Den här är hysteriskt kul. Biodlare Humle Lindeman, angående Aftonbladets innerspalt om honungens plats i världshistorien. Tack Hasse, tack Tage. Ni är odödliga.

Det kryllar av vinbergssnäckor i trädgården. Hermafroditer allihop, berättade en vänlig person nyss i kommentarerna. Goda mammapappor alltså, allt på en gång. Kärlekssugna också, kan jag upplysa. De är väldigt keliga mot varann i solen och slemmar ner. Och klart trevligare mot växterna än mördarsniglar. Vi har inga såna i byn ännu, peppar peppar. Ska ta en hink och göra en insats nu, annars kommer jag att trampa på nån Maj-Björn eller Lasse-Fia och det är lite äckligt när det krasar. Plus att jag inbillar mig att de skriker, fast tyst. De får fortsätta gruppsexorgien på komposten nere vid ängen.

Förra året sprack det alltså. Jag hade skaffat allt. Skyddskläder, burkar, pustar, kupor, vaxkakor, slunga, en liten mojäng att spänna tråden med på ramarna – hela dritten. Till och med inrett en del av vedboden till bitätt slungrum. Men det sket sig eftersom varroakvalstren slog hårt mot bina i trakten, så jag valde att vänta till i vår. Jag blev expert på att röja getingbon under tiden, dräkten är suverän. Vill man testa hur bra nerver man har kan man köra grepen i ett stort jordgetingbo i augusti. Stå still och uppleva attacken från några tusen rasande getingar. En upplevelse, jag lovar. Speciellt om man har glömt att tejpa stövelskaftet mot byxan. Tre kröp in i byxbenet och stack allt vad de orkade ända upp över knät. Sen lyckade jag knipa åt och få stopp. Tur man inte är allergisk. Knät svällde upp som en melon.

Antingen ska kuporna stå på lillängen, i norra hörnet. Men där blir det skuggigt ganska tidigt, plus att det bor en liten huggorm i muren intill.
Så jag kan ju ställa dom bakom trädgårdslandet istället. Om dom inte sticks, vill säga. Beslut, beslut…