Bina röjer rejält sedan ett par dar.

De kastar ut sopor, städar och plockar bort smulor. Det syns bin på blommorna i trädgården för första gången och det verkar som samhället håller på att komma igen. De tänker inte ge upp och dö frivilligt, helt klart.

Fina bin.

Ett kom nyss flygande ur kupan med en himla fart med någon sorts stekel i käften. Mycket bestämt – ut åkte den inkräktaren. Och myrorna är borta (liksom alla höga grässtrån som de försökte använda som klätterstavar för att ta sig över).

Bin rockar.

Seinfeld outade sopp-nazisten i New York.

Här i trakten har vi vår egen sop-nazist. På den lokala återvinningen. Där sprätter han omkring som en karikatyr av salig Micke Dubois figur Elaka polisen. Fast med kvast istf batong.

Inte nog med att han tvingar folk att krypa ner i behållarna och hämta, om nån enda liten skärva hamnat fel. För vem vet vilka katastrofer som kan hända om det fd färgburkslocket i plåt får ligga kvar bland konservburkarna.

Den übernitiske mannen kastar sig till och med i sin bensindrivna tjänstebil och förföljer folk på allmän väg, för att köra ikapp och skälla ut den som stannat för att borsta av flaket. Vad han gör om folk inte hinner ut från huvudreviret innan de borstar törs man bara gissa.

Annars nöjer han sig med att bara spana på dom som kan misstänkas vara företagare och absolut inte får använda hans facilitet.

Som Strindberg skrev i ”Ett drömspel” – det är synd om människorna.

Det var inte så svårt. Försiktigt men bestämt med säker hand. Och aldrig ta i bakkroppen, den skadas mycket lätt. Bara hålla i den hårdare främre delen av kroppen. Sedan ett litet raskt klipp med druv- och tåsaxen över vingarna på ena sidan. Och akta de små benen…

Öva på drönare var dessutom idiotsäkert – de kan inte stickas alls.

Nestor Ingvar var den ende som fick klippa en riktig drottning.

Och där sprack det biköpet. Säljaren ville inte att bitillsynsman gjorde en nedfallsräkning, dvs la in ett inlägg och räknade hur många varroakvalster som rasade ner på nån vecka.

I höstas fanns det 13 varroafria kommuner i hela landet. Det är ännu färre nu, om någon.

Tänk om alla biodlare kunde förenas och besluta sig för kraftfulla bekämpningsåtgärder en gång för alla. Systematiskt och organiserat i varenda liten bikupa.

Som sgt Pepper sa – all together now!

Bibi Victoria lägger ägg i rasande fart fortfarande och tycks må bra.

Annars är nog överhettning det enda elände som inte drabbat bina hittills.

Det är lagom varmt, soligt, gott om pollen, gott om honung och ont om bin, kan man sammanfatta läget.

Funderar på att sticka på kurs i hur man vingklipper drottningar, för att distrahera mig. För den som undrar: Vingklipper gör man för att slippa jaga bisvärmar. Drottningen sticker nämligen (sticka som i flyga iväg) och tar halva gänget med sig om kupan känns trång.

Är hon då vingklippt (lite på ena vingen, det känns inte) så störtar hon rätt snart. Svärmen stannar där hon är och sen är det bara att sleva upp hela gänget och hälla tillbaks i en kupa. Mycket praktiskt.

Bibi Victoria är förresten inte vingklippt. Risken för svärm i det här lilla samhället känns som noll. De har inte ens försökt göra svärmceller.

Bada barbröstad eller inte är frågan för dagen, noterar jag. Plus att längs våra kuster flockas denna årstid enorma mängder män som borde ha både C- och D-kupa för att skyla sina håriga, rödsvedda, svettiga och dallrande bröst.

Dessa storbystade män rör sig också oblygt runt i övriga samhället utan en tråd på överkroppen, till och med inne i matbutiker.

Jag bara kan säga – förbjud män med stora håriga dallrande bröst att bada med bar överkropp! Och släpp inte in dom i butikerna halvnakna! Sätt dom i brandmansträning allihop – eller klä dom i heltäckande burka.

Solen steker för fjärde dagen i rad. I går var det för första gången så varmt i kupan att det lilla samhället förenade sina krafter och fläktade, för att kyla ner.  De stod i formation på flustret, lätt framåtlutade, och lät vingarna gå. Jag gläntade lite på en täckbräda för att hjälpa till.

Ett underbart starkt brummande som väcker hopp. De kanske överlever. Om ynglen överlever, vill säga. Ett bi blir inte så gammalt och det är riktigt bråttom att få fram nästa generation.

Som min namne sjunger – snälla, snälla, snälla…

Oljekopparna funkar. Myrorna är jättestressade och somliga kastar sig faktiskt i oljebadet för att komma hem igen. Hittills har ingen lyckats simma över, det ligger dussintals och marinerar på botten. Och bina bryr sig inte.

Bra grej.

Hoppas matoljan inte härsknar för fort och börjar stinka.

Den riksbekanta församlingen i Knutby har nu fått godkänt av Arbetsmiljöverket efter en särskild granskning, rapporterar UNT.

Att pastorn låstes in på livstid och de mystiska sms:en från gud upphörde räckte tydligen inte. Nu har församlingen utsett skyddsombud, genomfört skyddsrond och upprättat rutiner för systematiskt miljöarbetare. Man har medarbetarsamtal, trivselenkät och friskvårdsdag.

Plus planerade undersökningar om eventuella hot eller våld.

Gud må vara kärlek, men de troende är påfallande ofta uppfyllda av något helt annat.

Har kanske hittat nya bin.

Enda frågetecknet är kvalster. Ett fall för biinspektören alltså.

Får bina klara papper väntar nästa utmaning: att konvertera från Svearamar till Lågnormal. Biodlare kan nämligen inte enas om standardmått. Vi pratar Dadant, Norsk, Svea, Lågnormal, Langstroth och drösar av andra sorter. Hel, 3/4 och halv. Plus fantasifulla hembyggen.

Individualismens pris. Kul och asjobbigt. Men man blir rätt bra på att snickra.