Här sitter Basse och är melankolisk.

Vi andra är ute och leker i trädgården. Basse tycker också om att leka, men här sitter han ändå. En fönsterruta som skiljer honom från resten av familjen. En trasig fönsterruta, dessutom. Trasig och skitig.

Han är inte bara melankolisk – han är frustrerad. Står kanske inte hans egen mor där ute och fotograferar? Helt oberörd inför det faktum att han sitter ensam här inne?

Basse tänker djupa tankar. De går ungefär såhär: ”jag är innanför den här glasrutan. Samtidigt… är jag utanför.”

Fast riktigt så synd är det inte om honom, egentligen. Han är i själva verket fullt medveten om att om han bara vill så kan han hoppa ner från fönstret och traska ut till oss genom den öppna dörren. Men det får ta den tid det tar. Ibland måste man få sitta och fundera lite. På vem man är och vilken plats man har i världen och så.

Jag och lilla djungelkatten hängde i trädgården idag. Och Basse också förstås, men han var ute på egna strövtåg. Det betyder inte att jag inte älskar honom lika mycket, för det gör jag. Precis lika mycket. Men veterinären har sagt att jag måste vara med Lillan när hon är ute nu när hon varit sjuk, så då är jag det.

Här utforskar Lillan pumphuset. Hon tycker att det är rätt skojigt där, för aggregatet surrar så lustigt. Som en jäääättestor katt som spinner.

Biiankas oh Baryshniks förfäder i Sibirien skulle vara stolta om de fick se hur bekväma våra katter är med snö. Nu har mycket smält bort, men innan plusgradernas intåg kunde de göra gångar i drivorna där de pulsade fram så att bara öronen stack upp.

Hurraaa! Brorsan! Kom och var med oss.

Mammas fina, fina grabb. Det är så roligt med Basse, för när han är inne känns han så stooor – han ligger jämt och breder ut sig och fyller upp alla ytor han tar i besittning. Men ute ser han så himla liten ut, som en mycket lurvig och mycket söt liten fotpall som är ute och skuttar.

Bra snön, fortsätt smälta. Jag är så vansinnigt trött på snön och isen. Trött på att skotta, på att inte kunna gå ner och hämta tidningen utan att halka och slå i svanskotan. Tar vårslask framför vinter sju dagar i veckan.

Eftersom det kändes som vår i luften lyckades jag få med Ronnie en stund idag.

Det är så sällan vi går ut tillsammans, han och jag. Och nu ska vi vara ifrån varandra länge, så det var sista chansen till en nästan-vår-promenad.

Vet ni, jag är så glad att vi bor här. Tillsammans.

Jag har köpt nya, somriga soffkuddar från Åhléns. Lillan är mycket förtjust i dem.

Tro mig, jag har försökt få henne att ligga och gosa med de blå Ikea-kuddarna istället. Men det är så sorgligt, hon är redan färgad av de krav och förväntningar som ställs på henne i egenskap av tjej. Och vad ska man säga? När hon tittar på en med de där ögonen och säger ”men mamma, jag ligger ju så bra här, med den fiiiina rosa kudden”.

Och Basse bara: ”mamma mamma kolla då, jag älskar de blå kuddarna! Bra va?”

Suck. Jättebra, älskling.

Jaha. Here we go. Dags att bli tvättad av brorsan igen.

Alltså… är du medveten om att du ligger ovanpå mig? Du tror inte att du skulle kunna, ja jag vet inte, flytta på dig?

JAG SA FLYTTA PÅ DIIIIIIIG!!!!!!!!!! Det här kommer du att ångra. Du ska få så mycket stryk! Om du bara flyttar på dig så att jag kommer åt att spöa upp dig. Ursäkta, kan du sluta vara så tung? Det är lite svårt att få bra grepp här underifrån.

Eller så ligger du på kvar ovanpå mig. It’s cool. Totally fine. Ligg kvar så länge du vill. Jag är helt bekväm med det.

Jo, men seriöst. H-e-l-t b-e-k-v-ä-m.

Det var en så löjligt vacker dag idag. En sådan där dag då man faktiskt inte kan stanna inomhus.

Så jag och Lillan bestämde oss för att det var dags att gå ut en stund!

Lilla tramstjejen har inte fått vara ute sedan hon blev sjuk, för flera veckor sedan. Mycket har hunnit hända. Sist hon var ute och lekte var marken helt täckt av snö. Nu är det kala fläckar överallt. Med höstbrunt gräs och stenar som sticker fram! Hur häftigt som helst.

Sedan kom storebrorsan spatserande.

Småtigrarna satte kurs mot syrenhäcken.

Det är otroligt vilken effektiv kamouflagepäls Biianka har. Så snart hon kommer ut i naturen smälter hon liksom in i bakgrunden, oavsett om den är rödbrun…

…eller granitgrå.

Basse var kung av stenmuren. Fast det är klart, han är kung av det mesta.

Här fick jag sådan obeskrivlig lust att dra en ordvits på tema ”rakryggad”. Men ordvitsar har aldrig varit min starka sida, så jag skippar det. För den här gången.

Sedan envisades Lillan med att springa ut på vägen, så då gick vi in. Eller, jag gick, Lillan låg mycket motvilligt i min famn. Men små utflykter räcker utmärkt, sa doktor Petra. Baby steps.

Har ni sett någon vackrare liten tjej? Okej, jag ska sluta tjata nu.

…

…eller… vi får väl se.

Av alla små kattflickor med rakade ryggar måste ju Biianka vara den allra sötaste.

Lillan känner att hennes kondis är under all kritik efter hennes veckor som sjusovande sjukling, så hon har bestämt sig för att få upp flåset igen.

Vilket flyt att vi har en träningscykel så lämpligt utplacerad i vardagsrummet!

Okej, jag ljög. Det är inget som helst fel på Lillans kondition. Nu när hon är frisk har jag inte en lugn stund – hon har så sanslöst mycket energi, och varje gång jag sätter mig ner för att jobba lägger hon sig vid mina fötter med sitt favoritskosnöre i munnen och piper sitt ”LEK MED MIG DÅ LEK LEK LEK”-pip. Det låter ungefär såhär: Mmmmiiiii!

Efter ungefär tio mmmiiiii-pip ger jag upp, tar skosnöret och rusar omkring i huset med Biianka i hasorna tills jag får blodsmak i munnen och måste lägga mig ner på golvet och hämta andan. Jag har haft håll hela dagen.

Hmm. Kanske vore det en idé att jag satte mig på den där träningscykeln. Den har ju ändå stått där i snart ett år utan att jag använt den en enda gång.

En annan dag, kanske.

Ja, kolla vad ny jag är! Alldeles nyklippt, nya byxor (Monki) och ny tröja (Lindex).

Precis innan jag skulle klippa mig, nere på Hårstudion här i Stjärnhov, fick jag plötsligt för mig att jag skulle bränna in till Eskilstuna och ekipera mig lite. Det blev två stickade tröjor från Lindex och de här löjligt bekväma byxorna (och en del annat) från Monki – jag har ett par likadana i mörkblått som jag har på mig varje dag. (Jo, varje dag.) Tyckte att det var dags att unna mig ett par till, den här gången i grått.

Hmm. När jag tänker efter så har jag en exakt likadan tröja som den på bilden också, fast i vitt med blå ränder. Den har jag också varje dag. Kul att jag varierar mig lite.

Och luggen blev äntligen, äntligen som jag ville! Tänk att den enda frisör som hittills lyckats förstå hur jag vill ha den bor några hus längre ner på min gata.

Förresten så är jag en smula avundsjuk på er som bor i Eskilstuna och kan gå in på Monki precis när ni vill. Inte nog med att alla plagg som försvinner direkt i Stockholm finns kvar där – personalen är dessutom trevligast och sötast någonsin.

Fast i och för sig… min ekonomi är ansträngd nog som det är. Nog lika bra att alla butiker ligger på behörigt avstånd härifrån.