Jag var lite orolig för vattenhalten, den ska ligga på 15-20 procent. Mer så jäser honungen, mindre så blir det betong. Har ingen refraktometer och kunde inte mäta innan. Dessutom har jag rört lite på känn under kristalliseringen. Kanske skulle honungen bli för lös. Eller för hård. Eller grynig.

Helt obefogad oro, visar det sig. Min honung har blivit perfekt.

Fast men ändå mjuk och len. Den lilla gropen efter teskeden rinner inte ihop utan håller formen.

Mmmmm… Tack snälla rara små bin för era miljoners triljoners blombesök.

Stöd din lokala biodlare, köp alltid lokalt producerad honung!

Denna lördagsmorgon:
Ett ständigt surrande ljud, en ständig doft av honung, stickningar över hela kroppen och sexkantiga vaxproppar i öronen.

Det är för kallt för bina.
Bara nio grader ute och en frisk vind, även om solen steker.
De fick en burk sockervatten igår, men har knappt rört maten i natt. Ingen vill ut på flustret ännu, men det är full fart inne i kupan. Här blir det till att pyssla lite extra. Ska såga till nya täckbrädor också, så foderglaset och isoleringen passar exakt. Det är tjuvdrag nu, onödigt när det är så här kallt ute.
Funderar förresten på att döpa den nya drottningen till Bibi Victoria. Nummer är så tråkigt. Hon tillsattes i mitten av juli förra året.
Om bin kan vara blåblodiga så är hon det, mycket fin stamtavla. Hoppas bara att hon hamnade i rätt sällskap när hon parade sig. Det tåget går nämligen bara en gång för bin. Under den rätt omfattande uppvaktningen får drönarna som lyckas dessutom sätta livet till, eftersom organet fastnar och bokstavligen slits ur kroppen när deras insats är klar.
Drottningen visar ingen större nåd utan samlar på sig tillräckligt med sperma för att lägga ett par tusen ägg per dag i flera år.
Efter gangbanget återvänder drottningen till kupan med rena klockspelet i rumpan. Kallas ”parningstecken” på biodlarspråk.,
New kids on the block.

De nya bina har anlänt lyckligt, mitt under ryska schlageryran. Fina krainer, snälla och kakfasta. De var hur lugna som helst trots en bilfärd på flera mil. Förmodligen på grund av att det är så kallt – om bin kan huttra så huttrade de här.
Nu står de inbäddade i nya kupan, nymatade och förhoppningsvis redo för svinkylan som väntas i natt. En fin och pigg rödmärkt drottning blev det, förra årets alltså, och mycket yngel på gång i yngelrummet.
I morgon blir det bi-safari med grannarna.
Och full fart i blommorna på krusbärsbuskarna.

Bina gillar inte läget.
Det är tolv grader ute och regnstänk i luften dag efter dag. De surar och vill inte ut och dra.
Enda trösten är att seglarna har kommit. Apus apus. Fantastisk fågel som tillbringar vintern i Afrika söder om ekvatorn. Något dussin checkar in på Hotell Tornseglare här i byn, tillbringar sommaren i Norduppland och kläcker fram nästa generation under takpannorna.
Hur de hittar tillbaka till byn år efter år kan man ju fråga sig –  min annars klart begåvade bror kör med GPS när han ska hit.
Och seglarnas hjärna är mindre än en hasselnöt.
Framåt sommaren kör hela gänget Formel 1 bland äppelträden – de störtdyker i 200 km/tim under vilda skrik.
Utan GPS och G-dräkt.
En hyvens pippi som för övrigt inte äter bin utan luftkvalster.

Kalla honom Orvar.
En härdad blandmissbrukare som trots allt blev äldre än olycksbröderna i stan.
Han satt bakpå kompisens trimmade moppe och tittade fram vid precis fel tillfälle. Kompisen vinglade nämligen till och kom vådligt nära en lyktstolpe precis när Orvar vred ut skallen.
Hjälm hade naturligtvis ingen av dem.
Orvar fick lyktstolpen rakt i huvudet, låg i koma ett par månader och avled sedan stilla.
I bostaden återfanns stöldgods från hela häradet.
Ingen i trakten sörjer.

Det är nere på sågen man får reda på väsentligheterna.
Födda, dödda, förälskade eller på väg att skiljas.
Varför lokale bitillsynsman är hopplös att få tag i kan t ex bero på att han är fena på fiol och gärna är ute och spelar. Nås bäst i svinottan, är tipset.
Alla nyheter av vikt meddelas alltså på det lokala gubbdagiset, nånstans mellan spånhögarna och hyllan med spik.
Dessutom har dom riktig Falu rödfärg. Inte budgetvarianten med snarlikt namn.
Kolla halten färgpulver, säger jag bara. Lågprisvarianten från macken borde dödskallemärkas, den flagnade som mjäll i en akut psoriasisattack.

Arvid, deras far, tacklade av och kilade till slut runt hörnet tidigare i år. Kvar i grannens hönsgård fanns nu Lill-Arvid och Den Vite. Lika starka, lika stora, lika stridslystna. 
Sent i eftermiddags tog det slut. De slogs på liv och död, hönorna flydde och matte fick nog och gjorde sitt val: Lill-Arvid tar över.
Kalla honom Snygg-Arvid. Färgglad och ståtlig är han.
Den Vite, som inte var lika snygg och bara vit, ligger nu och puttrar i en kastrull i mitt kök.
Om nån timme har han förvandlats till Coq au vin.
Lokalt uppfödd, nackad utan ångest i trygg miljö och fraktad till bordet utan en gnutta utsläpp. Jag bar hem honom i en återvunnen papperskasse och småfåglarna bäddar bona med det som just nu ser ut som snö på gräsmattan. Räven får skrovet.
Mina grannar är bäst i världen.
Ät lokalt producerad mat.

Killing fields.

Har målat kuporna vackert citrongula och lyckats kleta ner flusterskyddet i farten.
Tänkte först ta bort, men utvecklade sedan skvättet till något som garanterat kommer att sätta myror i huvudet på någon.

Den andra husguden på B i byn – inte bina utan Berglins – slog till hårt i morse, med strap-ons och allt möjligt. I god tid före högmässan alltså:

Allt det skojsiga hittas på nätet här i dagens Svenska Dagbladet.
PS Kalamataoliven finns i rutan intill. I doktorns tång, på akuten. Västeråsgurkan står på tur.
PPS Tack till anden i servern. Känn dig internationellt certifierad 🙂