Någonstans halvvägs, mitt emellan de två pylonerna, vänder vi oss om – och därifrån är vyn över södra Manhattans skyline helt bedövande.
Det är den i och för sig alltid, det finns inget mer spektakulärt i hela västvärlden, men upplevelsen skiftar alltid beroende på vinklar, perspektiv och geografisk utgångspunkt,
Och när jag nu äntligen gör min jungfrupromenad över Brooklyn Bridge kan jag konstatera att panoramat från den 130 år gamla förbindelseleden över East River hör till de allra mest betagande.

Det är förstås snudd på genant att jag efter alla år i stan aldrig tidigare trampat så holy ground.
Brooklyn Bridge är ett av New Yorks allra mest ikoniska landmärken och promenaden över East River, från Manhattan till Brooklyn Heights, en lika essentiell ritual som att åka gul taxibil, besöka Empire State Building, se Rangers på Garden, ligga i gräset i Central Park med Times en solig söndagförmiddag, äta ägg-och-bacon-frukost i oset på en halvsunkig diner, bländas av neonen vid Times Square och dricka dry martini i King Cole-baren på St Regis Hotel.
Men som jag tror att jag skrev i den här bloggen redan för några månader sedan:
Man ska ha något kvar också, man måste spara några upplevelser till verkligt speciella ögonblick.
Och ett sådant ögonblick – så speciellt som ett ögonblick överhuvudtaget kan bli – presenterar sig när Kristian Gidlund kommer på besök.
Kristian är den vackre borlängesonen som, två gånger om, drabbats av svår cancer och som, med skärpa och närvaro och oräddhet som trotsar det fattbara, skriver om sin kamp i Sveriges bästa och mest berörande blogg – ikroppenmin.blogspot.com.
Vi trodde att vår chans att få ”göra” New York ihop hade gått om intet när den helvetiska sjukdomen återkom i slutet av sommaren, men Kristian är inte sorten som bara accepterar en sådan dom.
Så mellan två behandlingar, när hans sargade kropp måste få vila, åker han på ren trots, med ett långfinger sträckt i luften åt ödet, med kompisarna Carl – liksom Kristian medlem i lysande popbandet Sugarplaum Fairy – och Lars på en månadslång roadtrip i USA och den avslutas med några omtumlande dygn i New York.
Och, well:
Brooklyn Bridge, här är vi.
Det blåser som fan när vi kommer ut i det längsta spannet och det känns inte helt lyckat att delar av bron till följd av något slags renovering är täckt av korrugerad plåt och presenning, men det förtar ändå inte magin i den där vyn, i känslan av att äntligen få ta på stenblocken i John Augustus Roeblings odödliga pyloner eller lystern i Kristians ögon när han stannar till, lutar sig mot broräcket och tittar norröver, upp mot Midtown och Empire State Building.

 

 

När vi till slut, efter vad som får beskrivas som en tämligen stärkande marsch, når andra sidan hälsas vi på gatuskyltar av meddelandet ”Welcome to Brooklyn – how sweet it is”.
För all del. De vindlande kullerstensgatorna i Dumbo (förkortning för det inte något tilltrasslade stadsdelsnamnet Down Under the Manhattan Bridge Overpass) direkt norr om brofästet är definitivt ”sweet”.
Det var där Al Pacino, som blind, körde Ferrari i ”En kvinnas doft”, så där måste man ju gå en stund och hojta:
– Whoa!
Fast det är äkta Seinfeld-konnässörer jag har med mig så de byter snabbt till Elaine Benes-varianten istället…
På de gatorna kan man också avnjuta de mest hisnande, filmiska vyerna av Manhattan Bridge – systerbron strax norr om klassikern vi just tagit oss över.

Den har inte alls samma status och ställning och vi undrar varför. Med sin hårdare, mer industriella framtoning – och dånet från tågtrafiken, som får hela Dumbo att skaka som Brad Pitts och Gwyneth Paltrows lägenhet i ”Seven” – har den ju klart fascinerande ”Blade Runner”-kvaliteter.
Man kanske ska korsa den också, som ren solidaritetshandling om inte annat.
Det får bli nästa gång Kristian kommer hit.
För det blir en nästa gång också.
Så är det bara.