Min borrmaskin börjar lessna på att dra honungsskruven trots lägsta fart. I  förmiddags började den ryka lite, och lukta bränt.

Inte lika mycket som när den rörde 26 säckar betong för några år sedan, då bolmade det rejält. Men ändå, den är gammal.

Så jag drog ur kontakten och lindrade det värsta med kalla omslag.

Det blir nog att handröra tills vidare. Varje morgon och kväll. Och en bra tid framöver, av utseendet i behållaren att döma.

Slunga, sila grovt, sila fint, skumma, röras tills det kanderar och sedan tappas på burk – biodlare har inga problem med sysselsättningen. Bara med lönsamheten, eftersom fin svensk blomhonung är på tok för billig.

Kajsa börjar få upp farten lagom till att draget börjar ta slut. Det gula från Gullan finns kvar och många av Kajsas bin har ett eller två gula band, men de är väldigt snälla. Dessutom lugna och kakfasta – skaka dem av ramarna går inte när man ska skatta, de måste borstas av.

Ingen superdrottning, men värd att övervintra. Och hennes bin hänger inte på flustret utan jobbar, till skillnad från battingarna i ettan.

Den tolfte satte jag tillbaka ramen som gick sönder i slungan.

Nu ser den ut så här. Hel och fin och snart full med honung igen.

Det är trevligt med husdjur som sköter underhåll och reparationer själva.

Den flög in och tänkte knipsa ett bi på flustret lagom till eftermiddagskaffet, som vanligt.

För första gången slog battingarna tillbaka. Oerhört våldsamt.

Bålgetingen hade satt käftarna i ett bi när vaktbina rusade fram, kastade sig över inkräktaren och stack överallt de kom åt, för att döda.

Minst ett bi fick sätta livet till, men den här gången fick bålgetingen faktiskt stryk.

Fina battingar.

Jag hade äran att ha den lokala biodlareföreningen på utflykt i min trädgård i helgen. Och vi var rörande överens om en sak – priset på fin svensk honung är på tok för lågt.

Om butiken kan ta 526 kronor kilot för ordinär fransk honung i en liten lerpotta – varför ska man då inte kunna ta åtminstone hälften för en oerhört mycket bättre svensk produkt? Lerpotta eller inte kan ju vara valfritt.

Med risk för att jag anklagas för uppvigling – priset på fin äkta svensk blomhonung måste upp rejält. Och Livsmedelsverket borde göra lite labbtester, upptäcka vad som i praktiken är slungat vinterfoder och vad som faktiskt är riktig honung, gjord på äkta nektar från blommor, dvs innehåller pollen och annat smått och gott.

Konsumenten måste få veta att det pysslas med tillsatser, att det här och där pytsas i stora mängder fruktsocker för att göra honung flytande och att bina kanske inte ser röken av en blomma alls, utan gör honung av innehållet i en foderautomat med socker.

Och medan tunnorna med importhonung samlas i Mantorp – vet någon varför LRF:s och SBR:s samägda inköpsbolag inte köper honung från Kina längre..?

Det är helt klart värmen och inte senkommen svärmlust som jagar ut bina på flustret.

Igår var det dags igen. Inte bara battingarna utan också tvåan vällde ut på jakt efter svalka. Av det utlovade regnet regnet blev inte ens en tesked.

Alla verkar uppskatta att jag gläntar på kuptaket. Några ställde sig i glipan där uppe och fläktade energiskt, andra studerade den nya utsikten från ramarna. Men de flesta fortsatte med honungstillverkningen.

Fantastiska små bin, de jobbar dygnet runt på insidan och flyger minst 16 timmar per dygn.

Getingarna är överallt. Vaktbina anfaller när rovsteklarna landar på flustret, men de bin som slår sig ner någon annanstans vid kupan lever farligt. Bara lite rester skvallrar om dramat.

Det parleras friskt på flustret hos illbattingarna. Som blivit betydligt snällare efter drottningbytet, men fortfarande är klart annorlunda än de andra bina. Mycket nordiska, säger en som vet. Dessutom största samhället just nu.

Battingarna klumpar till exempel gärna ihop sig. Både ute och inne, och nästan rinner över kakorna. Idag rann de för första gången ut på flustret i en tjock drös, ställde sig på varann i en stor klump och gjorde inte så mycket mer.

Attans, nu ska dom svärma trots att det är mitt i juli, tänkte jag och täppte till övre flustret direkt så de inte skulle få med sig någon drottning.

Alternativt så var det bara lite för hett på insidan, för de lugnade ner sig när taket fått stå på glänt en kvart.

Intressant att några gäng insekter kan ha så olika kollektiva personligheter.

Kajsa i fyran kröp ut först, men drottning Bigitta leder med hästlängder och verkar ha fått best of Gullan.

Mitt i solen, mitt i hallonlandet = fler yngel och mer honung än någon annan avläggare. Fjärde lådan åkte på idag. Och hallonen är enorma.

Synd att det är en ergonomisk omöjlighet att ställa fler kupor just där.

Om man inte gräver små avsatser förstås. Och blaffar ut lite betong.

Hmm..

– Whazzup..?

Kronprinsessans välansade måsvingar till ögonbryn i all ära – här ligger hon i lä.

Den här fullvuxna timmermannen satt och solade sig på bastardernas kupa i morse.

Acanthocinus aedilis, barrskog, 12-20 mm, står det i boken. Av antennerna att döma en timmerfröken – hannarna har ännu längre spröt.