Det finns drönare och drönare. Den tvåbenta sorten kanske borde kolla in hur man gör med drönarna i bikupan. I en modern biodling har man till vardags inte så stort behov av de feta lata drönarna, som för övrig sparkas ut av bina själva i augusti.
Jag får en fin och befruktad drottningen med svärmen snart. Så drönarnas enda väsentliga uppgift i kupan hos mig i år blir som lockbete för kvalster.
Jag räknar med att drabbas av varroa, bi-parasiten som importerades till Sverige på 1980-talet och som tagit död på i stort sett alla bin i trakten. Bättre att vara beredd än att inte vara det, speciellt som många små biodlare stått handfallna och låtit kvalstren sprida sig.
Metod 1 är att skära ut drönarceller, kvalstren angriper helst de välgödda drönarynglen.
Jag lägger mig på var 7:e dag, och gör alltså en tredelad drönarram, eftersom drönarna kläcks på 21 dagar. Man skär en tredjedel per vecka, när cellerna täckts. Förhoppningsvis en bra förebyggande åtgärd. Lover boys, beware. Snart kommer jag med kupkniven.

Rätt distansplupp. Ska slå i några hundra till.
Det sitter fel sorts distanser på ramarna jag köpt på postorder. I stället för en fin rundad plupp i metall har dom häftat in nån sorts budgetvariant, en grov häfta, till häften islagen. Den fastnar i väggen på lådorna och kärvar. Det sitter fyra skithäftor i varje ram, elva ramar i varje låda och 5-6 lådor på varje kupa. Det gör 264 häftskitar att dra ut med tång, och sen ska det bankas i lika många riktiga distansstift. Per kupa, alltså. Det är bara att ladda med tålamod, lilla hammaren och lite rockabilly, så man står ut.

Välbehövligt regn strilar ner och sniglar och snäckor frodas. Två stora vinbergssnäckor håller på och får ihop det mitt på trädgårdsgången. Det går rätt långsamt för dom, men det verkar som det går till slut. Snigelporr. I början av maj dessutom. Ur led är tiden.

Förra året sprack det alltså. Jag hade skaffat allt. Skyddskläder, burkar, pustar, kupor, vaxkakor, slunga, en liten mojäng att spänna tråden med på ramarna – hela dritten. Till och med inrett en del av vedboden till bitätt slungrum. Men det sket sig eftersom varroakvalstren slog hårt mot bina i trakten, så jag valde att vänta till i vår. Jag blev expert på att röja getingbon under tiden, dräkten är suverän. Vill man testa hur bra nerver man har kan man köra grepen i ett stort jordgetingbo i augusti. Stå still och uppleva attacken från några tusen rasande getingar. En upplevelse, jag lovar. Speciellt om man har glömt att tejpa stövelskaftet mot byxan. Tre kröp in i byxbenet och stack allt vad de orkade ända upp över knät. Sen lyckade jag knipa åt och få stopp. Tur man inte är allergisk. Knät svällde upp som en melon.

Antingen ska kuporna stå på lillängen, i norra hörnet. Men där blir det skuggigt ganska tidigt, plus att det bor en liten huggorm i muren intill.
Så jag kan ju ställa dom bakom trädgårdslandet istället. Om dom inte sticks, vill säga. Beslut, beslut…

Jag har hittat bin! Äntligen! Stod utanför det stora varuhuset när samtalet kom och blev så glad att jag glömde handla. Efter två annonser och en jakt som pågått i månader får jag bin i kuporna.
Jag hade nästan gett upp och börjat planera den långa resan för att hämta bin i Småland när Kerstin och Börje förbarmade sig.
De har lärt mig allt jag kan om biodling och säljer ett samhälle till mig.
Fina krainerbin. Snälla och produktiva och friska. Tack snälla rara!