Har jag tur när jag går ut träffar jag den här vännen.

Hon heter Cindy och är drygt 80-årig änka till en man som var prominent del av…ja, ni vet…det dom kallar ”our thing”.

Maffian.

Hon har levt ett häpnadsväckande, fascinerande liv och bjuder man henne bara på ett glas Pinot eller två berättar hon gärna.

Jag brukar sitta som ett barn som just träffat världens mest generösa leksaksfabrikant och bara suga åt mig av historier om legendariska nätter på The Copa och Sands i Vegas, om Sinatra och hans personlige bartender Jilly,  om mytomspunna bossar som Frank Costello och Lucky Luciano, om butikerna på övre Madison Avenue där man köpte silkeskostymer och Coco Chanel-dräkter, om Dean Martins drinkar och Jackie Gleasons raggningsteknik, om juvelerna och bilarna och klockorna, om Johnny Roselli, han som var klassisk go-between mellan the mob och Washington och visste mer än alla andra om allt…

Det finns ingen era och ingen livsstil som kittlar mig mer.

Ändå tycker jag det allra bästa är det enkla faktum att Cindy fortfarande sitter med oss i baren framåt tvåsnåret vilken vardagkväll som helst.

I vad mån det verkligen, som man ibland hör, råder åldersfascism i Sverige vet jag inte men det känns i alla fall som att svenskar slutar gå ut efter en viss ålder och lämnar natten i händerna på en unisont ung publik.

I New York, och resten av USA, fortsätter man äta på restauranger och dricka i barer tills man checkar ut och den sociala ordningen kan vara det som attraherar mig allra mest med att bo här. Blandningen blir roligare, valmöjligheterna fler, stämningen ofta mer avslappnad.

Det var också ett av skälen till att jag trivdes så bra på Elaine’s. Där hände det att jag, så gammal gubbstrutt JAG är, var yngst kring de ystraste borden och jag älskade varje sekund.

Nu är det vardagsrummet stängt och jag får hålla till godo med exempelvis Neary’s på 57:e i närheten av första avenyn istället. Det är såklart inte samma sak, framförallt saknas Elaine själv –  och den hisnande känslan att vem som helst plötsligt kan kliva in genom dörren. Men tiden har stått still även på Neary’s – på ett rätt remarkabelt sätt, till och med – atmosfären är högst värdig och man sitta med karaktärer som Cindy och prata om när Sands entertainment-general Jack Entratter arrangerade nyårsfest 1963 och Red Skelton dansade med Lena Horne…

Dessutom står Duffy, en av legendarerna i Elaine’s-personalen, bakom disken.

Han kan berätta historier som får en att tappa andan, han också.

Så vi ses på Neary’s nästa gång – du och jag och Cindy och alla andra som aldrig slutar gå ut.

* * *

Man tror ju att the boys of NYPD är hårda och cyniska, men helgens hjälte i New York – 25-årige konstapeln Larry DePrimo – bevisar motsatsen.

När han nyligen, i tjänsten, påträffade en uteliggare som satt lutad mot ett skyltfönster i kylan på Times Square utan skor gick den unge polismannen och köpte ett par stövlar åt mannen.

Och betalade ur egen ficka.

– Det var något jag kände att jag bara måste göra. Det var ju så kallt, säger DePrimo till New York.

Den kombinationen av godhet och ödmjukhet ger hela stan nåt hårt i halsen.

Som Post-krönikören Andra Peyser skriver:

– Officer DePrimo committed a small act of random kindness that proved so powerful , so grand and beautiful it turned this shy near-rookie into a rock star. He just doesn’t know it yet.

* * *

Sex, drugs och en jävla massa pengar.
Det är temat i Douglas Brunts debutroman ”Ghosts of Manhattan” – det mest underhållande och fängslande som skrivits om livet på Wall Street sedan Tom Wolfes ”Fåfängans fyrverkeri”.

Missa inte, det är mitt bästa lästips på månader.

* * *

Nu ska jag gå ut och fira att förbannade november är slut.

Med lite flyt ser jag Cindy på Neary’s.