Vi som bor i östra Midtown halstras nu i den årliga skärselden:

Generalförsamlingens öppnande i FN-högkvarteret.

Det är en ritual som pågår i över en vecka och eftersom statschefer eller andra big shot-representanter från varje självständig nation på hela planeten ska hit och leverera luftpastejer i den där ärevördiga talarstolen krävs en säkerhetsinsats som förvandlar vår del av Manhattan till ett enda clusterfuck av avspärrningar, barrikaderade gator, omdirigering av trafik och begränsad rörelsefrihet.

Bara de närmaste dagarna har vi president Obama, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Irans Mahmoud Ahmadinejad här.
Samtidigt.

Komplettera bilden med tiotusentals demonstranter och en Mitt Romney som också ser sin närvaro i Gotham City som helt avgörande och ni förstår att jag, som sitter i en lägenhet fyra kvarter från FN-skrapan, just nu lever i den demilitariserade zonen mellan Syd- och Nordkorea.

Ah, man är såklart för FN. Det är en viktig institution. Men dom får gärna flytta högkvarteret till Staten Island. Eller ännu hellre – Nebraska.

* * *

Det enda häftiga är att gatorna precis utanför mitt hus utgör platsen för VM i livvakt

Medan höga vederbörande är inne FN får de lägst rankade i deras säkerhetsdetaljer nämligen vänta utanför och mina kvarter tjänstgör som uppsamlingsplats. Så vissa tider under de här dagarna är 38:e gatan igenkorkad av svarta, diplomatskyltade stadsjeepar och Crown Victorias. Och runt dem står stenansikten från Polen, Venezuela, Surinam, Portugal, Algeriet, Bangladesh, Norge och you name it, alla i mörka kostymer och solglasögon, och spänner sig för varandra.

Det är en syn.

Lite häftigt kan det vara om man är ackrediterad till själva högtiden också. Det har i alla fall kittlat mig att irra omkring i labyrinterna i den asbetsskadade skrapan och plötsligt stå i en rulltrappa med en diplomat från Tanzania i högtidsdräkt precis framför och en tuggummituggande dito från Paraguay precis bakom. Med min fantasi blir man lätt en karaktär i en John le Carré-thriller såna gånger.

Likaså gillar jag den stora matserveringen, med New Yorks största buffé, i bottenplanet. Där kan man snacka om internationell scen.

Men i år har Sverige beslutat att inte skicka statsminister Reinfeldt och därmed blir Bjurre hemma också.

Lite trist, framförallt för att jag riskerar att missa klassiska ögonblick.

Som sista gången Muammar Khadafi var här, för tre år sedan.

Då satt vi murvlar i ett rum intill och lyssnade på översättare i såna klassiska FN-hörlurar och tanken var att den libyske diktatorn, som alla andra, skulle prata i en kvart, men han bara malde och malde och malde.

Efter ungefär en timme rasslade det plötsligt till i hörlurarna och sekunden senare utbrast tolken:

– Fuck this! Jag anlitades för femton minuter, nu orkar jag inte mer!

Sen gick han.

Det ögonblicket kompenserade nästan påfrestningen i att bo i belägrade kvarter.

Men bara nästan.

* * *

Något helt annat:

Jag och min bror kom aningen för tidigt till Bruce Springsteen-konserten på Metlife Stadium ute i New Jersey i lördags och för att ha något att göra fram till showstart tog vi oss in på travbanan Meadowlands vägg i vägg.

Det var som att stiga rakt in i en Charles Bukowski-novell.

Ingen tävling pågick på själva Meadowlands, men hardcore-publiken var ändå på plats för att kunna betta på lopp på andra banor och karaktärerna som rörde sig genom den underbart bedagade, till synes helt orörda 60-talsmiljön…. herregud. Väderbitna, luggslitna, stukade, härjade. Många i träningsoverall, andra i gamla sportjackor. Somliga i högljudda grupper, vissa ensamma och hemlighetsfulla.

När hästarna ute i landet kom in på upploppet stegrades ljudnivån långsamt mot hårt crescendo, för att sedan snabbt dö ut i bittra suckar.

Någon intill oss skrynklade ihop sin ticket och fräste:

– Shit, jag jag sa ju det! Jag visste att den hästen skulle vinna. Varför spelade jag inte på den då…

Enligt brorsan, som kan sitt trav och ofta springer på Åby hemma i Göteborg, låter det precis likadant där.

– Och det är samma karaktärer, tro mig.

Just för att han, till skillnad från sin lillebror,  är så intresserad av hästsport gick han också på liten husesyn och träffade Willie från East Harlem ute på läktaren.

Willie har, visade det sig, gått på trav sedan han var tolv och berättade vänligt om sina erfarenheter från Meadowlands.

Men när min bror bad honom om hjälp med att spela på något lopp skakade han vänligt på huvudet.

– No son, suckade han, I don’t wanna put you through that…

* * *

Springsteen-showen?

Mja.

Det var upplagt för något utöver det vanliga. Bruce fyllde år mitt i alltihop (och firade med tårta på scenen) och på grund av åskväder började föreställningen först halv elva, varmed publiken hann bli i, hur ska vi säga, fin form.

Men bortsett från fina versioner av ”Meeting Across The River” och ”Jungleland” var det en standardkonsert.

Inte dåligt – men långt från magin under andra kvällen på Ullevi i somras. Väldigt långt.

* * *

Talk of the town just nu, förutom att Ahmadinejad bor borta på Warwick Hotel, är Paris Hilton.

En taxichaffis spelade i hemlighet in henne när hon nyligen kläckte ur sig några riktigt korkade elakheter om homosexuella män – och homofob är man vanligtvis inte ostraffat i den här stan.

Men de flesta, även i gay-krestar, är mest upprörda över att den omsusade arvtagerskan i Hilton-imperiet blev inspelad utan sin vetskap – och att taxichaffisen sedan sålde inspelningen till en kändissajt.

Och tja, man kan kanske tycka att även idioter ska slippa att få privata samtal offentliggjorda.