Det fanns en tid när jag trodde att småfåglar var bräckliga små varelser.

Det var innan jag fattat att talgoxarna i min trädgård egentligen härstammar från skräcködlorna. Hänsynslöst och utan nåd hackar de på bikuporna så fort man vänder ryggen till. Att Plast-Elvis är helt ofarlig har de räknat ut för länge sedan. Och varenda botten är rejält skadad.

Undrar var höken och vråken är när man behöver dom. För att inte tala om grannens katt. Buss på, små vänner!

Och så har biodlaren skaffat en ny spatiös kupa. För eget bruk alltså. Med suveräna utrymmen i källaren och egen ingång till bisysslan, så skattmasen inte gnäller.

Grannarna i kvarteret har enligt mäklarstatistiken värdepapper som största intresse.

Snart ska dom bli varse att det finns betydligt roligare saker.

Biodling till exempel.

Hehehe…

Både alpollen och hasselpollen är på språng.  Dessutom blir det med lite tur uppåt tio grader i helgen. Har ställt ett stort knippe hassel inne så den slår ut lite snabbare.

Små bin, ni kan räkna med room service mycket snart, för jag sätter en kvist på bekvämt krypavstånd framför varje fluster.

Sockergrisarna frossar under innertaket. Pollenpanerad skumhonung är populärt.

Det är inte roligt men det måste ske. Massbegravning i komposten.

Spisrakan fungerade utmärkt. Bort med gallret bak och sedan krafsa ut. Bara en halv skopa i sjuan. Men en full i femman. Olika faller ödets lotter.

Alla samhällen lever fortfarande. Tvåan har fått stödfoder –  det behövdes verkligen. Skumhonung med florsocker och pollen togs väl emot.

Och snart är det vår på riktigt.

Först då kommer jag att känna mig lugn.

Flygväder, äntligen. En skitsak, men ändå. Känns bra att de kickat igång.

Så fort det blir tvåsiffrigt ute tar jag skurlov, byter bottnar och ger dom lite mer mat.

Detta biår har åtminstone börjat helt ok.

En äkta bidrottning suktar i fönstret. Hon tillbringade sina sista timmar i livet i mitt kök i höstas, för gammal vänskaps skull, med en slurk honung. Och det var måne ute då också. Men inte riktigt lika nära som i helgen när det blir suuupermåne.

Sub luna. Fast min far säger lunsubban. Inte lika romantiskt alls.

Måste få in lite mat i tvåan snart, annars är det risk för svält där. Det är som med rådjuren – tuffaste tiden kommer när man tror vintern är över.

Det får bli lite skumhonung panerad med pollen från förra året så det inte börjar rinna. Några smala korvar direkt på ramarna helt enkelt. Måste gå snabbt också, bina får inte hinna fatta och ta sig ut i kylan. Borde funka…

Jag vill att det blir vår nu.

Jag vill att det blir vår nu.

Jag vill att det blir våååååår nuuuuu!

Två tusen för en björnriven kupa med samhälle. Det verkar vara länsstyrelsens riktpris. I alla fall i Ljusdal, där två biodlare får vardera en tusenlapp för själva samhället samt ytterligare en tusenlapp för förstörd kupa. Den ene blev av med fem samhällen, den andre med ett.

Förra sommaren var riktpriset för en avläggare cirka 1.500 kronor. Då ingick en låda i frigolit, inte ramar eller vax. Ett helt samhälle kostade mer än så om man handlade vitt. Och en tusenlapp räcker knappast till en ny kupa, inklusive ramar, vax, moms och allt.

Biodlare må äta honung, men vi måste nog sluta vara sådär snälla.

Det heter 養蜂家 på japanska. Biodlare alltså, i det just nu mycket hårt drabbade öriket.

Biodlarna där gör annars ungefär likadant där som här. Fast just denna variant på honungsskörd är lite speciell:

Jag hittade också en filmsnutt med en mycket intressant lösning för att skydda flustret. Grovmaskikt nät i en bukt. Funkar både mot fåglar och möss och bålgetingar: