Inför årets rivstartade grillsäsong har mamma Scan uppfunnit en ny kroppsdel på grisarna.
Den kallas ädelfilé.
Att den ädla filén sitter i rompan på grisen vet hittills nästan bara Scan.
Avdelningen för produktutveckling har nämligen ritat om styckningsschemat, pillrat ut en bit av skinkan och hittat på ett fräsigt nytt namn. Den ädla bakdelen säljs badande i glaze (grillolja på svenska) för närmare 150 kronor kilot.
Snälla rara mamma Scan – räcker det inte med att det avlats fram självlysande gröna grisar? Visserligen inte av er, men ändå.
Om denna skink-nära filé tycker jag precis som gårdsägare Wolter Stackelberg i Edsbruk.
I lantbrukstidningen ATL kallar han det ömsom fusk, bondfångeri och svek mot konsumenten.
Ät närproducerad mat (och honung).

Det är för kallt för bina.
Bara nio grader ute och en frisk vind, även om solen steker.
De fick en burk sockervatten igår, men har knappt rört maten i natt. Ingen vill ut på flustret ännu, men det är full fart inne i kupan. Här blir det till att pyssla lite extra. Ska såga till nya täckbrädor också, så foderglaset och isoleringen passar exakt. Det är tjuvdrag nu, onödigt när det är så här kallt ute.
Funderar förresten på att döpa den nya drottningen till Bibi Victoria. Nummer är så tråkigt. Hon tillsattes i mitten av juli förra året.
Om bin kan vara blåblodiga så är hon det, mycket fin stamtavla. Hoppas bara att hon hamnade i rätt sällskap när hon parade sig. Det tåget går nämligen bara en gång för bin. Under den rätt omfattande uppvaktningen får drönarna som lyckas dessutom sätta livet till, eftersom organet fastnar och bokstavligen slits ur kroppen när deras insats är klar.
Drottningen visar ingen större nåd utan samlar på sig tillräckligt med sperma för att lägga ett par tusen ägg per dag i flera år.
Efter gangbanget återvänder drottningen till kupan med rena klockspelet i rumpan. Kallas ”parningstecken” på biodlarspråk.,
New kids on the block.

Det låter som en göteborgshistoria: Om man misstänker att man drabbats av lite mer konkreta kärleksbaciller ska man ta en bild med mobilkameran och mms-a till doktorn. Mobben i hugget alltså, på blodigt allvar.
Sedan kommer diagnosen inom en timme. Och det är mycket riktigt doktorn i Göteborg som tagit steget.
Frågan är inte bara hur kul dom har i andra änden.  Typ ”Kolla på den här, det är det jävligaste jag sett! Den lägger vi ut på Youtube!”.
Det gäller att knappa rätt också, så bilderna av det misstänkta inte hamnar i fel händer. Domkapitlet kanske har en snarlik mms-adress.
Eller moster.
Fråga förresten min underbara kollega Anna, debatt och kulturredaktör, vad folk brukade göra för länge, länge sedan, när kameror hade något som kallades film och det bara fanns någon enstaka ruta kvar.
De riktade kameran nedåt och förevigade sin lille kompis för att göra slut på filmen.
Hon jobbade i fotobutik och såg resultatet oväntat ofta.
Det framgick tydligt att samtliga fotografer var män.
Snablar, som flickan sa.

De nya bina har anlänt lyckligt, mitt under ryska schlageryran. Fina krainer, snälla och kakfasta. De var hur lugna som helst trots en bilfärd på flera mil. Förmodligen på grund av att det är så kallt – om bin kan huttra så huttrade de här.
Nu står de inbäddade i nya kupan, nymatade och förhoppningsvis redo för svinkylan som väntas i natt. En fin och pigg rödmärkt drottning blev det, förra årets alltså, och mycket yngel på gång i yngelrummet.
I morgon blir det bi-safari med grannarna.
Och full fart i blommorna på krusbärsbuskarna.

Bina gillar inte läget.
Det är tolv grader ute och regnstänk i luften dag efter dag. De surar och vill inte ut och dra.
Enda trösten är att seglarna har kommit. Apus apus. Fantastisk fågel som tillbringar vintern i Afrika söder om ekvatorn. Något dussin checkar in på Hotell Tornseglare här i byn, tillbringar sommaren i Norduppland och kläcker fram nästa generation under takpannorna.
Hur de hittar tillbaka till byn år efter år kan man ju fråga sig –  min annars klart begåvade bror kör med GPS när han ska hit.
Och seglarnas hjärna är mindre än en hasselnöt.
Framåt sommaren kör hela gänget Formel 1 bland äppelträden – de störtdyker i 200 km/tim under vilda skrik.
Utan GPS och G-dräkt.
En hyvens pippi som för övrigt inte äter bin utan luftkvalster.

Kalla honom Orvar.
En härdad blandmissbrukare som trots allt blev äldre än olycksbröderna i stan.
Han satt bakpå kompisens trimmade moppe och tittade fram vid precis fel tillfälle. Kompisen vinglade nämligen till och kom vådligt nära en lyktstolpe precis när Orvar vred ut skallen.
Hjälm hade naturligtvis ingen av dem.
Orvar fick lyktstolpen rakt i huvudet, låg i koma ett par månader och avled sedan stilla.
I bostaden återfanns stöldgods från hela häradet.
Ingen i trakten sörjer.

Det är nere på sågen man får reda på väsentligheterna.
Födda, dödda, förälskade eller på väg att skiljas.
Varför lokale bitillsynsman är hopplös att få tag i kan t ex bero på att han är fena på fiol och gärna är ute och spelar. Nås bäst i svinottan, är tipset.
Alla nyheter av vikt meddelas alltså på det lokala gubbdagiset, nånstans mellan spånhögarna och hyllan med spik.
Dessutom har dom riktig Falu rödfärg. Inte budgetvarianten med snarlikt namn.
Kolla halten färgpulver, säger jag bara. Lågprisvarianten från macken borde dödskallemärkas, den flagnade som mjäll i en akut psoriasisattack.

Arvid, deras far, tacklade av och kilade till slut runt hörnet tidigare i år. Kvar i grannens hönsgård fanns nu Lill-Arvid och Den Vite. Lika starka, lika stora, lika stridslystna. 
Sent i eftermiddags tog det slut. De slogs på liv och död, hönorna flydde och matte fick nog och gjorde sitt val: Lill-Arvid tar över.
Kalla honom Snygg-Arvid. Färgglad och ståtlig är han.
Den Vite, som inte var lika snygg och bara vit, ligger nu och puttrar i en kastrull i mitt kök.
Om nån timme har han förvandlats till Coq au vin.
Lokalt uppfödd, nackad utan ångest i trygg miljö och fraktad till bordet utan en gnutta utsläpp. Jag bar hem honom i en återvunnen papperskasse och småfåglarna bäddar bona med det som just nu ser ut som snö på gräsmattan. Räven får skrovet.
Mina grannar är bäst i världen.
Ät lokalt producerad mat.

Killing fields.

Har målat kuporna vackert citrongula och lyckats kleta ner flusterskyddet i farten.
Tänkte först ta bort, men utvecklade sedan skvättet till något som garanterat kommer att sätta myror i huvudet på någon.

Den andra husguden på B i byn – inte bina utan Berglins – slog till hårt i morse, med strap-ons och allt möjligt. I god tid före högmässan alltså:

Allt det skojsiga hittas på nätet här i dagens Svenska Dagbladet.
PS Kalamataoliven finns i rutan intill. I doktorns tång, på akuten. Västeråsgurkan står på tur.
PPS Tack till anden i servern. Känn dig internationellt certifierad 🙂