Hörrni. För bara en liten stund sedan bad jag er berätta vad ni skulle skriva en krönika om, om ni skulle sätta er ner och skriva precis nu. Och genast började det ramla in så otroligt fina idéer (jag hoppas att ni förstår hur glad jag blir när ni kommenterar, livet blir så mycket rikare sedan jag fick äran att kommunicera med er).

Då kom jag att tänka på: ni som har egna bloggar, kan ni inte skriva ett inlägg som handlar om det ni skulle vilja skriva krönika om? Precis hur kort eller långt eller personligt eller allmänt ni vill, och, naturligtvis, om precis vad ni vill. Och så kommenterar ni och berättar vad ni skrivit om, så läser jag och länkar till era inlägg imorgon. Det vore så fint. Att liksom samla alla tankar.

Uppdatering: Eftersom önskemål om att få längre tid på sig att skriva kommit in, så kör vi över helgen. Länkarna till era inlägg kommer upp på måndag.

Om det skulle bo en liten hustomte i vår lekstuga skulle han snart vara alldeles insnöad.

Jag ville bara säga det.

Åh, tack för alla fina filmtips i inlägget här nedanför. Keep’em coming!

Idag har jag varit ute och klappat på mitt hus (och diskuterat kökshyllor, gardinstänger, diskmaskin och torkskåp med våra fantastiska hantverkare).

Eftersom jag varken har körkort eller bil tog jag, som vanligt, pendektåg och buss hela vägen. Jag lämnade lägenheten på Kungsholmen halv nio imorse, var framme vid huset strax efter ett.

Tack så hemskt mycket, SL, för att ni fixade så att en resa på en timme och tjugo minuter istället tog fyra timmar – varav jag fick sitta på en istäckt perronbänk och vänta i två. Verkligen. Tack. Tack för att ni gör min motivation att äntligen klara uppkörningen så oerhört mycket starkare.

Nu ska jag få i mig något att äta och sedan skriva en krönika. Om jag blir klar med den i hyfsad tid får jag, som belöning, krypa upp i soffan och se Juno på dvd. Vi får se hur det går – jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag ska skriva om.

(Om ni skulle sätta er och skriva en krönika exakt nu – vad skulle den handla om? Vad går ni runt och funderar på? Jag är nyfiken! Och lovar att inte sno era idéer – åtminstone inte utan att fråga först… Tihi.)

Kramar, fina ni.

Jag vill skriva något om hur makalös Avatar är. Men alla ord känns så… fjuttiga.
Så jag nöjer mig med att säga att ni som inte gått och sett den (i 3D), gå och se den (i 3D). Gör det bara.

Och så en fråga: finns det någon som sett den och inte tyckte om den? I så fall: hur är det möjligt?

Nu måste jag sova. Tidigt tåg ut till huset imorgon. Det börjar dra ihop sig för flytt. Iiiiih.

Uppdatering: Men tusan! Det verkar som att flera av er inte tyckte om filmen. Själv hade jag inga förväntningar alls, och blev alldeles tagen – trots klichéer (jag är ganska förlåtande när det kommer till klichéer, faktiskt).

Åh, det känns tråkigt. Jag önskar ju att ni fått en lika märkvärdig upplevelse som jag. Så jag vill gärna lägga till en del till frågan: Kan ni inte tipsa om en annan film som ni fick en sådan där åh-herregud-låt-den-inte-ta-slut-upplevelse av? Det vore fint med lite härliga filmtips i kommentarfältet, tycker jag.

Med min stilige morfar. Sommar i Pålmark.

I mormors knä.

…och sedan började jag skolan och blev för stor (och för självmedveten) för att vilja vara med på bild.

Alla foton kommer från fotoalbumen jag fått av min kära mormor. Tusen, tusen tack!

Sådant här har jag ägnat min kväll åt.

Titta vad fint, sa jag, kolla då!
Gör du ritningar av huset, frågade han, nu? När allt redan är klart?
Då tyckte jag att han var lite negativ, och sen satte jag igång med nästa rum.
För man måste faktiskt ha en ritning över sitt hus, och någon sådan fanns inte när vi köpte det. Bättre sent än aldrig, heter det ju. Och så känner jag mig rätt cool när jag sitter där och mäter i Photoshop.
Okej, ascool.

I min favorittröja med ABBA-tryck, tillsammans med min nya ”låtsaspappa” Micke.

Utanför mormor och morfars hus, med min bästa kompis Charlie (bör ej förväxlas med unga fröken Schulman).

Jahapp. Så har man fått en lillebror. Kul.
(Jag var faktiskt väldigt, väldigt glad. Jag lovar, Axel!)

Att vara storasyster tär uppenbarligen på krafterna.

Dagens outfit.

Det är, återigen, mormor som ska tackas för bilderna. Tack!

Veckans krönika i Sofis mode ser ut såhär.
Den handlar om hur mitt liv ser ut, precis just nu.
Om när allt man trodde att man visste ställs på ända och man plötsligt måste omvärdera varenda dröm.
Om rädsla, om längtan och hopp.

Läs den gärna i Sofis mode, som finns i butik idag, imorgon och på torsdag.
Om ni gör det så hoppas jag att den väcker en tanke eller två. Det vore fint.

För att han sjunger ”Kom igen Lena” i badrummet klockan halv två på morgonen.
För att hans smilgropar är värda sextio miljoner.
För att jag hittade bilderna i en bortglömd gammal mapp och tänkte:
åh, precis så känns det fortfarande.

Nu ska vi somna till Two and a half men.