Leonard Nimoy kommer för alltid att förknippas med ”Star trek”. Men 1987 var han biokung av en helt annan anledning. Då kom den här filmen ut:
Nimoy var inte med i ”Tre män och en baby”. Men han regisserade den och det blev en gigantisk hit. Med tanke på den sci-fi-ikon som Nimoy har blivit känns det lite udda att tänka på honom som skapare av familjekomedier.
Det blev dock inte hans grej särskilt länge. Nimoy regisserade Gene Wilder-komedin ”Funny about love” (1990) som fick usla recensioner. Den blev ingen kommersiell hit heller. Samma gäller för ”Holy matrimony” (1994) som nog väldigt få människor har sett. Nyblivna Oscarvinnaren Patricia Arquette hade huvudrollen i den. Så här tokroligt ser dvd-omslaget ut (bild till höger).
Men vi ska inte uppehålla oss vid det negativa. ”Star trek”-filmerna blev stora kassaframgångar med Nimoy både framför och bakom kameran. Med ”Tre män och en baby” charmade han ännu fler biobesökare.
Tom Selleck, Ted Danson och Steve Guttenberg hade huvudrollerna i den filmen. Så sent som 2013 uttryckte Selleck, enligt Entertainment Weekly, en önskan om att återvända i sin roll för en andra uppföljare (”Tre män och en liten tjej” kom 1990). De planerna förblir extremt lösa och Nimoys död förändrar inget – han regisserade inte heller första uppföljaren.
Men saknad är Leonard Nimoy, även av ”Tre män och en baby”-gänget. Så här twittrade Guttenberg i går:
En del tunga kategorier känns osäkra inför Oscarsgalan. Men Biobloggens Stefan Hedmark (SH) och Sandra Wejbro (SW) är rörande eniga om vilka som kommer att ta hem det i slutändan. Här är vinnarna i de största kategorierna.
Bästa film:
SW:”Boyhood”. Att följa en pojke och hans familjs uppväxt i en slags realtid under 11 år, och att resultatet blir så melankoliskt och fint, bör imponera på juryn så till den grad att detta pris känns rätt självklart.
SH: ”Boyhood”. De senaste veckorna har det blåst upp till en episk storm mellan den här filmen och ”Birdman”, men jag tror att ”Boyhood” har vunnit akademins hjärtan i längden.
Regi:
SW: Richard Linklater (”Boyhood”). Rimligen borde Linklater prisas för sin unika idé och skickliga genomförande.
SH: Richard Linklater (”Boyhood”). Nära strid med ”Birdman” och Alejandro González Iñárritu även i den här kategorin, men Linklaters sätt att hålla samman det här projektet imponerar mest.
Kvinnlig huvudroll:
SW: Julianne Moore (”Still Alice”). En av kvällens största favoriter. Hennes porträtt av en kvinnas insjuknande i Alzheimer känns i magen. Dessutom har hon nominerats fem gånger tidigare utan att vinna. Det är Moores tur nu.
SH: Julianne Moore (”Still Alice”). En av kvällens slam dunk-kategorier. Får inte Moore priset blir det ett episkt tappa hakan-ögonblick.
Kvinnlig biroll:
SW: Patricia Arquette (”Boyhood”). Rätt självklart val. Som mamman i familjen genomgår hon en stor förvandling, från ung tvåbarnsförälder utan utbildning genom mer eller mindre destruktiva äktenskap till att utbilda sig och bli en karriärskvinna med ett starkt liv utanför familjen.
SH: Patricia Arquette (”Boyhood”). Hon får absolut priset, inget tvivel. Emma Stone hade dock lika gärna kunnat vinna för ”Birdman” för min del.
Manlig huvudroll:
SW: Eddie Redmayne (”The theory of everything”). Britten har sopat banan under galasäsongen för sitt imponerande porträtt av vetenskapsmannen Stephen Hawking och hans insjuknande i ALS. Men Michael Keaton, som gör en spektakulär comeback i ”Birdman”, bör också ha en chans.
SH: Eddie Redmayne (”The theory of everything”). Långsamt men säkert har Redmayne ersatt Michael Keaton som favorit i kategorin. Men jag vill verkligen se Keaton vinna det här; han var verkligen navet i ”Birdman”.
Manlig biroll:
SW: JK Simmons (”Whiplash”). En av kvällens solklara favoriter. Hans sadistiska jazzfarbror har blivit en av årets mest ikoniska roller. Dessutom vill nog många prisa veteranskådespelaren för lång och trogen tjänst.
SH:JK Simmons (”Whiplash”). Oerhört bra i den filmen. Lika mycket slam dunk som Julianne Moore.
Foto:
SW: ”Birdman”. Emmanuel Lubezki vann visserligen förra året också (för ”Gravity”) men är favorit nu för sitt fantasifulla, lätt surrealistiska kameraarbete, med långa åkningar. Men ”Mr Turner” skulle mycket väl kunna prisas också.
SH: ”Birdman”. Att blicken bakom kulisserna i den där teatern är så omtumlande och vacker beror mycket på Emmanuel Lubezki. Hans foto gjorde oss nästan illamående i ”Gravity” och ibland kommer den känslan tillbaka när kameran jagar fram längs korridorerna.
Animerad:
SW: ”Song of the sea”. Lite gambling, men kanske kan den irländska romantiken bita på juryn. Dock är ”Draktränaren 2” fortfarande favorit.
SH: ”Draktränaren 2”. Ingen knock-out i år i den här kategorin, men uppföljaren hyllades vid premiären och har setts som en värdig ersättare för den film som många hade hoppats på i kategorin, ”Lego-filmen”.
Icke-engelskspråkig:
SW: ”Ida” (Polen). Svår kategori, där den tidigare storfavoriten ”Ida” mycket väl kan få stryk av både ”Wild tales” (Argentina) och ”Leviathan” (Ryssland). Men jag tror på ”Ida” och temat om judeförföljelserna, Förintelsen och dess efterverkningar.
SH: ”Ida”. Förutom det Sandra nämner har fotot imponerat på många i akademin och ses som en utmanare till Lubezki i foto-kategorin.
Originalmanus:
SW: ”The Grand Budapest hotel”. Jag tror på Wes Anderson här och hans snillrika manus.
SH: ”The Grand Budapest hotel”. Förhoppningsvis plockar filmen även hem statyetter i flera tekniska kategorier, som scenografi.
Manus efter förlaga:
SW: ”Whiplash” av Damien Chazelle. Jag tror att juryn kan vilja prisa detta unga stjärnskott på filmhimlen.
SH: ”Whiplash”. Filmen är baserad på en kortfilm som Chazelle gjorde 2013.
Dokumentär:
SW: ”Citizenfour”. Är trots (eller kanske tack vare) sitt kontroversiella innehåll (Edward Snowden) kategorins stora favorit och har redan vunnit många priser. Regissören Laura Poitras kontaktades av Snowden när han beslutat sig för att dra byxorna av USA och får följa med under hela den stormen. Det är både ett unika politiskt dokument om vår samtid och ett fascinerande porträtt av Snowden.
SH: ”Citizenfour”. Den mest omtalade dokumentären i år. En annan av de nominerade filmerna, ”Virunga”, finns redan att beskåda på Netflix, för den som vill värma upp inför galan.
I ett pr-klipp som dök upp igår röjer komikerna Bill Hader och Amy Schumer rejält i en biograf, så popcorn och möbler yr. Deras poäng? Så här i pristider är det bara en sak som gäller – vinnarskalle. Ta en titt:
MTV Movie Awards är knappast branschens mest inflytelserika pris, men stjärnorna kommer dit och det brukar bli en festlig show. Nomineringarna är inte klara än, men galan är den 12 april, med Schumer som värd.
Men först är det förstås Oscarsgala. Den visas på natten mellan söndag och måndag på SVT Flow. Jag och Sandra Wejbro kommer att tippa vinnare på den här bloggen – och vi har en gedigen utmaning framför oss. Det som från början såg lätt ut i vissa kategorier har de senaste veckorna blivit allt grumligare. I Bästa film-kategorin har till exempel en strid på kniven utvecklats mellan ”Boyhood” och ”Birdman”.
Så här ser det ut i Los Angeles just nu dagarna före galan. ”How I met your mother”-stjärnan Neil Patrick Harris gör debut som värd för galan och stoltserar med Oscarstatyetter på stora affischer. Han kommer garanterat att göra succé med tanke på hur han har lyft både Tony-galor och Emmy-galor förr. Ta bara en titt på när han och Hugh Jackman tävlade, på Tony-galan 2011 (som ju belönar Broadways bästa), om vem som är bästa värden:
Så bra vill vi att det blir på söndag.
Några fler bilder från förberedelserna. Det vecklas ut röda mattor och konstrueras jättelika statyetter – vars guldfärg sedan bättras på:
Biobloggens Oscarsgissningar publicerar vi på söndag.
”Fifty shades of Grey” orsakade kaos i helgen – i Florida. När tonåringar inte fick köpa biljetter till en visning eftersom de var för unga slutade det med att uppskattningsvis hundra av dem stormade biografen i staden Ocoee, enligt en lokal nyhetssajt. När det närliggande köpcentrets vakter misslyckades med att få ordning på kaoset kallades polis till platsen. En av tonåringarna greps för misshandel. Enligt Hollywood Reporter blev en del biobesökare så rädda av all kalabalik att de inte vågade lämna salongerna.
”Fifty shades of Grey” är sågad och förlöjligad på de flesta håll. I senaste avsnittet av satirserien ”Last week tonight” gav värden John Oliver dialogen följande dom:
My penis just yawned.
Det är ju bara personer som inte har sett filmen som blir upphetsade över den. Hade de där tonåringarna i Florida släppts in i salongerna hade de lunkat därifrån två timmar senare djupt besvikna. För de är ju vana vid att sex skildras på ett både grövre och smartare sätt än i Hollywood-rullar nuförtiden. Borta är de dagar då filmer som ”Basic instinct” (1992) och ”9 1/2 vecka” (1986) utmanade censuren på allvar – det mesta i ”Fifty shades of Grey” är för tamt för att få igång ett laddat censursnack. Den lilla BDSM-debatt som filmen väckt är dessutom gammal – det finns ju en väldigt uppmärksammad bok som förlaga.
Allt de där nyfikna Florida-tonåringarna behövde göra för att få sig betydligt mer omtalad sex var att gå hem och slå på tv:n. Det är där all action finns:
Ta bara senaste säsongspremiären av ”Girls” som fick en värld att förenas i Google-sökningen ”anilingus”.
Nyligen nedlagda ”True blood” tänjde på alla gränser och gick så pass långt att de till sist ställde till med vad som bäst kan beskrivas som en ”byorgie”.
”Californication”, även den nyligen nerlagd, hade en rollfigur som blev en slags onanins ansikte. Det fanns en svensk ironi i att hans efternamn var Runkle…
Tv erbjuder förstås mer än bara snabba snuskkickar. ”Masters of sex” skäms inte för något, men här tas sex på allvar, vilket visar att det är även på tv, inte i Hollywood-filmer, som man hittar ett djup i ämnet.
Den som lockas av att se något så ”förbjudet” som lustfyllda piskningar i ”Fifty shades of Grey” kan ju betänka att vi i senaste säsongen av ”Game of thrones” fick oss en incestuös sexscen som äger rum bredvid en död pojkes kropp. Ett mainstreambolag i Hollywood hade aldrig släppt igenom något liknande i sina filmer.
Biobloggen peppar inför häxfesten ”Cirkeln” som har biopremiär i morgon. Visst blir det spännande att se hur filmen tas emot av bokens fans – samt hur bra den går utomlands. I Berlin lanserades den under parollen ”The magic awakens” och med ABBA-flärd i form av Benny Andersson, som både producerat och skrivit musiken. Hoppet måste vara att få till en succé a la ”Låt den rätte komma in” (2008) som ju till och med fick en amerikansk nyinspelning.
Nöjesbladets Jens Peterson såg och recenserade ”Cirkeln” på Berlins filmfestival förra veckan (läs recensionen).
Biobloggen blir lite häxnostalgisk. Det första vi kan konstatera är ju att upplägget i ”Cirkeln” användes (på ett betydligt ointressantare sätt) i amerikanska ”Den onda cirkeln” (1996). Neve Campbell från ”Scream”-filmerna var med då och så här såg tonårshäxorna ut på den tiden:
Lite mer jordnära i Engelsfors kanske?
Blickar vi bakåt är vi vana vid att de fula häxorna dominerar. De flög omkring på sina traditionella kvastar och festade med Djävulen i klassiska svenska stumfilmen ”Häxan” (1922).
På 30-talet räckte det med lite grönfärg, proteser och Margaret Hamiltons kacklande skratt för att bli en legendarisk häxa i ”Trollkarlen från Oz”.
Desto rysligare och blodigare blev det i skräckklassikern ”Flykten från helvetet” eller ”Suspiria” (1977). Det har ryktats länge om en nyinspelning, men planerna verkar ligga och damma för närvarande.
Bette Midler var på hugget i ”Hocus pocus” (1993).
Men den allra fulaste filmhäxan måste ju vara Anjelica Huston i ”Häxor” (1990). Protes- och maskmakare fick gå helt bananas; det var till och med folk ansvariga för ”Mupparna” som bidrog med effekter.
Vilken som är den läskigaste häxan är kanske en annan fråga. Huvudpersonen i ”Blair witch project” (1999) syns ju aldrig ens men lyckades ändå skrämma livet ur biobesökarna på sin tid…
Har vi missat någon häxa?
Foto: Warner, Buena Vista, SF, Seda Spettacoli, Columbia
Här är filmen som ska sätta ordentlig fart på Alicia Vikanders internationella karriär. ”The man from U.N.C.L.E.” är en spionrulle med frikostiga doser action och humor. Vikander har en framträdande roll som agenten Gaby Teller.
Om hennes stil känns en smula swinging 60s beror det på att filmen är baserad på den klassiska spionserien med samma namn från 60-talet, och filmen utspelas 1963. Medan Tom Cruises ”Mission: Impossible”-filmer i första hand satsar på hejdlösa stunt och spännande intriger blir det här mer åt komedi-hållet. Regisserar gör Guy Ritchie, så den som gillar hans ”Sherlock Holmes”-filmer kan ivrigt börja poppa sina popcorn. Svensk biopremiär beräknas filmen få den 14 augusti. I dag kom första trailern:
Vågar man hoppas på några fler Vikander-repliker i nästa trailer?
Huvudrollerna görs av Henry Cavill och Armie Hammer. Min spontana reaktion är att om man jämför med originalet, där huvudrollerna gjordes av Robert Vaughn och David McCallum, så känns Cavill och Hammer beiga. Snygga, javisst, men för lika varandra i trailern.
Nya agenterna:
Gamla agenterna:
Kan vi vänta oss en ny version av tv-seriens läckra musiktema? Jag hoppas det:
Det kan hända (och händer) den bäste Hollywood-stjärna. Inte ens en Alexander Lukas som Will Smith kan ha eviga kassaframgångar. Men den flopp han levererade 2013 tog väldigt hårt på honom. Så här sa han häromdagen när han mötte journalister under en pr-vända för kommande filmen ”Focus” (enligt The Daily Beast):
Efter misslyckandet med ’After Earth’ var det något som gick sönder i huvudet på mig.
Det är starka ord, ett tydligt tecken på rubbat självförtroende. Will Smith var djupt involverad i ”After Earth”, inte bara som filmens stjärna. Han var även producent och sonen Jaden hade den andra huvudrollen. Att den totalfloppade på bio blev en smäll för Smith, som därefter tackade nej till andra erbjudanden som hade med sci-fi att göra. Nu säger han dock att han har kommit över fiaskot.
Det kändes som att, wow – jag lever fortfarande. Jag är fortfarande jag, även om filmen inte var nummer ett på biotoppen. Vänta, jag kan fortfarande bli anlitad för fler filmer! Allting i mitt huvud, nummer ett åtta gånger på raken – allt det där kollapsade men jag insåg att jag fortfarande var en god människa.
Det är lätt att gilla Will Smith. Men Biobloggen minns fler mörka tillfällen i hans karriär då han var ute på djupt vatten – men flöt vidare eftersom pengarna flödade in:
Wild wild west (1999)
Filmen som fick oss att även tvivla på Kevin Klines, Kenneth Branaghs OCH ”Men in black”-regissören Barry Sonnenfelds omdöme och talang. Påkostad, dum och allmänt utskälld blockbuster.
Ali (2001)
Absolut ingen dålig film. Men ribban lades tokhögt. Här var det ett drama om Muhammad Ali som skulle håva in Oscarsstatyetter. Smith gav sitt allt i sin mest krävande roll hittills. Han är bra – men filmen blev som bäst helt okej. Så luften gick ur som en pyspunka och några Oscars blev det inte.
Bad boys II (2003)
”Transformers”-regissören Michael Bays sämsta film är som allra vidrigast under en total moralbefriad biljakt genom ett slumområde i Kuba där fattigdom blir kul rekvisita som man kan krascha bilar genom.
Hancock (2008)
En avdankad superhjälte som ingen längre tycker om, men som får en chans att göra comeback i allmänhetens ögon – det är ju en kul idé. Men upplägget slarvades bort något oerhört. Någon kom ihåg att lägga alla pengar på maffiga effekter, men alla glömde bort att anlita en rolig manusförfattare.
En av de bättre filmerna jag sett i Berlin i år är ”Love & mercy”. Den handlar om Brian Wilson i Beach Boys, Han spelas under 1960-talet av Paul Dano (bilden ovan) och kring 1990 av John Cusack.
Den ena perioden skildrar hur han skriver mer och mer avancerade poppärlor samtidigt som han blir sämre och sämre mentalt. Under den senare perioden har han en ond läkare (Paul Giamatti) som vårdnadshavare och övervakare. Drogad, osäker och hjälplös.
Men han träffar en ny kvinna som försöker få honom att bryta loss.
”Love & mercy” fångar skickligt magin i Beach Boys bästa låtar och arbetet i studion. Men också vansinnet och vemodet i en briljant musiker som bröts ner. Inte minst av trycket från fadern, som misshandlade honom så mycket att han blev i stort sett döv på ena örat.
Brian Wilson stöttar filmen och kom till Berlin. Han ställde upp på fotografering men inte på presskonferens. Fortfarande skygg och bräcklig, men han har gjort en del intervjuer under festivalen.
Den hade premiär på Sundancefestivalen i januari 2014 – därefter har den blivit en ofta tokhyllad skräcksensation världen över. Ingen mindre än ”Exorcisten”-regissören William Friedkin hjälpte till att bygga hajpen med följande tweet:
I’ve never seen a more terrifying film than THE BABADOOK. It will scare the hell out of you as it did me.
Nu kommer ”The Babadook” till Sverige, med biopremiär på fredag. Och för den som inte har möjlighet att pallra sig iväg till en biograf kommer filmen även att finnas tillgänglig på video on demand från den 30 mars. Här är trailern:
Filmen handlar om en ensamstående mor som förlorade sin man i en olycka. Nu lever hon med sin son som är överjävligt besvärlig – och inte blir det lättare när de hittar en skum sagobok hemma, läser högt ur den, och sedan börjar uppleva hur dess huvudfigur, den obehaglige Babadook, antar fysisk form i deras hem…
Jag har sett den i förväg och det är verkligen ett krypande obehag i australisk förortsidyll. Även om sista halvtimmen går lite på rutin är det klaustrofobisk – och smart – skräck, där figuren Babadook blir en nattsvart symbol för sorg och en förälders känslor av vanmakt.
Namnet ”Babadook” är ju lite, eh, udda. Regissören Jennifer Kent förklarar i en intervju med sajten The Dissolve:
Jag skrev filmen i Amsterdam – delvis i Paris – och bodde ihop med en serbisk författare. Jag frågade honom ”hur säger man ’boogeyman’ på serbiska?”. ”Babaroga”, sa han och jag tyckte inte att det lät så bra. Men jag började bolla med ”baba” och sedan kom jag på ”babadook” och det rimmade väl med allt och kändes bra. Men det är också fånigt, bara en påhittad grej.
Filmen i sig är allt annat än fånig dock. Vi får se om även Sverige faller för den.
Glitter, glamour – och en attackkyss. Brittiska filmgalan, som visades på SVT Flow i går, hade det mesta. Den som vill läsa vilka filmer som vann priser kan göra det här. På Biobloggen tänkte vi uppmärksamma några höjdpunkter från galan.
Attackkyssen, var det ja. Den stod Cuba Gooding, Jr för och offret blev galavärden Stephen Fry som hade väntat sig en mild puss på kinden. BBC har lagt upp ett klipp:
Det fanns ett svenskhopp på galan. Hoyte van Hoytema var nominerad för Bästa foto (”Interstellar”), men förlorade. Det var ju trist. Men Noomi Rapace delade ut pris tillsammans med Jesse Eisenberg. Så här tjusiga var de:
Apropå prisutdelare. Två superhjältar fanns på plats för att dela ut ett pris. Vanligtvis är det inga större problem med att skilja på Superman och Captain America. Men Henry Cavill och Chris Evans har odlat skägg så pass att de nu ser nästan likadana ut:
Steve Carell delade ut priset för bästa regissör och började så här:
”I’m here to suck up to the five best director nominees. Honor them, I mean honor them”.
Vann gjorde Richard Linklater för fina ”Boyhood”. Han var inte på plats utan hade skickat ett tack-meddelande via Ethan Hawke – som lyckades se rätt bladig ut på alla bilder:
Galan i övrigt var tajt. Stephen Fry är ju en makalös begåvning, ljuvligt stabil och hans monolog var rolig. När han pratade om ”The imitation game” lyckades han driva med sig själv också:
”I don’t find it difficult to be a gay man in the 50s at all… oh, the 1950s, I see.”
Kasabian öppnade showen på ett föredömligt sätt – skönt att slippa de traditionella gala-dansnumren som senast gjorde Guldbaggen till en gäspning.
Trailers, nyheter och spridda bloggfunderingar. Om Hollywood och annat i film- och tv-världen. Allt presenterat av Nöjesbladets Stefan Hedmark, Sandra Wejbro, Joni Nykänen, Jan-Olov Anderson och Jens Peterson.
Det blev dock inte hans grej särskilt länge. Nimoy regisserade Gene Wilder-komedin ”Funny about love” (1990) som fick usla recensioner. Den blev ingen kommersiell hit heller. Samma gäller för ”Holy matrimony” (1994) som nog väldigt få människor har sett. Nyblivna Oscarvinnaren Patricia Arquette hade huvudrollen i den. Så här tokroligt ser dvd-omslaget ut (bild till höger).
En av de bättre filmerna jag sett i Berlin i år är ”Love & mercy”. Den handlar om Brian Wilson i Beach Boys, Han spelas under 1960-talet av Paul Dano (bilden ovan) och kring 1990 av John Cusack.
