Gör inte som SBR säger och bekämpa varroa ekologiskt, dvs med syror.

Gör som topparna i SBR gör – lyft luren och beställ bekämpningsmedel.

Den elaka kommentaren om Svenska Biodlares Riksförbund läste jag i ett forum, angående bekämpingen av kvalstret varrora, som importerats hit och nu spritt sig till i varenda kupa i hela landet.

Yrkesbiodlarna svär, bina dör och många små hobbyodlare har inte insett problemet alls. Kort sagt – kvalstren frodas, det jäser i kollektivet och man anar rena getingboet.

Tjafset och handlingsförlamningen har bland annat lett till en diskret privat import av nya effektiva bekämpningsmedel från andra EU-länder. Importen är inte olaglig, men användningen är inte tillåten eftersom tillverkarna inte ansökt/fått godkännande i Sverige.

Svenska biodlares enda godkända preparat just nu heter Apistan, som från och med i år är klassat som läkemedel. Det krävs alltså recept från en veterinär.

Voffordå, säger biodlarna. Apistan innehåller ju exakt samma aktiva ingrediens som rapsböndernas räddning Mavrik. Ett bekämpningsmedel som sprutas flitigt mot små baggar och vivlar, så vi ska få fin rapsolja – och det biodlare kallar oljedrag, dvs nektarspäckade rapsblommor som bina gillar skarpt.

De ekologiska metoderna innebär gasning med myrsyra och oxalsyra. Något som kräver en exakt dosering för att inte även döda bina direkt, vilket gjort många odlare skeptiska. Inte minst till ordet ”ekologisk”. Jag förstår dom.

Vi väntar nog med spänning på att SBR, Jordbruksverket och Kemikalieinspektionen ska få ut tummen, höja profilen och aktivt hjälpa till att rädda honungsbina, dvs biodlingen.

Helst innan äventyrslystna storodlare hunnit importera ännu mer mikroskopiskt (eller genetiskt) sattyg via bin från andra världsdelar.

Bibi Victoria lägger ägg i rasande fart fortfarande och tycks må bra.

Annars är nog överhettning det enda elände som inte drabbat bina hittills.

Det är lagom varmt, soligt, gott om pollen, gott om honung och ont om bin, kan man sammanfatta läget.

Funderar på att sticka på kurs i hur man vingklipper drottningar, för att distrahera mig. För den som undrar: Vingklipper gör man för att slippa jaga bisvärmar. Drottningen sticker nämligen (sticka som i flyga iväg) och tar halva gänget med sig om kupan känns trång.

Är hon då vingklippt (lite på ena vingen, det känns inte) så störtar hon rätt snart. Svärmen stannar där hon är och sen är det bara att sleva upp hela gänget och hälla tillbaks i en kupa. Mycket praktiskt.

Bibi Victoria är förresten inte vingklippt. Risken för svärm i det här lilla samhället känns som noll. De har inte ens försökt göra svärmceller.

Kalla honom Orvar.
En härdad blandmissbrukare som trots allt blev äldre än olycksbröderna i stan.
Han satt bakpå kompisens trimmade moppe och tittade fram vid precis fel tillfälle. Kompisen vinglade nämligen till och kom vådligt nära en lyktstolpe precis när Orvar vred ut skallen.
Hjälm hade naturligtvis ingen av dem.
Orvar fick lyktstolpen rakt i huvudet, låg i koma ett par månader och avled sedan stilla.
I bostaden återfanns stöldgods från hela häradet.
Ingen i trakten sörjer.

Arvid, deras far, tacklade av och kilade till slut runt hörnet tidigare i år. Kvar i grannens hönsgård fanns nu Lill-Arvid och Den Vite. Lika starka, lika stora, lika stridslystna. 
Sent i eftermiddags tog det slut. De slogs på liv och död, hönorna flydde och matte fick nog och gjorde sitt val: Lill-Arvid tar över.
Kalla honom Snygg-Arvid. Färgglad och ståtlig är han.
Den Vite, som inte var lika snygg och bara vit, ligger nu och puttrar i en kastrull i mitt kök.
Om nån timme har han förvandlats till Coq au vin.
Lokalt uppfödd, nackad utan ångest i trygg miljö och fraktad till bordet utan en gnutta utsläpp. Jag bar hem honom i en återvunnen papperskasse och småfåglarna bäddar bona med det som just nu ser ut som snö på gräsmattan. Räven får skrovet.
Mina grannar är bäst i världen.
Ät lokalt producerad mat.

Killing fields.

Har målat kuporna vackert citrongula och lyckats kleta ner flusterskyddet i farten.
Tänkte först ta bort, men utvecklade sedan skvättet till något som garanterat kommer att sätta myror i huvudet på någon.

Från avdelningen ”du är inte död, det bara känns så”: Såg i lokala UNT att ett enligt egen uppgift internationellt certifierat medium fått sparken från Fonus i Uppsala.
Jag blir nog mest förvånad över hur man blir certifierad i andevärlden. Tar andarna med sig kontrollstämpeln till andra sidan och klämmer dit ett ”OK!” när vi vanliga dödliga inte ser? Och finns ett andevärldens HSAN, en ansvarsnämnd där man kan anmäla skojare som sedan nesligt blir av med licensen? Frågor, frågor… (Och bloggverktyget vill inte samarbeta angående länkning, tyvärr. Ska ta upp det med anden i servern.)

Snart dags att styra kosan mot Syltkrukan i downtown Månkarbo. Det är årsmöte på G och dags att se vad likasinnade haft för sig och få lite bi-koll. Det finns ungefär 12 000 biodlare i landet, lika många till i övriga Norden. Vi sköter tillsammans drygt 300 000 bisamhällen, står det i nyutkomna ”Boken om biodling”. Ungefär 15 procent av biodlarna i Sverige är kvinnor och vi blir fler – 2007 var 40 procent av nystartade odlare kvinnor. Tyvärr har nån med genushicka på SBR, biodlarns riksförbund, fastnat i 1800-talet, så vi ska kallas SBR Quinnor. Suck.

Det har varit främmande bin i trädgården idag. Betydligt mörkare än mina, som är mer gråbruna. Det kan betyda att svärmen med ”bygdens blandning”, som stack till skogs ett par kilometer härifrån förra sommaren, har överlevt.
Kan vara bra. Kan vara mindre bra också, om det bor en smitthärd i skogen.
Kolla Bee Movie här

Uppdaterade mig i stora världen och såg att fru justitieministern uppmanat till lagbrott – slå ihjäl en huggorm.
Tips till Bea och andra som har dödande som första reflex:

Skaffa en sån här tång. (Jag fick min från modern, som använde den för att dra på sig strumporna. Tack mamma!).
Plocka så det lilla djuret på garanterat säkert avstånd, lägg den i en hink, på med lock och ta ut i skogen, så den hittar ett nytt hem. Jag har vadderat min med fönstertätning, så jag inte ska klämma den lilla kroppen.
Funkar garanterat, jag har hittills relokaliserat ett 50-tal de senaste åren.
Det bor för övrigt en liten huggis-fröken där jag ska parkera de nya bikuporna. Jag hälsar, hon ringlar in i stenmuren och alla är nöjda.

Bi-väktaren. Funderar på att döpa den till Beatrice.

Hörde precis på Ekot att fler skaffat sig en bi-syssla. Någon lömsk bloggare har klätt sig i fårakläder och kallar sig herr och fru kristdemokrat. Hade Eko-reportern inte sagt att det var fejk hade jag varit absolut beredd att tro motsatsen angående ”Sanningen måste fram”. Inte minst efter besök från ett par bi-belbärande självutnämnda profeter som knallar runt i landskapet och talar i tungor. Huvva. Tur man har en pust och kan röka ut dom.