I lördags var den tillbaka på Viaplay efter några månaders uppehåll – den största fantasysuccén i ”Game of thrones” skugga – skotteporriga kvalitetsserien ”Outlander”.

För amerikanska kanalen Starz har serien blivit en stor framgång som dragit in stora (främst kvinnliga) tittargrupper. Tydligen ser ca 5,1 miljoner amerikaner varje avsnitt via olika tv-tjänster. Tack vare serien har även turismen till 1300-talsslottet Doune Castle (Castle Leouch som är hem till klanen MacKenzie) exploderat, rapporterar skotska medier.

Medan det skrivs spaltmeter om ”Game of thrones” i svenska medier har det varit rätt tyst om ”Outlander”. Delvis beror det säkert på att den ”bara” visas på en streamingtjänst här, delvis på att publiken främst är kvinnlig. Medan ”Game of thrones” perspektiv är episkt brett, fokuserar ”Outlander” på relationen mellan 1900-talskvinnan Claire (Caitriona Balfe) som på semester i Skottland skickas 200 år tillbaka i tiden och där förälskar sig i den skotske vildhunken Jamie (Sam Heughan).

Kulturkrocken mellan de två tidsepokerna blir total – men ingen händelse är så kontroversiell som den som utspelar sig i lördagens avsnitt (spoilervarning!). Efter att Claire vandrat ut i skogen och blivit infångad av den sadistiske brittiske generalen Black Jack Randall (Tobias Menzies) tvingas skottarna med Jamie i spetsen rädda henne från Fort William. Det skotska 1700-talets seder tvingar Jamie att straffa Claire för att hon utsatt männen för fara – genom att smiska henne till rätta.

Det är en rätt magstark scen som upprört ”Outlander”-fansen sedan Diana Gabaldons bok kom ut 1991.

Hur kan Jamie fortsätta vara en charmig hjälte – efter att han misshandlat sin fru?

Samtidigt är han ju en 1700-tals-krigare med skotska klanseder i blodet. Det vore konstigt om han plötsligt förvandlats till en modern man.

Det blir en märklig krock där både vi tittare och Claire först tror att Jamie skämtar, men sen utvecklar det sig från humor till något rätt våldsamt. Jämfört med boken har seriens skapare Ronald Moore gett Claire chansen att slå tillbaka hårt. Ändå blir det lite konstigt och ”Fifty shades”-snett att de försöker blanda in något sexuellt i bestraffningen genom att fokusera så hårt på Claires rumpa.

Jamie förstår dock snart att det han gjort är fel och att han inte kan överföra klanens regler till sitt äktenskap. Återigen blir han seriens charmknutte och tragiske hjälte. Claire förlåter honom i en fem minuter lång sexscen framför öppen brasa.

”Outlander” har lyckats ta sig igenom sin svåraste scen. Med en eftersmak av lätt obehag.

Regissören Amy Berg kom med många explosiva anklagelser på ”An open secret”-premiären på dokumentärfilmsfestivalen DOC NYC. Hon berättade att de haft extremt svårt att boka visningar och få distribution för denna film, trots att hon är Oscarnominerad och hyllad för filmer som ”Deliver us from evil” (om sexövergrepp utförda av präster i katolska kyrkan) och ”West of Memphis” (om rättsprocesserna mot de s k ”West Memphis Three”). Hollywood vill inte att den här filmen ska få uppmärksamhet, hävdar hon.

Så vad är det här för dokumentär egentligen? Det luktar ju spekulation lång väg – särskilt med tanke på att den släpps strax efter mediecirkusen då den tidigare barnskådespelaren Michael Egan hävdade att bland andra ”X-men”-regissören Bryan Singer våldtagit honom (han drog sedan tillbaka stämningsansökan). Egan

medverkar även i filmen, men Berg säger att stämningen kom som en chock, långt efter att de gjort intervjuerna med honom.

– Jag tror han träffade en advokat som gav honom dåliga råd.

Egan var en av flera pojkar som anlitades av Marc Collins-Rectors mediebolag DEN (Digital Entertainment Network) som var tidiga med att göra webb-tv och realitydoftande dramaserier. Stora aktörer i Hollywood investerade massor av pengar och uppvaktades genom extravaganta fester (som enligt Egan och andra pojkar ofta slutade med nakenbad, droger och övergrepp). Singer är en av dem som i filmen anklagas för att ha deltagit i detta.

Egan tog även med sig sin kompis Mark till en av festerna, där han sedan blev drogad och utnyttjad. När Mark några år senare flyttade hem till sina föräldrar, knäckt och alkoholiserad, drabbades han av hjärtstillestånd och som en konsekvens av syrebristen – en kronisk hjärnskada som bland annat gjorde honom rullstolsburen. Egan säger att han fortfarande har skuldkänslor för att han introducerade Mark till den här världen.

”An open secret” undviker dock att vältra sig i skandalösa detaljer. Fokus är barnen, varför de inte skyddas bättre och kritiserar den tystnad som tillåts råda. Att prata öppet betyder att karriären i Hollywood är slut. Ett enda fall nämns där  en barnstjärna lyckats få sin våldtäktsman dömd utan att själv tvingas ge upp sin karriär, och det var för att barnets anonymitet inte röjdes i rätten.

Särskilt skådespelarnas fackförening SAG-AFTRA hamnar i skottgluggen. En framstående person i organisationens topp, Michael Harrah, erkänner till och med närmanden mot en av de barnskådespelare som intervjuas i filmen. Scenen där han säger till den numera vuxne mannen, ”nej, det där borde jag inte ha gjort”, är en av dokumentärens allra starkaste. Harrahs bortförklaringar säger en hel del om förgriparens psykologi:

– Saker händer, men det behöver inte vara hela världen. Det är bara en tragisk händelse om man själv gör det till det.

Och:

– De här personerna som gör sådana här saker har ingen stor plan med det, utan oftast faller de bara in i det.

”An open secret” intervjuar fler drabbade, som ”Gilbert Grape”-barnskådisen Nick som också utnyttjades av Collins-Rector (se ett klipp ur filmen här) och Evan som fick sin manager dömd till fängelse. Managern kom dock ut efter sex månader och har kunnat fortsätta jobba med barn. En annan som kunnat fortsätta i Hollywood trots sin dom är en viss Bob Villard, agent till Leonardo DiCaprio när han var liten. Även Corey Feldmans anklagelser om att både han och kollegan Corey Haim (numera död) utsattes för övergrepp som barn i Hollywood nämns.

Som helhet är det en ojämn dokumentär, stundtals upprörande men formmässigt allt annat än nyskapande. När hjärnskadade Marks kärleksfulla helylle-familj på landet ställs mot de degenererade Hollywood-männen känns det skrattretande övertydligt. Berg försvarar sitt fokus på enbart övergrepp mot pojkar med att det inte handlar om homosexualitet, utan pedofili, och att det varit extra tabu. Hon upprepade även efter visningen att detta inte ska ses som ett angrepp på de framsteg gayrörelsen gjort, särskilt i Hollywood. Unge Evan som var på plats på

premiären ville också framhålla det:

– Jag är själv öppet homosexuell och stolt över det, men det här är en helt annan sak. Det handlar om kriminella pedofiler.

De vill att frågan ska börja diskuteras öppet. Vi får se hur det blir med det. Och om ”An open secret” kommer få någon större spridning.

Samtidigt i Hollywood var det business as usual – ännu en glittrig prisgala, Hollywood Film Awards. Mest uppmärksamhet fick Johnny Depp som ställde till en mindre fylleskandal när han skulle hylla Shep Gordon. Detta fick Rob Lowe att surt twittra:   Cat

Alla älskar en riktigt majestätisk revansch.

Alejandro González Iñárritus nya film ”Birdman” har redan blivit en publiksuccé i USA, trots att den bara öppnat på ett fåtal biografer främst i New York och Los Angeles. Alla som gått på morgonbio i staterna vet att man med få undantag är rätt ensam i salongen (den obekväma tidpunkten kompenseras med rabatterat pris), men nu när jag såg den kl 10 vid Lincoln Square var det folkligt, festligt, fullsatt. Nu väljer Fox att släppa in ”Birdman” på fler biografer.

Den märkliga, men underhållande, mixen av showbiz-misär och magisk realism har hyllats sedan premiären på Venedigs filmfestival och nu tippas huvudrollsinnehavaren Michael Keaton som stark kandidat till att vinna pris på årets Oscargala. Han är faktiskt rätt fantastisk som skådespelare på dekis som tjugo år sedan han gjorde succé som superhjälte i den fiktiva ”Birdman”-serien (själv spelade han ju Batman…) nu sätter upp en egen pjäs på Broadway. Som grädde på moset lanseras detta som Keatons stora comeback på det stora biodukarna, en revanschsaga besläktad med John Travoltas (Pulp Fiction) eller Mickey Rourkes (The wrestler).

Det skulle inte heller förvåna om Edward Norton som rövigt skådespelargeni och Emma Stone som Keatons dotter också ligger bra till i Oscarkampen.

”Birdman” får svensk premiär i januari.

När festivalen drog igång 1995 var Sarajevo fortfarande en belägrad stad och filmer fick smugglas in, bland annat genom ”Hoppets tunnel” som grävdes under flygplatsen för att få in vapen och förnödenheter under kriget. Numera är

tunneln en turistattraktion som bland annat lockar de internationella stjärnor som besökt festivalen varje år. På tunnelns ”wall of fame” syns namn som Orlando Bloom, John Travolta, Michael Moore, Morgan Freeman, Kevin Spacey, Daniel Craig och Gillian Anderson. Nu 19 år senare var britten Michael Winterbottom hederspristagare och ett urval av hans filmer visades i ett stort retrospektiv. Särskilt känslomässig var visningen av ”Welcome to Sarajevo” från 1997, Winterbottoms skildring av den blodiga belägringen ur några journalisters perspektiv. Den brittiske reportern Michael Henderson (Stephen Dillane) rapporterar från ett barnhem och börjar allt mer dras in i deras öden. Vi möter också den på gränsen till dödsföraktande amerikanske stjärnreportern Jimmy Flynn (Woody Harrelson) som inte heller klarar av att stå vid sidan och titta på när människor dödas. Samtidigt måste de hantera en hemmapublik som är på väg att tröttna och dra vidare mot nya ”stories”, nya konflikthärdar. Winterbottom var själv på plats under visningen och svarade sedan på publikfrågor. Han förklarade bland hur han tänkte med musikläggningen, för låtar som ”I wanna be adored” med The Stone Roses och ”Shine on” med House of Love är ju inte det första man associerar vare sig Balkan eller krig med.

– Jag ville att tittaren skulle känna att människorna i Sarajevo är precis som vi och därför valde jag musik som många i västvärlden kan relatera till, sa han.

Ett ”trick” för att få det att kännas mer nära. Användandet av autentiska krigsbilder var en annan sådan sak. Han berättade också att många scener ”tyvärr” tvingades spelas in på andra delar av Balkan eftersom Sarajevo 1997 var så sargat.

Krigets skugga hänger inte lika tungt över Sarajevo idag. När en ung filmvolontär fick frågan under festivalens egen sightseeing till Hoppets tunnel  om vad hon kunde berätta om dess tillkomst svarade hon bara:

– Jag vet inte. Jag var inte född då.

Nu är festivalen sprängfylld av glam, gratissprit och röda mattor. Sida efter sida i de forna jugoslavländernas största kändistidningar.

Men viktigast av allt: många bra filmer. Här är några av mina favoriter.

”White God” av Kornél Mondruczó.

Denna ungerska film vann Un Certain Regard-priset på årets Cannes-festival och skildrar världen ur något så ovanligt som hundarnas perspektiv. Till slut gör de uppror mot de människor som behandlat dem illa och hämnden är oerhört spektakulär. Extremt engagerande, udda och vackert.

Macondo av Sudabeh Mortezai.

Närmast dokumentär film om tjetjenska flyktingar i en förort till Wien och 11-årige Ramasan som har fått alldeles för stort ansvar för sin låga ålder – som tolk åt mamma, barnvakt till småsyskonen och familjens överhuvud. Plötsligt dyker en vän till hans döda pappa upp och rör till hans lilla världsbild.

[AMO] Amour Fou – Trailer with english subtitles from Amour Fou on Vimeo.

Amour Fou av Jessica Hausner.

Galet vacker och stämningsfull österrikisk film om en självupptagen författare som försöker övertala sin älskarinna att ta livet av sig tillsammans med honom.

A Blast av Syllas Tzoumerkas.

Rätt enerverande men fascinerande skildring av Grekland under den ekonomiska krisen och trebarnsmamman Maria som plötsligt får nog och ger sig av.

Som svensk bubblare bör ”Turist” nämnas som visades i fullsatt salong i konkurrens med en av festivalens stora fester. Skratt och förfäran – publiken var med i varje vändning. Resten av festivalen i bilder:

Beskedet kom precis.

Andra säsongen av hyllade ”Orange is the new black” släpps på Netflix den 6 juni, even känd som Sveriges nationaldag. Huruvida dessa två händelser har något samband är ytterst oklart. Som vanligt langar Netflix ut alla 13 avsnitt på en gång.

En första teaser inför säsong två har också släppts. Men den säger väl…inte särskilt mycket, nej.

Jag får börja med att be om ursäkt för rubriken, eftersom jag ännu bara sett en 15 SEKUNDER lång promo av Johan Renck-regisserade ”Ettor och nollor” som har premiär på SVT den 9 februari.

Rockbandet Kent, som gjort musiken till serien, lade igår upp klippet på sin hemsida.

ETTOR OCH NOLLOR from CloudBerry Post on Vimeo.

Men vad GÖR Gustaf Skarsgård egentligen? Taget ur sitt sammanhang känns det här som pilsnerfilmsversionen av Guy Ritchies ”Lock, stock and two smoking barrels”.

Men som sagt – det är bara 15 sekunder.

Jag ser fortfarande fram emot att se serien som skapats av Oskar Söderlund (”Simon och ekarna”, ”Upp till kamp”) och regisserats av Johan Renck. Enligt förhandsbeskrivningen ska den handla om ett genomruttet och brutalt Göteborg, skildrat på ett helt nytt sätt.

”I ett industriområde utanför Göteborg bevittnar ett ungt kärlekspar en kraftig explosion. Brinnande kroppsdelar landar på bilens motorhuv och den makabra händelsen kommer att bli startskottet för en av de märkligaste polisutredningarna i Göteborgpolisens historia.”

Liv Mjönes spelar polisen Petra som förhör den misstänkte målvakten Sebbe (Jonathan Andersson). Andra medverkande är Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Vera Vitali, Jennifer Brown, Kjell Wilhelmsen, Aliette Opheim och Said Legue.

Serien är uppdelad i två 90 minuter långa avsnitt. Premiär 9 februari i SVT 1, 21.00.

”12 years a slave” vinterns måste-film

FILM. Ska du bara se en film i vinter, låt det bli ”12 years a slave” som har premiär i kväll. Chiwetel Ejiofor är bländande i rollen som Solomon Northup, en fri svart man som kidnappas och säljs som slav till sydstaterna. Michael Fassbender spelar vidrig sadist bättre än någon annan, men kanske är Benedict Cumberbatchs civiliserade rasist snäppet läskigare? Detta är en film som gör ont.

Skrattfest med en dos oväntat syrlig kritik

FILM. Äntligen är världens mest välfriserade jazzflöjtist tillbaka. ”Anchorman 2: The legend continues” har sina brister, men jag kunde inte låta bli att skratta mig igenom stora delar av filmen. Ron Burgundy levererar oväntat syrlig kritik mot samtidens medieklimat och Kanye West gör en bisarr liten cameo.

Hon räcker hela julen

MUSIK. Beyoncé har som bekant släppt en flodvåg av låtar och videor som kommer räcka hela julen. Jag säger bara ”XO”, feministanthems som ”Flawless” och ”Pretty hurts”, och inte minst Frank Ocean-samarbetet ”Super­power”. Men jag vill även slå ett slag för War on drugs lysande lilla låtpärla ”Red eyes” som smögs ut på internet för några veckor sedan.

En bit pophistoria

TV. Dokumentären ”Ratata genom åttiotalet” som SVT2 sänder i morgon kl 19.00 är riktigt jävla lysande. Musiknörderi på hög nivå. Vi får ännu en pusselbit till den svenska popmusikhistorien när Mauro Scocco och Johan Ekelund själva berättar om sina succéår.

Bromance-pepp

TV. Justin hjärta Jimmy. Sedan det avslöjades att Jimmy Fallon ska leda årets sista ”Saturday night live” tillsammans med bästisen Timberlake har fansen peppat. I morgon kväll amerikansk tid är det äntligen dags. Kan det bli en ny ”History of rap”, ”#Hashtag pt 2” eller ”The Barry Gibb talkshow”?

Musik. När Miley Cyrus häromveckan gjorde en sydstatsavskalad cover av ”Summertime sadness” i BBC väcktes längtan efter nytt Lana Del Rey-material. Människan fortsätter att retas genom att släppa trailers för den 30 minuter långa kortfilmen ”Tropico” där hon agerar mot modellsnubben Shaun Ross. Filmen lanseras läskigt nog som ett ”farväl-projekt”.

Film. Porrdramat ”Lovelace” med Amanda Seyfried har premiär i kväll. Det är inget mästerverk, men jag älskar hur Linda Lovelaces berättelse skildras ur olika perspektiv i en och samma film. Porrbranschen skildras osentimentalt och vidrigt, men helt utan fördömanden av dess skådespelare. Peter Sarsgaard som hallicken Chuck är världens just nu bäste på att spela farlig och ond snubbe.

Tv. Ja, vad ska man säga? Världscupspremiär i längdskidåkning. ”Vinterstudion” i SVT med äppelkindade André Pops och bittercharmige experten ­Mathias Fredriksson. Vilken festlig helg detta blir.

Dvd. Sarah Polleys dokumentär ”Stories we tell” riktar kameran ­inåt, mot filmarens egen familj. Det är det mest fängslande navelskåderi jag sett på många år. ­Polley tar avstamp i moderns död och börjar nysta i familjens hemligheter, där hon hittar mer än en begraven hund på vägen. Oavbrutet gripande.

Tv. Andra säsongen av succéserien ”Äkta människor” har premiär på söndag (SVT 1 kl 21). Ett virus drabbar de mänskliga robotarna, hubotarna, och smittan gör dem okontrollerbara. Samtidigt ökar människornas motstånd mot hubotarna. Har du missat Sveriges genom tiderna bäst sci-fi-serie går det att titta ikapp på första ­säsongen på SVT play.

Publicerat i Nöjesbladet 29 november 2013 

Jag har hunnit smälta säsongsavslutningen av ”Bron” och intrycken är splittrade.

Ja, jag är fortfarande förtjust i dess universum och att allt bara går åt helvete. Jag gillar den avancerade manusstrukturen, även när den haltar i sina beståndsdelar. Det Kim Bodnias danske polis Martin gjorde i slutet av avsnittet kändes lika oproportionerligt ologiskt som Sagas oförsonliga agerande var logiskt. Det var som att man behövde konstruera ett så pass dramatiskt och känslosamt slut att det kunde konkurrera med första säsongens rysare.

Det spekuleras nu i om det blir en fortsättning, men med den cliffhanger som levererades igår bör författarna ha tvingat fram det själva.

Norge vill få med en rollfigur. Öresundsbrons del i handlingen minskas.

Jag ser fram emot vad de kommer hitta på. Liksom alla bra serier är ”Brons” fundament så stadigt att det klarar av både toppar och dalar i formkurvan. Se på en serie som ”The Killing” som blev bäst först i säsong tre. Man kan munhuggas i timmar om vilken säsong av ”The Wire” som är bäst.

Men snälla, slarva lite mindre nästa gång. Poliserna borde faktiskt kunna sms:a när folk inte svarar i telefon. Hur kunde Viktoria bara smitta en enda stackare? Varför hade poliserna som letade efter henne knappt en tanke på skydd – trots att smittan var så galet farlig och obotlig?

I all välmening, från ett fan.

Har man sett ”Gravity” med Sandra Bullock är detta lite spännande.
Nu har Jonás Cuáron, son till regissören Alfonso + manusförfattare till filmen, presenterat en kortfilm som avslöjar vem det var Bullock pratade med när hon försökte anropa NASA. En annan sorts ödslighet än rymden, skulle man kunna säga.
Det ryktas att Warner bros försöker få filmen nominerad till en Oscar för bästa kortfilm.