För att han sjunger ”Kom igen Lena” i badrummet klockan halv två på morgonen.
För att hans smilgropar är värda sextio miljoner.
För att jag hittade bilderna i en bortglömd gammal mapp och tänkte:
åh, precis så känns det fortfarande.
Nu ska vi somna till Two and a half men.
Återigen, tack till min mormor för alla foton.
Jag har en känsla av att mina små månadssammanfattningar är helt ointressanta för er som läser.
Men igår kväll sa min kärlek: när jag såg bilderna på din blogg, de från i somras, då tänkte jag att ”jo, det var riktigt fint, ändå”.
Och då kände jag att de är värda något, trots allt.
Augusti var månaden då mitt huvud gick sönder och allt förändrades. (På bilden i spegeln har all medicin de pumpat i mig börjat verka, och jag upplever att det är heeelt hysteeeeriskt roligt att jag blivit inlagd.)
Men då hade ju nästan hela månaden gått. Innan dess hann jag med att dricka öl i solen, äta kräftor, spela Rock Band, gå på bokreleasefest med Fanny, baka chokladbollar och jobba alldeles, alldeles för mycket.
Dessutom åkte vi lååångt ut på landet och tittade på ett hus med spegelblankt vatten och näckrosor en meter ifrån köksfönstret, en gigantisk och oerhört misskött gård som kändes som vårt drömhus men inte var det. När vi varit där tre gånger tvingades vi inse att vi inte var rätt för varandra, vi och Arken. Och en månad senare hittade vi huset som både var drömmen och skulle bli verklighet.
Juli, ja.
Jag försökte verkligen ta hand om mig själv. (De flesta bilder från juli månad föreställer… frukt. Och te.)
Men inte ens all frukt i världen kunde hålla mig på benen. Jag jobbade på så hårt jag kunde för att ta igen de veckor jag missat när jag låg däckad i lunginflammation, och kroppen vägrade helt enkelt hänga med.
Till slut bestämdes det att jag skulle ta en veckas semester. Jag och kärleken flydde till lägenheten i Berlin, till drack öl med Martin, promenerade i solen, åt grillad kyckling och höll om varandra.
——————————————————————————————–
Juni. Skolavslutningar, sommarlov. Men natten till den sjunde mördades femtonåriga Therese Johansson Rojo, och jag ansågs vara den som lämpade sig bäst för att skriva om mordet. Min allra första kolumn skulle ha publicerats på midsommarafton, istället hade jag texter i tidningen flera dagar i rad redan veckan innan. Jag jobbade dag och natt, blev alldeles för mager, försökte hålla ihop, men fick ta pauser varje halvtimme för att stortjuta inne på toaletten.
Ändå blev det skolavslutning. Jag och kärleken åkte till Falköping för att fira att min svägerska Rebecca gick ut nian. På tåget på väg hem fick jag inte luft. Det var dubbelsidig lunginflammation och jag fick tillbringa två veckor i sängen. Jobbade naturligtvis ändå, från sängen, hade ju inget val. Trodde jag.
Firade midsommar med kärleken i soffan på ett regnigt landställe, det jag hatade som tonåring men kommit att älska. (Det ligger inte långt ifrån huset vi snart flyttar in i, fast det visste vi inte då.) Han dukade upp sill och potatis medan jag hostade sönder mina redan trasiga lungor.
Jag slutade snusa. Blev, till slut, lite friskare. Men hade redan kommit så långt efter att det skulle bli omöjligt att hinna ikapp.
Annars. En och annan Rockband-kväll hos Peter. En och annan Pelikankväll. Och en Bruce Springsteen-konsert där det var så kallt att jag funderade på att gå hem.
Jag minns juni som fin, ändå.
——————————————————————————————–
Vad gör katten?!
Det blev maj och sommar och jag började jobba som reporter på Aftonbladet Söndag. Min första dag kallades alla anställda till krismöte där det meddelades att hundra personer skulle bli av med sina jobb. Det var en underlig tid.
När jag någon gång lämnade mitt skrivbord satt jag ute på innergården och läste, åt mediokra luncher och goda middagar med de bästa människorna, vi drack vin på uteserveringar och grillade.
En strålande vacker lördag åkte jag, Johanna och Camilla ut till skärgården för att fotografera Johannas kommande vårkollektion. En annan lördag åkte jag och mina käraste ut till Sundbyberg och dansade oss svettiga och galna, och vissa av oss hånglade i hörnen.
Jag blev erbjuden jobb som Aftonbladetkolumnist. En dröm som gick i uppfyllelse.
Maj var en vacker månad. Det var innan allt började gå utför. Då, när jag fortfarande trodde att jag klarade av vad som helst, orkade hur mycket som helst.
——————————————————————————————–
Våren kom till Stockholm. Och jag var sjuk, förstås.
Jag vårstädade och påskpyntade och vi drog igång skrivkollektivet i Berlin. Jag och kärleken åkte dit för att styra upp allt och möttes av sommar. Vi skurade väldigt många golv, skruvade ihop väldigt många möbler, åkte u-bahn fram och tillbaka mellan väldigt många olika IKEA-butiker och åt väldigt många bagels i solen.
Så snart vi landat i Stockholm igen drog jag vidare till mormor och morfar i Pålmark utanför Piteå. Där var det vinter.
Jag kramades med kusinerna och små och stora vänner, med och utan päls. Fast mest pysslade jag med min deklaration. Mormor kan allt om siffror och moms och avdrag, alltså allt jag inte kan någonting alls om. Perfekt. Katterna var som synes inte särskilt imponerade av hur jag skött min bokföring, men mormor var nöjd.
På nätterna skrev jag på min bok. Det var sista gången. (Den fjärde maj skulle jag börja jobba, och då skulle boken läggas på is. Där ligger den ännu. Så hånfullt nästan färdig. Väntar på att jag ska bli frisk nog att sätta igång igen.)
Just det. Jag köpte en spikmatta också.
——————————————————————————————–
Första bilden i nya lägenheten
Mycket förändrades i mars. Så mycket att jag sällan orkade ta med mig kameran. Eller kanske fanns det helt enkelt inte så mycket att fotografera. Möjligen är det därför så många biler föreställer… mina skor.
Vi lämnade Berlin för Stockholm, en möblerad andrahandstvåa nära Norr Mälarstrand men långt ifrån det liv jag vant mig vid. Stor omställning, Stockholm kändes inte längre som min stad, och skulle heller aldrig börja göra det igen. Men där fanns vännerna, de som vägde upp. De väger alltid upp.
Och snart låser vi dörren till tvåan vid vattnet för allra sista gången.
——————————————————————————————–
Jag promenerade med Erika i grå vårvinter, flög till Köln över dagen för att intervjua fantastiska Charlotte Roche och hade någon slags perukfest med älsklingsvännerna. Sanna övergav Uppsala för en långhelg hos mig i Berlin, det var några av mina bästa dagar. Annars: Jag förberedde mig för flytt tillbaka till Stockholm, åt långa frukostar på billiga cafeer och kunde inte tänka på någonting annat än boken som höll på att födas i min dator.
——————————————————————————————–
Jag välkomnade det nya året med familjen på Barbados stränder, i färgglad sidenklänning och alldeles för höga klackar. Reste från Barabdos till Stockholm, från Stockholm till Berlin, tillbaka till Stockholm och sedan till Marbella i Spanien – inom loppet av en vecka. Styvfar fyllde femtio och vi firade honom i dagarna tre. Regniga promenader i en spansk bergsby en dag, middag och dansdansdans en annan. Därefter, hem till Berlin. Jag var, som vanligt, sjuk. Började skriva på min bok. Allt var lite upp och ner men ändå som det skulle vara.
——————————————————————————————–