Biodlarna har fått nog. 
Kolleger i skogslänen oroar sig för att nallar med smak för honung nu också ska lära sina ungar göra som Nalle Puh – in med ramarna bara och sleva ut godiset.
Biodlarna förlorar nämligen rätt många tusenlappar varje gång sötsuget slår till. Plus att det är lite läskigt att springa på en björn, skyddsdräkten räcker inte långt där.
Riksförbundet vill nu ha skyddsjakt på de cirka tre procent av landets björnbestånd som specialiserat sig på honungsjakt.
Ett alternativ kunde vara att vi drar in i städerna med våra kupor.
Fyller parker, balkonger och grönområden med hundratusentals ekovänliga pollinerande flygfän. Det ryms säkert 100 kupor bara runt riksdagshuset.
Kanske kungen kan tänka sig att låta oss använda Djurgården i Stockholm också, denna underbara gröna stadslunga späckad med kändisbostäder och helgfyllerister. Här kan man knöka in tusentals kupor under ekarna. För att inte tala om Drottningholm…
Läs mer på aftonbladet.se.

Kalla honom Orvar.
En härdad blandmissbrukare som trots allt blev äldre än olycksbröderna i stan.
Han satt bakpå kompisens trimmade moppe och tittade fram vid precis fel tillfälle. Kompisen vinglade nämligen till och kom vådligt nära en lyktstolpe precis när Orvar vred ut skallen.
Hjälm hade naturligtvis ingen av dem.
Orvar fick lyktstolpen rakt i huvudet, låg i koma ett par månader och avled sedan stilla.
I bostaden återfanns stöldgods från hela häradet.
Ingen i trakten sörjer.

Det är nere på sågen man får reda på väsentligheterna.
Födda, dödda, förälskade eller på väg att skiljas.
Varför lokale bitillsynsman är hopplös att få tag i kan t ex bero på att han är fena på fiol och gärna är ute och spelar. Nås bäst i svinottan, är tipset.
Alla nyheter av vikt meddelas alltså på det lokala gubbdagiset, nånstans mellan spånhögarna och hyllan med spik.
Dessutom har dom riktig Falu rödfärg. Inte budgetvarianten med snarlikt namn.
Kolla halten färgpulver, säger jag bara. Lågprisvarianten från macken borde dödskallemärkas, den flagnade som mjäll i en akut psoriasisattack.

Arvid, deras far, tacklade av och kilade till slut runt hörnet tidigare i år. Kvar i grannens hönsgård fanns nu Lill-Arvid och Den Vite. Lika starka, lika stora, lika stridslystna. 
Sent i eftermiddags tog det slut. De slogs på liv och död, hönorna flydde och matte fick nog och gjorde sitt val: Lill-Arvid tar över.
Kalla honom Snygg-Arvid. Färgglad och ståtlig är han.
Den Vite, som inte var lika snygg och bara vit, ligger nu och puttrar i en kastrull i mitt kök.
Om nån timme har han förvandlats till Coq au vin.
Lokalt uppfödd, nackad utan ångest i trygg miljö och fraktad till bordet utan en gnutta utsläpp. Jag bar hem honom i en återvunnen papperskasse och småfåglarna bäddar bona med det som just nu ser ut som snö på gräsmattan. Räven får skrovet.
Mina grannar är bäst i världen.
Ät lokalt producerad mat.

Killing fields.

Har målat kuporna vackert citrongula och lyckats kleta ner flusterskyddet i farten.
Tänkte först ta bort, men utvecklade sedan skvättet till något som garanterat kommer att sätta myror i huvudet på någon.

Den andra husguden på B i byn – inte bina utan Berglins – slog till hårt i morse, med strap-ons och allt möjligt. I god tid före högmässan alltså:

Allt det skojsiga hittas på nätet här i dagens Svenska Dagbladet.
PS Kalamataoliven finns i rutan intill. I doktorns tång, på akuten. Västeråsgurkan står på tur.
PPS Tack till anden i servern. Känn dig internationellt certifierad 🙂

Från avdelningen ”du är inte död, det bara känns så”: Såg i lokala UNT att ett enligt egen uppgift internationellt certifierat medium fått sparken från Fonus i Uppsala.
Jag blir nog mest förvånad över hur man blir certifierad i andevärlden. Tar andarna med sig kontrollstämpeln till andra sidan och klämmer dit ett ”OK!” när vi vanliga dödliga inte ser? Och finns ett andevärldens HSAN, en ansvarsnämnd där man kan anmäla skojare som sedan nesligt blir av med licensen? Frågor, frågor… (Och bloggverktyget vill inte samarbeta angående länkning, tyvärr. Ska ta upp det med anden i servern.)

Snart dags att styra kosan mot Syltkrukan i downtown Månkarbo. Det är årsmöte på G och dags att se vad likasinnade haft för sig och få lite bi-koll. Det finns ungefär 12 000 biodlare i landet, lika många till i övriga Norden. Vi sköter tillsammans drygt 300 000 bisamhällen, står det i nyutkomna ”Boken om biodling”. Ungefär 15 procent av biodlarna i Sverige är kvinnor och vi blir fler – 2007 var 40 procent av nystartade odlare kvinnor. Tyvärr har nån med genushicka på SBR, biodlarns riksförbund, fastnat i 1800-talet, så vi ska kallas SBR Quinnor. Suck.

Det har varit främmande bin i trädgården idag. Betydligt mörkare än mina, som är mer gråbruna. Det kan betyda att svärmen med ”bygdens blandning”, som stack till skogs ett par kilometer härifrån förra sommaren, har överlevt.
Kan vara bra. Kan vara mindre bra också, om det bor en smitthärd i skogen.
Kolla Bee Movie här

Uppdaterade mig i stora världen och såg att fru justitieministern uppmanat till lagbrott – slå ihjäl en huggorm.
Tips till Bea och andra som har dödande som första reflex:

Skaffa en sån här tång. (Jag fick min från modern, som använde den för att dra på sig strumporna. Tack mamma!).
Plocka så det lilla djuret på garanterat säkert avstånd, lägg den i en hink, på med lock och ta ut i skogen, så den hittar ett nytt hem. Jag har vadderat min med fönstertätning, så jag inte ska klämma den lilla kroppen.
Funkar garanterat, jag har hittills relokaliserat ett 50-tal de senaste åren.
Det bor för övrigt en liten huggis-fröken där jag ska parkera de nya bikuporna. Jag hälsar, hon ringlar in i stenmuren och alla är nöjda.

Bi-väktaren. Funderar på att döpa den till Beatrice.