Kalla honom Orvar.
En härdad blandmissbrukare som trots allt blev äldre än olycksbröderna i stan.
Han satt bakpå kompisens trimmade moppe och tittade fram vid precis fel tillfälle. Kompisen vinglade nämligen till och kom vådligt nära en lyktstolpe precis när Orvar vred ut skallen.
Hjälm hade naturligtvis ingen av dem.
Orvar fick lyktstolpen rakt i huvudet, låg i koma ett par månader och avled sedan stilla.
I bostaden återfanns stöldgods från hela häradet.
Ingen i trakten sörjer.

Arvid, deras far, tacklade av och kilade till slut runt hörnet tidigare i år. Kvar i grannens hönsgård fanns nu Lill-Arvid och Den Vite. Lika starka, lika stora, lika stridslystna. 
Sent i eftermiddags tog det slut. De slogs på liv och död, hönorna flydde och matte fick nog och gjorde sitt val: Lill-Arvid tar över.
Kalla honom Snygg-Arvid. Färgglad och ståtlig är han.
Den Vite, som inte var lika snygg och bara vit, ligger nu och puttrar i en kastrull i mitt kök.
Om nån timme har han förvandlats till Coq au vin.
Lokalt uppfödd, nackad utan ångest i trygg miljö och fraktad till bordet utan en gnutta utsläpp. Jag bar hem honom i en återvunnen papperskasse och småfåglarna bäddar bona med det som just nu ser ut som snö på gräsmattan. Räven får skrovet.
Mina grannar är bäst i världen.
Ät lokalt producerad mat.

Killing fields.