I söndagens avsnitt av ”Simpsons” i USA ska aptiten inför ”Hobbit: Smaugs ödemark” retas. Detta genom en annorlunda variant av seriens så kallade ”couch gag”, det vill säga scenen i varje avsnitt där familjen Simpson springer till sin tv-soffa och något udda inträffar. Vanligtvis är de skämten bara några sekunder långa, men på söndag får sekvensen uppta betydligt längre tid.

I klippet nedanför ser vi bland andra bartendern Moe som Gollum och en mycket Burns-aktig Smaug. Snyggt och finurligt.

”Hobbit: Smaugs ödemark” har svensk biopremiär den 13 december.

Skådespelaren James Cromwell, som senast vann en Emmy för ”American horror story”, är en av Hollywoods flitigaste djurrättskämpar. I dag släppte han en video där han frontar djurrättsorganisationen Mercy for animals.

I den visas smygfilmade bilder från vad som påstås vara en grisfabrik i Minnesota som levererar kött till lågpriskedjan Walmart. Det är väldigt obehagliga bilder i den på grisar som plågas och i dag har Walmart gått med på att undersöka saken.

”Tortyr” är vad James Cromwell kallar det hela – och det är lätt att hålla med. I klippet påpekar han att kedjan alltid erbjuder låga priser och han drar den logiska slutsatsen att när det är billigt kött är det alltid djuren som får betala det högsta priset.

Cromwell står inte ensam bland Hollywoodeliten i den här kampen. Ryan Gosling, Zooey Deschanel och Kristen Bell har tillsammans med skådespelaren skrivit under ett protestbrev till Walmart. I februari i år greps han även under en protestaktion utanför Wisconsins universitet, så Cromwell fegar inte när det bränner till.

Den 73-årige skådespelaren är nu även aktuell i tv-serierna ”Betrayal” och ”Boardwalk Empire”, där han ibland dyker upp som finansministern.

Foto: AP

Ett klipp med bloopers från den första ”Stjärnornas krig” (1977) dök upp på nätet i går. Ett måste att se naturligtvis, eftersom vi får avnjuta Harrison Ford när han klantar till en replik, Alec Guinness som nästan får Chewbaccas håriga näve i ansiktet, samt Mark Hamill som behöver hjälp med att uttala ordet ”supernova”.

Scenen där stormtroopers attackerar efter en explosion och mest halkar runt (medan bitar från dräkterna ramlar av) ser ut som ren slapstick.

Stora delar av klippet är utan ljud. Det beror inte på din dator.

Uppdatering: Fungerar inte klippet nedanför beror det på att Youtube tvingats inaktivera det på grund av copyright-krav.

I går var det inte bara ett nytt avsnitt av ”Homeland” på tv. Det dök även upp en parodi på serien i klassiska amerikanska barnprogrammet ”Sesame street”. Upplägget är liknande – fast här är det lamm som anar en ulv i fårakläder…

Vet inte hur många barn som tittar på ”Homeland” och fattar den här parodin. Men den är väääärd en titt.

Häromdagen var det Dolly Parton som rappade om Miley Cyrus. Nu är det Betty White, 91, som parodierar stjärnans ”Wrecking ball”-video. Allt i en ny reklamfilm för ”Off their rockers”, den amerikanska varianten av ”Pensionärsjävlar”, som har fått nytt liv efter sin tidigare nedläggning.

Man kan ju lugnt konstatera att Cyrus senaste stunts har fått ett rätt makalöst genomslag.

White vägrar för övrigt att lägga upp tofflorna på hyllan. Nästa år är hon aktuell med femte säsongen av komediserien ”Hot in Cleveland”, som i Sverige visas på TV3.

Förr i tiden gjorde Stephen Frears filmer som såg ut så här:

Nu gör han filmer som ser ut så här:

Kanske orättvist att jämföra ”Min sköna tvättomat” (1985), som blev Frears genombrottsfilm, med HBO-rullen ”Muhammad Ali’s greatest fight”. De handlar inte alls om samma sak.

Men medan den förstnämnda skildrar ett homosexuellt par i Thatchers Storbritannien och tar upp problem som rasism och arbetslöshet på ett väldigt underhållande och fräckt sätt nöjer sig ”Muhammad Ali’s greatest fight” med att skildra stora samhällsfrågor (i 60-talets USA, med Vietnamdemonstrationer och bråk) från Högsta domstolens bänk, så där lite vid sidan om.

Och tanken slår mig ändå när jag ser den sistnämnda filmen på C More, där den just nu visas (den hade även premiär i USA alldeles nyss), att regissören Stephen Frears känns betydligt tamare numera. Han hittar fortfarande stora skådespelare, men hans filmer känns sällan just kryddiga.

Men att han fortfarande ändå är sevärd råder det inga tvivel om. Häromdagen såg jag ”Philomena” på en förhandsvisning, regissörens andra film det här året. Den går upp på svenska biografer den 6 december och är en verklighetsbaserad historia om en äldre kvinna (Judi Dench) som 50 år tidigare tvingades lämna ifrån sig sin lille son och nu försöker spåra upp honom. Det med hjälp av en cynisk brittisk journalist (Steve Coogan).

Filmen är gripande och rolig, har en lysande insats av Dench, och sätter en strålkastare på skamligt kyrkligt beteende på 50-talet i Irland.

Kanske inte så fräckt. Men det är snyggt, välgjort – och framför allt berör det.

Dolly Parton dök upp häromdagen hos Queen Latifah i hennes talkshow iklädd en blond afro, rappande. Hon utmanade även Latifah vad gäller byststorleken och gav sin guddotter, Miley Cyrus, en ”wrecking ball”-slänga.

Parton spelade för övrigt mot Latifah i en väldigt smörig film förra året, ”Joyful noise”, där de bråkade med varandra om vem som var rätt person att leda en kyrkokör.

Rap-klippet ser du här nedanför. Det är en liten aptitretare inför talkshowen som sänds i sin helhet i USA på måndag.

Från Dollywood till Hollywood. Det verkar vara en liten raptrend bland stjärnorna just nu. När Sandra Bullock var gäst hos Jonathan Ross nyligen visade hon att texten till Sugarhill Gangs ”Rapper’s delight” satt i bakhuvudet. Allt hon behövde var några beats.

När jag var tonåring längtade jag efter att en Hollywood-trend skulle dra igång med gigantproduktioner om grekiska myter och andra berättelser från antiken.
Det räckte inte med att gräva i det förgångna och se filmer som ”Clash of the titans” (1981) och ”Jason and the argonauts” (1963). Jag ville se något nytt, jag ville bli hänförd.
Men nu när den trenden faktiskt är här så kan jag inte känna någonting.
Det blev helt enkelt inte som jag hade tänkt mig.
Alls.
Visst, det finns oftast en och annan referens till Ray Harryhausen-filmerna från förr. Men det är allt.
”Clash of the titans”, ”Wrath of the titans”, ”Alexander”, ”Troja”… listan kan göras längre på filmer som blivit…hmmm… ja… hur ska man formulera det? Suboptimala. Inte särskilt bra.

Nu är det Renny Harlins och Brett Ratners tur att tävla om vem som kan göra en okej ”Hercules”-film.

Baserat på trailern så kan Harlin ha gjort ännu en mytologi-film som inte har något mer att komma med än ”Wrath of the titans”-aktiga actionsekvenser (gjorda med lägre budget). Det ser inte alls lovande ut.
En del av mig längtar fortfarande efter en film av den här typen som har konstnärlig ambition.
Det hade i och för sig ”300” på sätt och vis. Men jag föll inte för den.
Vore ju trevligt om ”300: Rise of an empire” skulle överraska.

Anthony Daniels, alltså mannen som spelar den guldfärgade ”droiden” C-3PO i ”Star wars”-filmerna dök upp nyligen vid New York Comic Con för att INTE prata om den kommande J.J. Abrams-filmen.
-Väggarna har öron. Och vi vet hur de ser ut. Det är stora öron, sa Daniels och gjorde en referens till Musse Pigg-öron (Star wars ägs av Disney).
Senare frågades man honom hur det är att vara den enda skådespelaren som varit med i alla sex filmer så här långt, och kanske sju?
– Ja, jag är den enda skådespelaren i sju filmer eftersom jag känner…”. Plötsligt insåg han vad han hade sagt.
– Sex! Whatever!

Jag skulle bli väldigt förvånad om de inte lyckas att få in Anthony Daniels och hans C-3PO i den nya filmen.
Han och R2D2 är ändå den röda tråden som löper genom hela filmserien.
Och hans figur lever och mår fint i ”Jedins återkomst”.

En annan figur som mår betydligt sämre i slutet av den sjätte episoden är kejsaren Palpatine.
Han dog.
Men jag är inte alls säker på att han fortsätter vara död länge till.
I serietidningen ”Dark empire” dök Palpatine upp igen. Hans ande återvänder från Kraftens undre värld. Så småningom hamnar denna ande i en av hans kloner.
Så snabbt kan det gå i ”Star wars”-världen. De döda lever på nytt. Och det kan vara lite sådär ”Dallas”-fånigt ibland.

Ett annat exempel på en återuppväckt figur i ”Star wars” är Darth Maul.
Det här var nyheter för mig, men han är tillbaka i ”Clone wars”. Alive and kicking.
Vi alla såg ju honom dö i ”Star wars episod I” när Ewan McGregor högg honom i två delar.
Tydligen har han fått robot-ben. Och mår bra.

Det är synd att man lättvindigt har återupplivat rollfigurer i ”Star wars”-världen.
Man devalverar dramatiken i de befintliga berättelserna. Och det känns också som att det som händer i J.J. Abrams film också kan ångras.

Men egentligen är det skitsamma. Jag bryr brukade bry mig om ”Star wars” väldigt mycket förr i tiden.
Nu är det bara lite småkul.

Sir Patrick Stewart och Sir Ian McKellen är verkligen jättegoda vänner. Det står klart efter en färsk intervju med Lesley Stahl (känd från ”60 minutes”) där veteranerna pratar om allt möjligt från deras samarbete i ”X-men”-filmerna till pjäsen ”I väntan på Godot” till deras erfarenheter från fantasyvärlden.

Klippet ovan är supermysigt. Först får Stewart akut minnesförlust och glömmer bort vad McKellens rollfigur heter i ”X-men”-filmerna (varpå vännen skjuter in ”Eric” och himlar med ögonen). Sedan kommer de till Harry Potter och ”Sagan med ringen” där Stewart leende säger att ”det är ett bittert ämne”. Varför? För att fansen ofta förväxlar Gandalf och Dumbledore. Och inte bara de. Även Whoopi Goldberg har gjort bort sig i ett avsnitt av ”The view” där hon intervjuade McKellen och ställde frågor om Harry Potter till honom.

Men McKellen tar inte illa upp. I klippet säger han följande:

– Att misstas för att vara Mike Gambon, som spelar trollkarlen i Harry Potter, är helt okej för mig. Det omvända gäller för honom. En gång frågade jag honom ”Tror folk någonsin att du är Gandalf?” ”Åh, hela tiden.” Vad gör du då, frågade jag. ”Jag skriver bara autografen i ditt namn”.

I intervjun (fast inte i klippet) berättar även Stewart att vännerna hade så trevligt ihop under ”I väntan på Godot” 2009 att McKellen grät när de skulle skiljas åt.

– Mitt hjärta brast. Och sedan skulle vi säga hej då till varandra. Du skulle göra andra saker och jag kände att jag kommer aldrig att bli glad igen, säger McKellen.

Vilken tur att det fanns ett liv även efter Godot. McKellen vigde faktiskt Stewart tidigare i år med artisten Sunny Ozell.

Så här mysigt hade polarna under ”I väntan på Godot”-perioden.