altra från 1969, med technicolorfärger, guld, naket, gift, mer naket, jazz och en story jag så här långt förstår 2,6 procent av.

Det kan vara den bästa film jag någonsin sett.

/Simon Bank