Här sitter Basse och är melankolisk.

Vi andra är ute och leker i trädgården. Basse tycker också om att leka, men här sitter han ändå. En fönsterruta som skiljer honom från resten av familjen. En trasig fönsterruta, dessutom. Trasig och skitig.

Han är inte bara melankolisk – han är frustrerad. Står kanske inte hans egen mor där ute och fotograferar? Helt oberörd inför det faktum att han sitter ensam här inne?

Basse tänker djupa tankar. De går ungefär såhär: ”jag är innanför den här glasrutan. Samtidigt… är jag utanför.”

Fast riktigt så synd är det inte om honom, egentligen. Han är i själva verket fullt medveten om att om han bara vill så kan han hoppa ner från fönstret och traska ut till oss genom den öppna dörren. Men det får ta den tid det tar. Ibland måste man få sitta och fundera lite. På vem man är och vilken plats man har i världen och så.

Jag och lilla djungelkatten hängde i trädgården idag. Och Basse också förstås, men han var ute på egna strövtåg. Det betyder inte att jag inte älskar honom lika mycket, för det gör jag. Precis lika mycket. Men veterinären har sagt att jag måste vara med Lillan när hon är ute nu när hon varit sjuk, så då är jag det.

Här utforskar Lillan pumphuset. Hon tycker att det är rätt skojigt där, för aggregatet surrar så lustigt. Som en jäääättestor katt som spinner.

Biiankas oh Baryshniks förfäder i Sibirien skulle vara stolta om de fick se hur bekväma våra katter är med snö. Nu har mycket smält bort, men innan plusgradernas intåg kunde de göra gångar i drivorna där de pulsade fram så att bara öronen stack upp.

Hurraaa! Brorsan! Kom och var med oss.

Mammas fina, fina grabb. Det är så roligt med Basse, för när han är inne känns han så stooor – han ligger jämt och breder ut sig och fyller upp alla ytor han tar i besittning. Men ute ser han så himla liten ut, som en mycket lurvig och mycket söt liten fotpall som är ute och skuttar.

Bra snön, fortsätt smälta. Jag är så vansinnigt trött på snön och isen. Trött på att skotta, på att inte kunna gå ner och hämta tidningen utan att halka och slå i svanskotan. Tar vårslask framför vinter sju dagar i veckan.

Jag har köpt nya, somriga soffkuddar från Åhléns. Lillan är mycket förtjust i dem.

Tro mig, jag har försökt få henne att ligga och gosa med de blå Ikea-kuddarna istället. Men det är så sorgligt, hon är redan färgad av de krav och förväntningar som ställs på henne i egenskap av tjej. Och vad ska man säga? När hon tittar på en med de där ögonen och säger ”men mamma, jag ligger ju så bra här, med den fiiiina rosa kudden”.

Och Basse bara: ”mamma mamma kolla då, jag älskar de blå kuddarna! Bra va?”

Suck. Jättebra, älskling.

Jaha. Here we go. Dags att bli tvättad av brorsan igen.

Alltså… är du medveten om att du ligger ovanpå mig? Du tror inte att du skulle kunna, ja jag vet inte, flytta på dig?

JAG SA FLYTTA PÅ DIIIIIIIG!!!!!!!!!! Det här kommer du att ångra. Du ska få så mycket stryk! Om du bara flyttar på dig så att jag kommer åt att spöa upp dig. Ursäkta, kan du sluta vara så tung? Det är lite svårt att få bra grepp här underifrån.

Eller så ligger du på kvar ovanpå mig. It’s cool. Totally fine. Ligg kvar så länge du vill. Jag är helt bekväm med det.

Jo, men seriöst. H-e-l-t b-e-k-v-ä-m.

Lilltramsälsklingen är ju äntligen frisk nu. Jag behöver inte längre vaka över henne varje vaken sekund (och inte i sömnen heller).

Men det är som att hon inte riktigt fattat det. Medan Basse traskar runt på sina egna äventyr är det väldigt sällan Biianka lämnar min sida. Hon är min lilla skugga. Går jag runt i huset och pysslar är det som om vi leker Följa John, sitter jag och jobbar ligger hon vid mina fötter och nafsar mig i tårna, i soffan ligger hon hela tiden tätt intill.

Och i sängen – ligger hon i fotänden och myser som på de här bilderna har jag tur. Häromnatten hoppade hon upp, la sig ovanpå mina knän och somnade som en fluffig och förvånansvärt tung liten stock. Hade hon bara varnat mig först hade jag lagt mig lite mer bekvämt – jag kan säga att jag hade ganska ordentlig träningsvärk i benen när jag vaknade på morgonen…

Just nu hänger visserligen Basse också på mig som en ovanligt söt igel. Men det är för att jag äter risgrynsgröt, och risgrynsgröt är katternas favoriträtt näst efter räkor. Stackars, stackars katterna som har en sådan elak mamma som inte låter dem äta sina favoriträtter! Som tvingar dem att knapra den där torra, tråkiga maten när hon själv sitter och stoppar i sig riktig mat. (Jo, katterna tycker att gröt är riktig mat, så det så.)

Jag önskar att det vore schlager ikväll igen. Skitschlager som bara tar slut sådär. Vad är det tänkt att jag ska ägna min ensamma lördagskväll åt nu då?

UPPDATERING: Hoppsan, nu kollade jag mailen och plötsligt är det rätt uppenbart vad det är tänkt att jag ska göra ikväll. Svara på mail!

Det var en så löjligt vacker dag idag. En sådan där dag då man faktiskt inte kan stanna inomhus.

Så jag och Lillan bestämde oss för att det var dags att gå ut en stund!

Lilla tramstjejen har inte fått vara ute sedan hon blev sjuk, för flera veckor sedan. Mycket har hunnit hända. Sist hon var ute och lekte var marken helt täckt av snö. Nu är det kala fläckar överallt. Med höstbrunt gräs och stenar som sticker fram! Hur häftigt som helst.

Sedan kom storebrorsan spatserande.

Småtigrarna satte kurs mot syrenhäcken.

Det är otroligt vilken effektiv kamouflagepäls Biianka har. Så snart hon kommer ut i naturen smälter hon liksom in i bakgrunden, oavsett om den är rödbrun…

…eller granitgrå.

Basse var kung av stenmuren. Fast det är klart, han är kung av det mesta.

Här fick jag sådan obeskrivlig lust att dra en ordvits på tema ”rakryggad”. Men ordvitsar har aldrig varit min starka sida, så jag skippar det. För den här gången.

Sedan envisades Lillan med att springa ut på vägen, så då gick vi in. Eller, jag gick, Lillan låg mycket motvilligt i min famn. Men små utflykter räcker utmärkt, sa doktor Petra. Baby steps.

Har ni sett någon vackrare liten tjej? Okej, jag ska sluta tjata nu.

…

…eller… vi får väl se.

Av alla små kattflickor med rakade ryggar måste ju Biianka vara den allra sötaste.

Lillan känner att hennes kondis är under all kritik efter hennes veckor som sjusovande sjukling, så hon har bestämt sig för att få upp flåset igen.

Vilket flyt att vi har en träningscykel så lämpligt utplacerad i vardagsrummet!

Okej, jag ljög. Det är inget som helst fel på Lillans kondition. Nu när hon är frisk har jag inte en lugn stund – hon har så sanslöst mycket energi, och varje gång jag sätter mig ner för att jobba lägger hon sig vid mina fötter med sitt favoritskosnöre i munnen och piper sitt ”LEK MED MIG DÅ LEK LEK LEK”-pip. Det låter ungefär såhär: Mmmmiiiii!

Efter ungefär tio mmmiiiii-pip ger jag upp, tar skosnöret och rusar omkring i huset med Biianka i hasorna tills jag får blodsmak i munnen och måste lägga mig ner på golvet och hämta andan. Jag har haft håll hela dagen.

Hmm. Kanske vore det en idé att jag satte mig på den där träningscykeln. Den har ju ändå stått där i snart ett år utan att jag använt den en enda gång.

En annan dag, kanske.

Efter dagens återbesök hos veterinären har Lillan ett mycket viktigt meddelande att delge er alla.

Hon vill att hela världen ska veta att:

TRATTEN ÄR AV! TRATTEN ÄR AV!

TRATTEN ÄR AAAAAV!

INGEN MER TRATT!!!!!!!!!!!

Slut på meddelandet.

Min lillasyster Amanda länkade till den här videon häromdagen och frågade ”HUR SÖT?!”. Jag kan bara hålla med henne.

Nu åker jag och Biianka in till Mälarhöjden för återbesök hos veterinären – håll tummarna för att infektionen äntligen gett med sig!