En uppgradering av borrmaskin till 850 W istf 650 har befriat mig från det dagliga rörandet. Innehållet börjar skimra i gyllene pärlemor. Men det är nog inte tappfärdigt ännu.

Uppenbarligen kan processen att få honungen att kandera fint och jämnt ta veckor när man inte ympar.

Wonderful…

– Där är en humla till! Full attack! Fyra humlor och en geting får stryk på Kajsas fluster.

Bina har nu utlyst allmän värnplikt i alla kupor. Det är inte längre några ensamma vaktbin som håller utkik utan stora drösar med bin som täpper till flustren, till och med mitt i natten.

De snälla små bina är inte så snälla längre. De är faktiskt så taggade att jag väntar lite med att skatta, så slipper vi bägge en massa upprörda känslor.

– Nån mer som ska ha däng..?

– Kolla, hon där borta har hoppat i!

Humlorna har inte gett upp, men de blir färre. Plus att bina morskat upp sig rejält, nu är det en stor klunga med biffiga vaktbin på varenda fluster. Och drösar av döda inkräktare på marken under.

Bina har hittat ett nytt litet spa där de vilar upp sig. Ett tomt blombord som fylldes av vatten när regnet kom. Jag fyllde på med lite kottar, sten och kvistar för säkrare badning och nu ser det ut som en mini-yasuragi.

De små bina lögar sig från ottan till sent, inklusive helkroppsdopp, putsning och en skön solstund på ”klipporna”.

Nu är årets smitthärdar officiellt kartlagda.

Statens jordbruksverk förklarar, med stöd av 6 § bisjukdomsförordningen (1974:212), följande områden (församlingar) smittade eller misstänkta för smitta med avseende på amerikansk yngelröta och varroasjuka.

Blä.

Man önskar ju att folk vars bin dött också kunde ta sitt ansvar, fattar läget och bränner de infekterade kuporna istället för att snåla och låta dem stå och sprida smitta.

39 döda humlor ligger i gräset under Kajsas fluster nu vid lunch. Och fler blir det. Bina går till irriterad attack, släpar ut och tippar kadavren över flusterkanten hela tiden.

Stora humlor och små humlor. Ludna med gula fläckar. Med vita fläckar. Eller helt svarta blanka bakdelar.

Alla möjliga sorters humlor alltså, samt en och annan geting.

Lika stendöda.

Trots det hårda ödet ger humlorna inte upp. De sitter på bakgallret och vill fortfarande in. Till honungen.

Arma små liv.

Småhumlorna har gjort en samlad attack mot Kajsas kupa och lyckats ta sig in.

Mängder av exalterade bin flög runt flustret redan vid sextiden i morse, trots gråmulet väder och lite svalt. Alldeles för många, tänkte jag och tittade efter.

Innanför flustergallret ligger drösar av döda humlor.

Bina har lyckats baxa ut ett halvdussin, som myrorna festar på nedanför. Men det är nog läge för biodlaren att ta bort gallret en stund och underlätta jobbet lite.

Jag avstod från auktionen idag, men shoppade loss ändå. På nätet, hos en som lockar med Alles für den Imker.

Om en dryg vecka får den lilla biodlaren hem tre nya fina stora rostfria kärl att ha årets enorma mängder honung i. Med snäpplås på locken, om jag får för mig att baxa dem någon annanstans. Deutsche qualität och nästan hälften så svindyra som att köpa här.

Drottningen i årets sista avläggare efter Gullan ska enligt planen krypa ut senast i morgon. Vädret är uselt, så jag vill inte öppna kupan och spana. Men skafferiet är fullt, det finns gott om både pollen, honung och och ambin i lådan.

Hoppas hon hinner para sig och komma igång ordentligt. Och att avkomlingarna blir snälla. Och att SMHI har rätt som lovar att värmen kommer tillbaka. Annars går det nog åt skogen.

Jag ska inte göra avläggare så sent nästa år.

Min borrmaskin börjar lessna på att dra honungsskruven trots lägsta fart. I  förmiddags började den ryka lite, och lukta bränt.

Inte lika mycket som när den rörde 26 säckar betong för några år sedan, då bolmade det rejält. Men ändå, den är gammal.

Så jag drog ur kontakten och lindrade det värsta med kalla omslag.

Det blir nog att handröra tills vidare. Varje morgon och kväll. Och en bra tid framöver, av utseendet i behållaren att döma.

Slunga, sila grovt, sila fint, skumma, röras tills det kanderar och sedan tappas på burk – biodlare har inga problem med sysselsättningen. Bara med lönsamheten, eftersom fin svensk blomhonung är på tok för billig.

Kajsa börjar få upp farten lagom till att draget börjar ta slut. Det gula från Gullan finns kvar och många av Kajsas bin har ett eller två gula band, men de är väldigt snälla. Dessutom lugna och kakfasta – skaka dem av ramarna går inte när man ska skatta, de måste borstas av.

Ingen superdrottning, men värd att övervintra. Och hennes bin hänger inte på flustret utan jobbar, till skillnad från battingarna i ettan.