I torsdags undrade jag: om ni skulle sätta er och skriva en krönika, just exakt nu – vad skulle den handla om? Många av er delade med er av era idéer i kommentarsfältet, en del skrev egna blogginlägg, andra länkade till inlägg ni skrivit tidigare.

Det är alltid lika fantastiskt att ta del av era texter och era tankar. Nu hoppas jag att ni också vill ta del av varandras. Läs, kommentera, uppmuntra, diskutera. Det är så vi utvecklas, tänker nya tankar – och får nya vänner.

Elin skriver om att bli vuxen. Om att vara den som ”Forever Young” handlar om. Om längtan och rädslorna och om att fylla tjugo.

Gröna Anna skriver om att hitta balansen mellan att sträva efter att uppnå sina mål och att uppskatta nuet. Om att vi aldrig hinner ikapp framtiden.

Lisa skriver om vägen in i – och ut ur – ätstörningarna. Om hatet och lögnerna och två år hon aldrig får tillbaka.

Sarah skriver om sitt shoppingfria år. Om skuldkänslorna, abstinensen och insikterna, om hur kläder plötsligt fick ett helt annat värde.

Hanna Marie skriver en nörds försvarstal. Om att inte vara den man förväntas vara, utan på sitt alldeles egna sätt.

A. skriver om kärlek. Den där man inte kan läsa sig till, hur mycket man än pluggar. Man kan få alla rätt på alla andra prov, och det är kanske säkrare, men inte förstår man mer om den där jäkla kärleken för det.

Amanda skriver om musik, om tid, om yta och ärr och om att bli en vinnare. Bli bäst. Minst.

Jenn skriver om honom, han som var först, honom hon aldrig glömmer. Om ögonen som såg allt, om dagarna då minnena gör som ondast. Om kärlek som skulle vara för evigt. Om bara…

Erika skriver om att önska sig ett annat liv. Att kika in från sidan och tänka att så, just så vill jag ha det. Men samtidigt veta att man inte skulle byta, aldrig.

Rebecka skriver om ord. Om ord som är som människor, som har något och inte, om människor som har ord och inte. Som räcker till, eller inte.

Cattis skriver om en öde lekplats, en sommarsemester för länge sedan, en allra bästa vän att berätta allt för, att dela allt med. Och hon skriver om kletig mascara och att vara elva år och lova att aldrig släppa taget, om fjortonårsbråk och löften som bryts eller glöms bort.

W skriver om den första kärleken. Om hur mycket mer man vågade då, då när man inte visste vad man hade att förlora, inte visste någonting om smärtan och tomheten när han väljer någon annan. Om att vägra glömma.

Amanda Elisabeth skriver om sin mamma. Hon som smackar när hon äter, som tjatar, som säger ’oj vad bilden är suddig!’ när det var meningen hela tiden.

Linnea skriver om att flytta in. Om att äga ett köksbord men inga stolar (tur att man kan låna!), om att ha en taklampa som går att tända men inte att släcka. Och om att våga klättra upp på en hög av sina finaste böcker och plocka ner den.

Kill my Darlings skriver om att vara på modevecka i Köpenhamn med värkande fötter (fast man inte ens tänkt gå). Om att distrahera sig själv, låta tankarna vila, om att kanske bara lämna allt för något annat. Fast kanske inte, inte just nu.

Johanna skriver om den där kärleken, den perfekta. Den som man finner i ett par hasselnötsbruna ögon när man försöker tränga sig fram till baren och som tar form inuti, på en sekund vet man allt, ser man allt. Hur hans fingrar ska hålla i cigaretten, hur hans röst ska låta när han frågar om man vill gå någonstans där det inte är så hög volym. Hur man ska somna tätt intill och vakna likadant. Den där kärleken som skulle bli men aldrig blev.

Sanna skriver om att göra misstag. Om att våga släppa taget och bli lite mer oansvarig, lite mer pinsam, mycket mer människa.

Greta skriver om att tonåren faktiskt inte behöver vara de värsta åren i våra liv. Att vi alla har ansvar för oss själva, makt över våra handlingar och möjlighet att skapa de liv vi vill ha – även i tonåren.

Diz skriver om ensamhet, utanförskap. Om hur vi alla är ensamma, hur vi har ensamheten gemensamt, hur den för oss samman.

Rebecca skriver om rätten till abort. Om varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, sitt eget liv, och om varje barns rätt att vara önskat.

Elin skriver om kärlek v/s sex. Vad är det ena utan det andra? Varför är det så lätt att ligga men så svårt att älska?

Anna skriver om kärlek som inte ens kan vara olycklig, eftersom den inte existerar.

Sofie skriver om mannen i hennes liv. Han som fick henne att våga, att chansa, att lita på sig själv. Han som fortfarande tar henne med storm.

Elin skriver om sin allra värsta fiende. Hon den blekfeta med stressacne, som dyker upp när man behöver henne som minst – när man är trött, sårbar, svag, kanske bara hungrig. En sådan fiende som är förbannat svår att bli av med.

Frida skriver en hyllning till kärleken. Den livsfarliga och livsviktiga, den villkorslösa och den som när som helst kan tas ifrån en.

Mia funderar kring hur de typiska ”mamma-dotter”-samtalen (ni vet: ”på min tid…”) kommer att låta när vår generation blir tonårsmorsor.
Exempel:
Mamma till mig: Du skulle se när jag var liten! Då fanns det minsann inga datorer! Man lekte utomhus och umgicks med familjen!
Jag till min dotter: Du skulle se när jag var liten! Då fanns det minsann inga mobiler med färgdisplay! Man beställde svartvita bilder och spelade Snake!

Josephine skriver om att skriva, om att drömma, om att ta tag i sig själv och göra just det där man inte trodde att man vågade. Om att få en knuff i rätt riktning, eller vilken riktning som helst, och ta det första steget mot någonting som kan bli riktigt stort. Eller åtminstone något. Ibland är det just något som räknas.

Sofie har skrivit två texter. En handlar om känslan av att man stått och stampat så länge på samma plats att man grävt ner sig själv i en grop, så som de gör i serietidningarna. Och om att man ibland behöver hjälpa någon annan att ta sig upp för att själv få styrkan att följa efter. Den andra handlar om att spela en roll, att vara någon man egentligen inte är, eftersom det är lättast så. Eftersom det är så svårt att vara den man egentligen är när man tvingas ställa sig frågan: Och vem är hon som är jag?

Så – läs!

Har jag missat era texter är det inte för att jag inte ville ha med dem, utan för att de hamnat vilse bland kommentarerna. Då får ni påminna mig!

Mycket nöje, kära ni.

Det är faktiskt bara skit, alltihop.
Fråga den här damen. Hon vet.
Oj, om hon vet.

Mina tjejer på Ikea.

Nu är alla möbler till huset införskaffade. Alla. Det tog bara… två månader, ungefär. Timmar och åter timmar av planering, ett tjugotal Ikeabesök, och mer pengar än jag vill tänka på just nu.

Imorgon tar jag emot första lasset från Ikea, på lördag kör vi flyttlasset och på måndag kommer en lastbil från Ikeas centrallager med allt det sista. Det känns helt overkligt. Kanske skriver jag ofta så? Tja, det är för att det ofta känns så. Jag har planerat och funderat och diskuterat och argumenterat så länge nu. Bilderna av hur varje rum ska se ut är glasklara i mitt huvud, det känns ungefär som att jag blivit ombedd att fantisera fram en tevespelsvärld i detalj – och plötsligt är det tänkt att jag ska flytta in i mitt eget påhitt.

Tur att jag fantiserat fram ett så fantastiskt hus, då. Att jag ryser av lycka varje gång jag går längs vägen och ser det skymta mellan träden som en klick vaniljsås.

Tro inte att jag glömt inlägget där jag samlar alla era fina tankar och idéer!

Det är bara det att jag vill ha tid att verkligen läsa era texter, ordentligt, smaka på orden och fundera en stund. Så jag har satt ihop ungefär en tredjedel än så länge, och nu ska vi kvällsfika och sova, så jag får lov att fortsätta imorgon kväll.

Kan inte säga exakt när inlägget blir färdigt, men misströsta icke! Ni skulle bara veta hur många vackra texter ni får. De tål att väntas på. Jag lovar.

Wow. Nu känner jag mig som ett riktigt symaskinsproffs, utan att ens ha sytt en centimeter. Tusen tack för alla era råd och tips! Om ni bara visste hur ofta jag är tacksam över att ha er allihop i mitt liv. Och tack för ni har överseende med min ofattbara okunnighet!

Jag ska skriva ut alla tipsen och hänga upp dem på anslagstavlan bredvid symaskinen, och ni som sagt att jag får maila om jag har fler frågor – räkna med att jag kommer att behöva ta er på orden.

Efter en fin biokväll i Kista med min allra bästa Fanny tänker jag nu bädda ner mig och kolla några avsnitt av Dawson’s Creek. Två av mina favoritpojkar spelar tevespel i vardagsrummet och om exakt sju dagar bor jag och kärleken i vårt hus, på riktigt. På måndagen den första mars kommer sista möbellasset, och sen återstår bara en sisådar tre veckor av möbelihopskruvande innan allt är på plats. Innan jag bara kan ägna mig åt att leva.

Det känns lite underligt att gå omkring och vara såhär lycklig. Men jag börjar vänja mig. Inse att livet faktiskt inte måste gå ut på att ständigt släcka bränder.

Den här symaskinen är min. Jag har köpt den. Anledningen till att jag köpte just den var inte att den var svart eller hade ett smågulligt blommönster på sidan, nej, anledningen var att det var den billigaste symaskin de sålde i Berninabutiken på S:t Eriksgatan. (Men det är förstås inte helt fel att den är lite söt också.)

Jag köpte den framför allt eftersom vi, om exakt en vecka, flyttar till ett hus med väldigt låg takhöjd. Alltså kommer inga gardiner någonsin att passa, utan de måste sys upp. Om det nu heter så. Och då tänkte jag: jag är tjugosex år, jag är husägare. Då är det inte mer än rätt att jag också blir symaskinsägare. En sådan som kan korta för långa gardiner.

Nu har jag bara ett problem. Jag har ingen aning om hur man använder en symaskin. Jag upptäckte tidigt att jag inte var någon slående talang i syslöjd, så jag satt av tiden och pillade med korsstygn tills jag lyckades tjata mig till att få byta till träslöjd. (Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i att ägna mig åt sådant jag helt saknar begåvning för. Typ skidåkning, bilkörning, matte, aerobics och att shotta tequila.)

Så, jag måste fråga er – är det svårt att sy på symaskin? Kan man använda vilka trådar som helst, och var köper man tråd? Finns det något särskilt man ska tänka på? Vad ska man se upp för? Hur vet man om man ska använda, eh, raksöm eller sicksack, och så?

(Jag antar att det finns en instruktionsbok i kartongen, tänkte vänta med att packa upp maskinen tills efter flytten till huset. Men jag hoppas verkligen att det står hur man trär symaskinen och hur man ställer in alla inställningar. Det borde det göra, eller hur?)

Gooooodmorgon!

Ja, eller förmiddag, då. Jag skrev krönika tills sent sent sent (eller tidigt tidigt tidigt, beroende på hur man ser det), så det blev ingen Juno för mig. Men det blev en krönika, och det är mer än vad jag vågade hoppas på. Satt i flera timmar, då menar jag många timmar, och det enda jag lyckades få ur mig var ren skit. Verkligen. När klockan började närma sig ett gav jag upp, raderade jag allt och började om. Helt ny ingång, helt annan ton. Och vet ni? Den blev faktiskt ganska kul. Så jag var värd att få sova till halv tio, och ligga kvar i sängen till elva. Värd att vara på oförskämt bra humör.

(Min redaktör skrev att hon ”fnissade förtjust” när hon läste krönikan. Det tycker jag var ett fint beröm.)

Nu gick kärleken till jobbet och jag ska göra lite nytta. Flyttnytta. Men först: göttig frukost! Jag tänker: pannkakor.

Hörrni. För bara en liten stund sedan bad jag er berätta vad ni skulle skriva en krönika om, om ni skulle sätta er ner och skriva precis nu. Och genast började det ramla in så otroligt fina idéer (jag hoppas att ni förstår hur glad jag blir när ni kommenterar, livet blir så mycket rikare sedan jag fick äran att kommunicera med er).

Då kom jag att tänka på: ni som har egna bloggar, kan ni inte skriva ett inlägg som handlar om det ni skulle vilja skriva krönika om? Precis hur kort eller långt eller personligt eller allmänt ni vill, och, naturligtvis, om precis vad ni vill. Och så kommenterar ni och berättar vad ni skrivit om, så läser jag och länkar till era inlägg imorgon. Det vore så fint. Att liksom samla alla tankar.

Uppdatering: Eftersom önskemål om att få längre tid på sig att skriva kommit in, så kör vi över helgen. Länkarna till era inlägg kommer upp på måndag.

Om det skulle bo en liten hustomte i vår lekstuga skulle han snart vara alldeles insnöad.

Jag ville bara säga det.

Åh, tack för alla fina filmtips i inlägget här nedanför. Keep’em coming!

Idag har jag varit ute och klappat på mitt hus (och diskuterat kökshyllor, gardinstänger, diskmaskin och torkskåp med våra fantastiska hantverkare).

Eftersom jag varken har körkort eller bil tog jag, som vanligt, pendektåg och buss hela vägen. Jag lämnade lägenheten på Kungsholmen halv nio imorse, var framme vid huset strax efter ett.

Tack så hemskt mycket, SL, för att ni fixade så att en resa på en timme och tjugo minuter istället tog fyra timmar – varav jag fick sitta på en istäckt perronbänk och vänta i två. Verkligen. Tack. Tack för att ni gör min motivation att äntligen klara uppkörningen så oerhört mycket starkare.

Nu ska jag få i mig något att äta och sedan skriva en krönika. Om jag blir klar med den i hyfsad tid får jag, som belöning, krypa upp i soffan och se Juno på dvd. Vi får se hur det går – jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag ska skriva om.

(Om ni skulle sätta er och skriva en krönika exakt nu – vad skulle den handla om? Vad går ni runt och funderar på? Jag är nyfiken! Och lovar att inte sno era idéer – åtminstone inte utan att fråga först… Tihi.)

Kramar, fina ni.