När man kikar in i mitt pappas sovrum ser sängen ofta ut såhär. Lite underligt knölig.

Då kan man ju bara inte låta bli att lyfta på alla täcken och säga HEJ lilla stjärna! Och pussa den där svarta nosen en sista gång innan man åker iväg till flygplatsen.

Igår natt drömde jag att Lillan var döende i en svår sjukdom och jag var fast här i USA och kunde inte rädda henne. Vaknade och grät och var tvungen att krama Star i säkert en kvart innan jag vågade somna om.

Då blev jag sprängd i luften istället.

Av alla mardrömmar tar verkligen feberdrömmarna priset som mest överjävliga. Men om jag trodde att det inte kunde bli värre fick jag en överraskning i natt. Då kunde jag nämligen inte somna alls. Jag ska träffa mina kusiner och min faster för första gången och jag lyckades inte sova en enda sketen minut. Så snart jag kom i närheten av att dåsa till fick kroppen panik – ”JAG KAN INTE ANDAAAAS!!!” och jag bara ”men kom igen, seriöst, du är SNUVIG”.

Oh well. Vad gör man? Nu drar jag till Seattle! Hörs snart, vänner.

Stackars pappa får köra mig tvärs över hela Los Angeles nästan varenda dag. Igår hämtade han mig i Beverly Hills efter jobbet – en sisådär tre timmars extra bilresa för honom. Jag stillar mitt dåliga samvete genom att tänka att om jag växt upp hos honom som han påstår att han önskar att jag gjort, då hade han fått skjutsa mig fram och tillbaka en jäkla massa fler gånger.

När vi kom hem tvingade jag honom att ”ta kort till min blogg” ute på bakgården. Jag vet att det låter fånigt och att jag är totalt bloggskadad, men det känns lite som slöseri att jag klär upp mig tusen gånger mer här än hemma, men inte har några bilder på det.

Pappa vill att jag ska hälsa er att han minsann klippt gräset och att det bara växer väldigt fort. Han klippte det säkert för bara en månad sedan, säger han. En och en halv. Två, kanske. Men oavsett så växer det väldigt fort.

Jag vet inte om jag fått sämre hållning på sistone eller om jag bara är obekväm med att andra fotograferar mig. Ser så ihopsjunken ut jämt.

Kavajen och shortsen är från H&M, strumpbyxorna från Lindex, linnet från Monki och partydojjorna från Jeffrey Campbell. Fånleendet är jag född med.

Jag passar på att gå i mina leopardskor så ofta jag bara kan de här veckorna. Har nämligen en känsla av att de inte kommer att komma till användning varje dag hemma i Stjärnhov. Om man säger så.

Här sitter jag och jobbar idag. Har precis lämnat den första Lady Gaga-texten, som ska gå i morgondagens Aftonbladet.

Det finns definitivt betydligt sämre nödkontor än lobbyn på Beverly Hills hotel. Det enda problemet är att det är lite svårt att koncentrera sig, eftersom det kommer fram folk var femte minut och vill prata lite – eller ta en bild. Som den här ovanför.

”Du ser bara så härlig ut där du sitter”, sa den någorlunda smakfullt plastikopererade och väldigt vänliga damen. ”Låt mig fotografera dig! Det blir ett minne för livet!”

…okej.

Hon hade lite problem att ställa in skärpan, min personliga fotograf. Jag sa att det blev ju himla fint ändå.

Den här bilden fick jag dock be en kille som jobbar på hotellet att ta.

”Jag har precis skickat in en artikel till en svensk tidning och skulle behöva en bild på mig utanför hotellet, en närvarobyline liksom”, sa jag.

”Yeah right”, sa han. ”Du är bara en turist som vill ha kort på dig själv! Erkänn!”

Men han tog åtminstone bilden.

(Förresten. Jag har gula strumpbyxor på mig. Det är inte en misslyckad brun utan sol-bränna.)

Just nu sitter jag inne på damtoaletten och skriver. En man i fyrtioårsåldern som hemskt gärna vill bli stand up-komiker – gissar jag, eftersom han drog en sisådär sjuttiofem skämt inom loppet av tio minuter – tycker nämligen att jag ska sitta och skratta åt hans skojighet medan jag väntar på att pappa ska komma och plocka upp mig med bilen. Det tycker inte jag. Jag vill hellre blogga.

Min pappa är inte så förtjust i att lämna huset. Men härom morgonen lyckades jag övertala honom att följa med mig och äta frukost. Vi åkte till ”The Little Café”, ett litet hål i väggen där de serverar helt underbara pannkakor.

Titta så glad han är att hans dotter tvingar ut honom once in a while!

Jag vet inte vad det är som gör det, men det är så mycket lättare och roligare att prata med min pappa när vi åker iväg och gör någonting än när vi bara sitter hemma.

Och så råkar jag vara väldigt förtjust i pannkakor. Dubbel bonus!

Ja, efter lördag kommer som bekant söndag och jag vaknade upp i Johannas soffa.

Det var inte jättesvårt att se att det hade varit fest kvällen innan.

Mitt ansikte gav också en ganska tydlig hint. ”Du ser ut som hon i The Grudge”, sa min snälla syster. Just det, hon var också med på festen, men som sagt hade jag glömt att jag hade tänkt att fotografera.

Jag gick ut och kände på vädret. Det var varmt och verkade som att det skulle kunna bli soligt. Sedan gick jag in igen och vi låg i sängen och såg på film hela dagen.

Först vid fem kände vi oss i form för att ta oss ut. Vi åkte till ett ställe som heter Pitfire och åt pizza.

Min syster körde och tyckte att det var tråkigt att leta parkeringsplats. Eller så var hon kanske bara koncentrerad.

Fåniga tjejer.

Min syster hade galna skor på sig på lördagen och tjatade till sig att få låna mina kängor på söndagen. Så jag fick snällt vingla omkring i högklackat.

Sistahs!

She is such a weird kid.

Eh… jag försökte komma ner till Johannas nivå. Smidigt!

Sedan åt vi pizza och köpte onödigheter på American Apparel och efter det åkte jag och syster hem och däckade klockan nio på kvällen.

Hittills är resan till stor belåtenhet. Det måste jag säga. Ändå har jag hur mycket roligt som helst inplanerat, så det finns möjlighet att den bara blir bättre och bättre! Även om jag saknar mina sötnosar där hemma hur mycket som helst. Särskilt när jag vaknar på morgonen och upptäcker att de inte ligger där bredvid mig.

Min vän Johanna kom och hämtade mig i Tarzana på eftermiddagen, vi åkte in till Santa Monica och åt japanskt. Det var helt löjligt gott. Alltså verkligen löjligt.

Sedan åkte vi hem till Johanna i Venice och gjorde oss i ordning. Hon kom hem från Australien på fredagen och fick veta att hennes roommates skulle ha ett gigantiskt fundraiser-party på lördagen, hemma hos henne, för att samla in pengar till Japan. Vi misstänker dock att det mest var en ursäkt för att ha fest.

Den här tjejen har stans snyggaste hår. Dessutom är hon toppen på alla andra sätt.

Jag såg ut som jag alltid gör när jag fixar till mig. Inga överraskningar här.

Jag fick för mig att jag skulle frysa ihjäl om jag inte hade tjocktröja på mig. Så blev det inte. Den åkte av rätt fort.

Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tog med tre par strumpbyxor till LA – alla leopardmönstrade. Blir inte mycket till variation de här veckorna. Skorna är några år gamla och från Din Sko, de enda riktigt sköna heels jag äger.

Okej, jag vet. Jag är värdelös på ”partybloggande”. Släpade omkring på kameran i väskan hela kvällen men kom inte ihåg att ta upp den. Vi var i alla fall, förutom hemma hos Johanna, på en massa olika barer och klubbar. De här bilderna togs när vi var på väg från en klubb till en annan – Johannas kompis Jay ville fota oss med sin mobil och jag bara ”vänta! Jag har ju en kamera i väskan, det är därför den är så tung, just det! Ta kort på oss snälla?”

Johanna försökte tydligen komma undan att vara med på bild genom att köra ”puss på kinden”-posen.

Jag ville inte vara sämre, förstås.

Sedan togs inga mer bilder förrän jag vaknade upp på soffan med utsmetat smink och värre huvudvärk än jag förtjänade. Men man är ju inte tjugo längre. Som det heter.

Det var i alla fall en strålande kväll på alla sätt och vis. Det var det verkligen.

Basse är verkligen en av världens vackraste katter. Ändå har jag haft lite svårt att få till foton som riktigt gör honom rättvisa – han har liksom försvunnit bakom all sin härliga, fluffiga päls.

Men nu! I tisdags, samma dag som jag tog de finaste bilderna på Lillan, var det som att kameran fattade hur den skulle fånga hans skönhet på bild. Jag blir alldeles matt av kärlek när jag ser honom. Han är ju så stilig!

(Lite trist att de liggande bilderna blir så små – klicka på dem för att se dem större.)

Insåg just att det kanske stavas ”karaoke” och inte ”kareoke”? Oh whatevs, som syster skulle sagt.

När jag gick för att äta lunch kunde jag inte låta bli att smita in på min favoritklädbutik på hörnet och stilla mitt uppdämda shoppingsug. Det blev jackan och jeansen på bilden. Jag vet inte vad det är, kanske min systers influence on me, men så snart jag kommer till LA får jag för mig att jag ska klä mig lite som en tonåring – därav jeansen. Kände alltså en viss tillfredsställelse när jag kom hem och bytte om och min pappa skrek ”Sunny, you’ve got holes in your pants!” och jag fick ropa ”what?! But I just bought these! Crap!”.

(Hålen var väldigt mycket mindre från början, men jag var tvungen att riva upp dem ordentligt – jeansen var helt enkelt för tajta annars. Måste erkänna att de inte är helt bekväma nu när jag sitter vid datorn. Också en tonårsgrej antar jag, att köpa för små kläder…)

Nu är det dags att åka iväg till karaoke/kareokebaren och visa att jag är tillräckligt rocknroll för att kunna bära upp ett par trasiga jeans.

Innan jag åkte tog jag några av de finaste bilderna hittills på Lillan. Tycker jag själv, i alla fall. Min älskade lilla vildkatt. Herregud vad jag kommer att sakna henne!