Just i detta nu sitter jag i ett flygplan och tänker ”inte störta, inte störta”. Till staden på bilden ska jag.

Där ska jag bland annat hälsa på den här fina lilla tönten. Ge henne en miljon pussar, se till att hon sköter sig och kontrollera att hon fortfarande vet att man måste lyda allt som storasyster säger åt en.

Den här resan blir olik alla andra gånger jag varit i Los Angeles. Istället för att sitta hemma i pappas hus och vänta på att han och syrran ska komma hem från jobb och skola ska jag… göra min egen grej. Hänga med vänner. Flyga upp till Seattle för att hälsa på mina kusiner. Träffa fler vänner. Sitta på caféer och jobba. Promenera på stranden.

När jag skriver det här har jag inte ens åkt hemifrån ännu (man kan tidsinställa inlägg vet ni, sjukt hightech) och jag saknar redan Ronnie och katterna, trots att vi fortfarande är i samma rum. Längtar efter dem i förskott liksom.

Men ändå. De här två veckorna har potential att bli helt fantastiska.

(Bloggar gör jag såklart precis som vanligt.)

Här sitter Basse och är melankolisk.

Vi andra är ute och leker i trädgården. Basse tycker också om att leka, men här sitter han ändå. En fönsterruta som skiljer honom från resten av familjen. En trasig fönsterruta, dessutom. Trasig och skitig.

Han är inte bara melankolisk – han är frustrerad. Står kanske inte hans egen mor där ute och fotograferar? Helt oberörd inför det faktum att han sitter ensam här inne?

Basse tänker djupa tankar. De går ungefär såhär: ”jag är innanför den här glasrutan. Samtidigt… är jag utanför.”

Fast riktigt så synd är det inte om honom, egentligen. Han är i själva verket fullt medveten om att om han bara vill så kan han hoppa ner från fönstret och traska ut till oss genom den öppna dörren. Men det får ta den tid det tar. Ibland måste man få sitta och fundera lite. På vem man är och vilken plats man har i världen och så.

Jag och lilla djungelkatten hängde i trädgården idag. Och Basse också förstås, men han var ute på egna strövtåg. Det betyder inte att jag inte älskar honom lika mycket, för det gör jag. Precis lika mycket. Men veterinären har sagt att jag måste vara med Lillan när hon är ute nu när hon varit sjuk, så då är jag det.

Här utforskar Lillan pumphuset. Hon tycker att det är rätt skojigt där, för aggregatet surrar så lustigt. Som en jäääättestor katt som spinner.

Biiankas oh Baryshniks förfäder i Sibirien skulle vara stolta om de fick se hur bekväma våra katter är med snö. Nu har mycket smält bort, men innan plusgradernas intåg kunde de göra gångar i drivorna där de pulsade fram så att bara öronen stack upp.

Hurraaa! Brorsan! Kom och var med oss.

Mammas fina, fina grabb. Det är så roligt med Basse, för när han är inne känns han så stooor – han ligger jämt och breder ut sig och fyller upp alla ytor han tar i besittning. Men ute ser han så himla liten ut, som en mycket lurvig och mycket söt liten fotpall som är ute och skuttar.

Bra snön, fortsätt smälta. Jag är så vansinnigt trött på snön och isen. Trött på att skotta, på att inte kunna gå ner och hämta tidningen utan att halka och slå i svanskotan. Tar vårslask framför vinter sju dagar i veckan.

Eftersom det kändes som vår i luften lyckades jag få med Ronnie en stund idag.

Det är så sällan vi går ut tillsammans, han och jag. Och nu ska vi vara ifrån varandra länge, så det var sista chansen till en nästan-vår-promenad.

Vet ni, jag är så glad att vi bor här. Tillsammans.

Den här veckan handlar min krönika om en sådan där dag som jag alltid kommer att spara. Som jag hade velat gå tillbaka till och leva om. Och om. Och om igen.

Dessutom har jag intervjuat Anouska Brandon om hennes favoritplatser, restauranger, klubbar och shopping hemma i Dublin. Måste erkänna att jag blev rätt sugen på att åka dit, särskilt som det i stort sett inte kostar någonting med vare sig flygbiljetter eller övernattning!

Men nu när vi har katterna är det ju inte bara att resa iväg. Så de resor vi ändå planerar in får vara ganska speciella. Jag packar till exempel inför en sådan just nu.

Jag har köpt nya, somriga soffkuddar från Åhléns. Lillan är mycket förtjust i dem.

Tro mig, jag har försökt få henne att ligga och gosa med de blå Ikea-kuddarna istället. Men det är så sorgligt, hon är redan färgad av de krav och förväntningar som ställs på henne i egenskap av tjej. Och vad ska man säga? När hon tittar på en med de där ögonen och säger ”men mamma, jag ligger ju så bra här, med den fiiiina rosa kudden”.

Och Basse bara: ”mamma mamma kolla då, jag älskar de blå kuddarna! Bra va?”

Suck. Jättebra, älskling.