– This is the season to be jolly, heter det i sången.

Och det är svårt att låta bli – i alla fall i den här stan.

Jag har egentligen väldigt svårt för vinter, jag tycker genuint illa om mörker och kyla och snö och när en livslång dröm om att från mitten av september till början av april bo nånstans där de aldrig hört talas om att skrapa vindrutan ren från is – södra Kalifornien comes to mind –  men just december skänker alltid ett avbrott i mjältsjukan.

Så var det hemma i Sverige och så är det i ännu högre grad sen jag hamnade i New York.

Jag har helt enkelt en fäbless för spurten mot jul – och Manhattan är denna tid på året en enda stor Disney-dröm upplyst i glitter och gälla färger och tonsatt med bjällerklang, tomtars ”ho-ho-ho” och Darlene Love-mackan ”Christmas (Baby Please Come Home)” på repeat.

Så denna lördag gör jag julromantikernas pilgrimsfärd uppför femte avenyn från 42:a gatan till 57:e – sträckan där The New York Christmas Experience dras till sin yttersta spets.

Det är som att försöka böka sig fram till kravallstaketet längst fram på innerplanen under rockkonsert på Ullevi, trängseln är helt absurd och vore jag ute i brådskande ärende skulle jag behövt psykofarmaka.

Men när man inte behöver stressa utan bara kan vispa runt lite i kaoset och ta in på showen är det en både häftig och underhållande upplevelse.

Givetvis är det mest turister ute på trottoarerna; de flesta som bor på Manhattan ser nogsamt till att hålla sig borta från de centrala delarna av Midtown just nu och de som ändå tvingas köra genom cirkusen svär som Kapten Haddock bakom sina rattar. Men än sen? Turisterna är en del av New York de också, det skulle inte vara samma stad om inte hela världen ville komma hit och hälsa på.
Dessutom hjälper de den lokala ekonomin, big time. Den köpfest som pågår, givetvis ivrigt påhejad av borgmästare Bloomberg,  får industrisemesterrushen på Gekås i Ullared att likna stiltjen i ett sånt där nordkoreanskt varuhus kommunistregimen i Pyongyang tar sina fåtaliga besökare från utlandet till.

Utanför Abercrombie & Fitch-butiken vid 56:e gatan är det, för att ta ett exempel, regelrätt kö – komplett med dörrvakt och avspärrningar och kunder lika ivriga att få komma in och låta kreditjobbet svettas  som de som om nätterna köar till Cielo i Meatpacking District är att få komma in och beställa helrör till bordet.

Var det någon som sa finansiell kris?

När man försöker ta sig  in till den jättelika granen vid Rockefeller Center hamnar man i en helt psykedelisk rusning. Minst tio gånger så många som får på plats på den prudentliga lilla plazan trycker på från alla håll och kanter och där håller det på att brista till och med för mig, mitt juliga sinnelag till trots. Det känns som att man ska död nedtrampningsdöden, enkom för en julgrans skull.

Men fin är den – ingen kan dissa Rockefeller-granen i sig, en lika klassisk New York-symbol som gula taxbilar och salta pretzels.

Runt hörnet, på sjätte avenyn, finns en annan av de klassiska julattraktionerna – Radio City Music Hall.

Där ger dansgruppen The Rockettes sedan 85 år tillbaka fem julshower per dag, sju dagar i veckan, i december och köerna till biljettluckan ringlar sig som ett karnevalståg i New Orleans runt den anrika institutionen.

Som jag förstått saken är det där bensprattlet dock det mest överskattade på den här sidan Bröderna Lindqvist, så jag promenerar vidare till kvarter som är något lugnare men indränkta i samma slags romantiska stämning, känd från otaliga filmer ­– till exempel ”Miracle on 34th Street”, ”När Harry mötte Sally”, ”Scrooged” och underbart sentimentala favoriten ”Falling on Love” med DeNiro och Meryl Streep (vilket jag förstås flikar in för att de som eventuellt blir kittlade av de här beskrivningarna hittar ett bra surrogat i de filmerna).

Inga kvällsvyer är mer betagande än de där Chrysler Building sticker fram nånstans…

Sen kommer jag hem och möter den här synen i min egen lobby i östra Midtown.

Så jag slutar aldrig vara jolly this season.