Alltså… Sotis. Jag hatar honom! Hatar!

Sotis är alltså våra grannars katt, som höll på att kosta Lillan livet tidigare i år. Och han ger sig inte. Jag vet att katter bråkar om revir, men han är faktiskt galen. Jag börjar misstänka att han i själva verket är en lejd kattyrkesmördare som fått i uppdrag att röja Biianka ur vägen. ”Städa bort henne”, om ni så vill.

Jag satt vid köksbordet och jobbade med ytterdörren öppen när jag hörde ett mjaaaaaaaaaaaaaaooooooooo och ett gäng väldigt olycksbådande ljud, rusade ut och fick syn på Sotis halvvägs upp i vår enorma tall precis utanför huset. När han hörde mig skrika och svära klättrade han ner och for iväg som en svart blixt, och kvar i tallen, högt, högt upp, satt Lillan.

Don’t get me wrong, Lillan är asduktig på att klättra. Uppåt. Det är att komma ner som är problemet. Basse däremot är som en gigantisk ekorre, han kastar sig mellan grenarna som ett riktigt proffs, honom behöver man aldrig oroa sig för. Men enda gången Lillan varit riktigt högt upp i ett träd fick jag klättra upp och hämta henne – min mamma var inte direkt överförtjust när hon fick höra det. (Vem som bar ansvaret för att Lillan satt i trädet den gången? Gissa. Gaaaah. Sotis.)

Nåväl, inte mycket annat att göra än att hämta en stege, klättra upp så högt som möjligt och påbörja övertalningen. ”Såååja lilla liten, duktig kisse, kom ner till mamma nu! Jaaa, kom igen! Kom igen, Biankis! Duuuktig katt!”

Ni kanske tycker att det är en smula opassande att jag har bilder av det här förloppet. Borde jag inte fokusera mer på att få ner min vettskrämda katt och mindre på att fånga henne på bild? Jo, det ligger något i det. Men till mitt försvar så stod jag inte direkt på den där stegen och lockade i fem minuter. Jag stod där i tre timmar. Av dessa tre timmar var ungefär två timmar och femtiofem minuter fullkomligt händelselösa. Biianka klev runt på sin gren och såg olycklig ut, jag gjorde min koooom-till-mamma-söta-raring-grej. Det blev lite tröttsamt i längden, jag hämtade kameran för att ha något att sysselsätta mig med. Don’t be hatin’.

Men kolla! Duktiga, duktiga lilla katt! Jag var alldeles till mig förstås, även om jag försökte påminna henne om att det inte går så bra att klättra sådär. ”Liten, kommer du ihåg vad vi har övat på? Rumpan först! Snälla rara, andra hållet! Rumpan föööörst!”

Jodå, ett par grenar tog hon sig förbi. Men sedan fanns det liksom inga grenar kvar. Bara väldigt, väldigt, väldigt mycket stam.

”Jaha… ånurå?!?”

Under hela den här tiden hade Basse hängt på marken och sett orolig ut, så jag sa åt honom att han väl kunde göra ett försök att klättra upp och hjälpa sin lillasyster att komma ner.

Det gjorde han så gärna. Och han kanske inte var till särskilt stor hjälp vad gäller att få Lillan att klättra ner, men han höll henne åtminstone sällskap…

…vilket jag var väldigt tacksam över, för vid det här laget hade Lillan börjat bete sig väldigt underligt. Jag var lite rädd att hon förlorat förståndet där uppe. Som ni ser så stack hon ut tungan och spärrade upp ögonen, och dessutom gav hon ifrån sig obehagliga, gälla pip.

Men jag hade inte behövt oroa mig! Hon hade inte alls blivit tokig – raka motsatsen, faktiskt. De konstiga ljuden och minerna betydde bara att hon fått en idé! En strålande idé, faktiskt. En tanke hade ploppat upp i hennes vackra huvud, och den lät ungefär såhär: ”rumpa”… ”först”…

(Jag tänker inte tjafsa om att vi faktiskt pratat om det här med att klättra med rumpan först typ tio tusen gånger. Hon är ju faktiskt en katt, och katter har annat för sig än att lyssna på vad deras mammor säger hela dagarna.)

Wohoooo! Smarta duktiga lillkatten! Hon behövde inte ta sig många meter innan jag kunde fånga upp henne och klättra ner från stegen med min tjej i famnen. Och efter några minuters pussar och kramar och lite kattmat var hon pigg och glad igen, redo för nya äventyr. (Basse tog sig såklart ner lätt som ingenting.)

Den där Sotis, alltså. Gaaah. Sotis.

Nu måste jag laga lunch innan jag svälter ihjäl. På återseende/laterzzz!

Om någon skulle vilja ha ett par sådana här luftiga och prickiga shorts som ser rättså mycket ut som en kjol så finns de på Weekday.

De obligatoriska bloggskorna från Jeffrey Campbell – som vissa verkar hata just på grund av att de är de obligatoriska bloggskorna – klickade jag hem härifrån. Själv tycker jag att de är snygga och härliga, särskilt med tanke på att de är både bekväma och lätta att gå i och gör mig en sisådär två och en halv meter lång. Eftersom Ronnie och jag är lika långa och han oftast inte har på sig Jeffrey Campbell-klackar ser vi ut som Tompa och Katie Holmes när jag har dem på mig. Antar att lilla Biianka får spela rollen som Suri. De är onekligen ungefär lika söta!

Nu ska vi äta korv med bröd och fortsätta vårt Lars Molin-maraton. Basse är ute sent som vanligt och Lillan är skitsur över att hon inte också får vara ute, särskilt som hon fångat en sork som hon väldigt gärna vill äta upp. Istället ligger hon nu i mitt arbetsrumsfönster och blickar frustrerat ner på gräsmattan där vi tvingade henne att lämna den stackars sorken. Vi försöker förklara att Basse egentligen inte får vara ute när det börjar mörkna, men att han helt enkelt inte kommit hem. Hon vägrar dock lyssna på det örat, himlar bara med ögonen och mumlar något som låter som ”mjiii” och som betyder ungefär ”yeah right, särbehandling är vad det är, och ingen cred får man heller för att man jagar sorkar och därmed bidrar till familjens försörjning”.

Tackar som frågar!

Det är konstigt, det här. Lilla Bii är inte alldeles skallig på ryggen längre, men det går sannerligen inte fort för henne att bli sitt vanliga fluffiga jag igen – trots att mitt hår växer som ogräs och Ronnies likaså. Det måste vara någon av våra förfäder som hade väldigt långsamt växande… päls.

Annars mår hon bra, och hennes käre bror också. De blir verkligen tryggare, gladare och mer kärleksfulla för varje dag som går (även om det knappast syns på bilderna, Lillan har en tendens att se en aning mordisk ut på foton). De far runt som yra kycklingar hela dagarna, jagar fjärilar och humlor och trollsländor och, eh, tallkottar. På nätterna sover de tätt omslingrade nere vid sängens fotända. Jag tror att de har ett ganska fint liv här.

Vi har det också rättså bra, jag och Ronnie. Renoveringen börjar – ta i trä – lida mot sitt slut. Efter sex månaders undantagstillstånd är det snart dags att börja återställa huset till sitt normala, något mer organiserade, kaos. Det känns lite skumt. Jag har liksom vant mig vid att rota igenom enorma högar med kläder och prylar varje gång jag behöver hitta någonting. Nu ska jag alltså behöva… hänga upp mina kläder? På, typ, galgar? Låter avancerat. Men man vänjer sig väl vid det också.

Den här natten har vi ägnat åt att se Lars Molin-filmer från åttiotalets mitt. Riktigt, riktigt strålande filmer, dessutom! ”Saxofonhallicken” rekommenderas varmt till alla. Inte minst för att Allan Svensson var så vansinnigt snygg.

I tisdags kväll hade jag de alldeles sanslösa turen och äran att få träffa och umgås med min allra största hjälte. Förstår ni hur sjukt stort det kändes? Ungefär såhär stort:

<————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————->

Jag fick återigen bekräftat att jag är kass på att spela cool och nonchalant när jag hamnar ansikte mot ansikte med människor jag verkligen beundrar. Det blev många hysteriska fniss och tungvrickande ordsnubblingar. Men P.O. Enquist hade en ängels tålamod och var imponerande överseende. Han kanske är van vid rodnande fangirls. Han har ju varit med ett tag.

Stort var det i alla fall. Sjukt stort.

Jag har önskat mig en tvillingsyster ända sedan jag upptäckte Sweet Valley-böckerna när jag var åtta. Tyvärr är sådana svåra att frambringa i efterhand – men skam den som ger sig! När jag plockade upp min syster Amanda vid tågstationen igår och insåg att vi klätt oss i nära nog identiska utstyrslar var jag ju bara tvungen att tvinga på henne brun peruk och rött läppstift.

”Snyggt va”, sa vi och ställde upp oss framför Ronnie i vardagsrummet.

”Det känns som om jag är mitt inne i en skräckfilm”, sa han.

Vi valde att se det som något positivt.

Efter en helt vidrig natt full av mardrömmar och fruktansvärd mensvärk vaknade jag av att Ronnie kom upp och sa ”Annikaaa! Anna och Mattias är här!”

Och det var de sannerligen. De här två, alltså. Mer spontana människor har jag aldrig träffat! Men det klär dem. Jag sa åt mensvärken att dra åt skogen och sprang ner och kramades.

Det visade sig att Anna och Mattias var på roadtrip på väg till Göteborg för att se Håkan Hellström, jäklarns lyllosar, och att de passade på att titta förbi och käka lite frukost med oss.

Och vet ni, de hade Knyttet med sig! Världens finaste lillknytt! Som ville vara precis som Biianka och därför körde på tratt-trenden. Ja’ ba’, hallå, det där är ju sååå mars 2011. Nädå, det var synd om Knyttet, för han har precis varit hos veterinären och blivit steriliserad. Vänta, förlåt, sa jag han? Hon, menar jag. När de kom till veterinären visade det sig nämligen att Knyttet inte alls är en han, utan en hon. Tur att Anna och Mattias är sådana där genusmedvetna kattägare som målat barnkammaren gul och låtit Knyttet leka med både Barbie och Action Force-figurer.

Man hade ju kunnat tycka att Biianka borde visat Knyttet lite medlidande, jag menar, hon vet ju själv hur jävligt det är att gå runt med tratt. Men inte då. Nej, frun i huset var inte ett dugg nöjd med att ha en annan katt på besök! Ingen gästfrihet här inte. Jag var helt seriöst lite orolig över att hon skulle gå runt och kissa i hörnen när Knyttet åkt, men det var som tur är inga problem överhuvudtaget. Phu. Vi har redan fel på avloppet, vi behöver inte kattpiss ovanpå den befintliga stanken.

Anna har världens finaste fräknar. Och ögon. Och leende. Bara så att ni vet.

Klänning Gina Tricot, skor Beyond Retro, strumpor Lindex.

Jag vaknade imorse och kände att nää, om man skulle ta och lalla runt i trädgården i guldfärgade paljettskor och leka Dorothy i Trollkarlen från Oz.

Så då gjorde jag det. Och sedan gick jag in och jobbade och åt Brago-kex.

Välkomna in i mitt favoritrum här hemma! Det nya badrummet är visserligen vackrast, men där finns å andra sidan inget piano som man kan spela fåniga låtar på. (De senaste dagarna: Rebecca Blacks ”Friday”.) Och ingen korgstol där man kan sitta och läsa med solen i ryggen.

Hela året har vårt hus varit i ett stadie av fullständigt renoveringskaos, men pianorummet har jag sett till att hålla rent och fritt från flyttkartonger och skräp. När det är så kaotiskt är det extra skönt att kunna gå undan någonstans, att ha en fredad zon där det är ljust och städat, där man kan gömma sig och glömma allt det där man borde fixa bära undan slänga och sortera.

Igår kom som sagt min mamma och lillebror och hälsade på. Mamma bor vanligtvis i Spanien och min bror pluggar i Florida, så det är sannerligen inte ofta jag får så fint besök!

Min bror har alltid varit den finaste lillbrorsa man kan önska sig. Det är ingenting jag bara säger – han var världens goaste bebis och sedan bara fortsatte han att vara precis så härlig. Till och med i tonåren! I juli fyller han tjugoett och han är så fantastiskt rolig, varm, mysig och klok.

Basse höll med mig!

Det var så fint, katterna var ju min mammas från början (de flyttade till oss i januari, när de var åtta månader gamla, för att mamma blev för allergisk) och de kom rusande direkt när mamma ropade på dem, kelade och spann som om hon aldrig varit borta. De som säger att katter har dåligt minne kan aldrig ha träffat en katt.

Kanske borde nämna att min bror är kusligt stark. Min mamma tjatar ofta om hur stark hon är, men när hon försökte härma Axel och lyfta upp mig höll hon på att bryta ryggen.

Så jag höll mig på marken istället. I min underligt åttiotalsinspirerade jeans-utstyrsel med matchande frippa.

Mamma hade med sig sin nya bok, ”Nya röster sjunger samma sånger”. Det är en samling av utvalda krönikor från de senaste tjugofem åren. Där ligger man i lä, kan man säga! Men det hade å andra sidan kanske varit lite för mycket begärt att jag skulle börjat skriva krönikor när jag var två. Då var jag fullt upptagen av att kladda med fingerfärg.

Jag har förresten tagit den fina omslagsbilden!

Det är alldeles hopplöst. Vi gör inget annat än letar överallt efter Lillan, men hon är omöjlig att hitta.

Hon har nämligen lyckats nosa upp Det Perfekta Gömstället. Dit smiter hon iväg varje gång hon känner för att bli lämnad ifred. Vara sig själv för en stund, så att säga.

Vårt älskade lilla geni.