Nationen fyller år och allt är som det ska vara.
Fyrverkerier exploderar över natthimlen, ribsen fräser på utegrillarna – och vi här i New York försmäktar i ångande fuktig hetta.
Många har svårt för den lilla detaljen. De tycker att fukten – en varm våtservett man får ingnuggad i ansiktet så fort man sticker ut nosen – är outhärdlig och blir ibland så medtagna att de kommer med befängda påståenden om att till och med den isande vinden längs en öde aveny i januari är att föredra.
Jag blir bara exalterad. För mig är New York aldrig mer New York än när hela stan böjer sig under tyngden av det här klibbet och flykten in i den artificiella a/c-kylan i en butik på, exempelvis, södra Broadway känns som ren frälsning.
Särskilt betagande och fascinerande tycker jag upplevelsen är om kvällarna och nätterna.
Det kladdiga och kletiga och heta dunstar inte bara för att solen går ner, nämligen. Det hänger kvar dygnet runt och för all del – har man bristfällig a/c hemma i lägenheten är det en plåga. Då kan man bli galen på riktigt
Men min dubbla uppsättning apparater brummar pålitligt på full spätta dygnet runt (vilket för övrigt förklarar varför man som new yorker alltid har högre elräkning på sommaren) och ser till att holken här på 48:e våningen alltid är svalt och behagligt tempererad.
Så jag kan obekymrat kittlas och förföras av hur allt där ute i betongdjungeln de varmaste sommarnätterna regredierar till sensuell och sinnlig och skamlös, slapp resignation. Det går liksom inte att göra något annat än att sitta i linne på en trappa – en stoop – utanför lämpligt brownstone-hus och dricka kall öl i papperspåse och titta när girls walk by in their summer clothes, för att citera en sång som inte specifikt handlar om New York men uutgör fulländade soundtracket till den amerikanska sommaren
Jag tror ibland att fascinationen kommer från det faktum att det är varmt på ett sätt som det aldrig var hemma i Sverige. Att det känns lite exotiskt. Annorlunda. Det finns inte ett enda stråk av frisk svalka längst in i de hårdaste vindbyar. Bara mer het ånga…
Eller så handlar det om Kojak. Den klassiska tv-deckaren, lördagskvällarnas själva klimax under några år på 70-talet, var mitt första möte med New York, fröet till det som skulle bli en livslång förälskelse, och som jag minns det plågades karaktärerna, med den stilfullt skallige Kojak himself i spetsen, ofta i brutala värmeböljor, stod och flämtade vid patetiska små kontorsfläktar och blev svettiga på ett alldeles särskilt solkigt, coolt sätt.
En tredje förklaring är att jag fått för mig att gammal doo wop, den mest new yorkska musik som finns , svänger i särskilt harmonisk samklang med the warm summer nights på Manhattan.
Sånger som The Penguins ”Earth Angel”, Five Saints ”In The Still of The Night”, Dions ”Runaround Sue”, Little Anthony & The Imperials ”Tears On My Pillow”, Phil Phillips & The Twilights ”Sea of Love” (från den underskattade Al Pacino-filmen med samma namn) och Platters ”Only You” låter som det känns när man sitter på ett av där trappstegen och för en isbit över sin svettiga hals.
För att inte tala om Drifters ”Up On The Roof”.
Det är för att han inte längre orkar deala med den här krångliga världen det unga jaget i den brottarhiten emellanåt klättrar upp på taket och där njuter han uttryckligen av luft som är ”fresh and sweet”.
Likafullt:
Jag har bilden att det är en sån här tryckande kväll han via en sån klassisk brandstaget tar sig upp på taket på ett gammalt townhouse i östra Harlem, lägger sig på rygg och stirrar upp i den vibrerande natthimlen medan staden larmar några våningar nedanför.
Så det är ”Up on The Roof jag har på hjärnan, och nynnar på, när jag en sen kväll strax före Independence Day går ut och går längs gator och avenyer i Midtown och liksom bara vispar runt lite i blötan. Ser gängen, några i bara shorts mitt i natten, sitta tillbakalutade just på trappavsatser och flabbande kommentara alla som går förbi. Hör skrålet från barer där panoramafönster och dörrar står på vid gavel. Känner doften av matos blandas med förruttnelse. Går en omväg runt en raggig katt som river i några sopsäckar i skenet från en gatlampa, på något sätt ännu mer dämpat och dovt när vi har det här vädret. Får hela tiden stanna och torka fukt ur pannan och dra i skjorta som klibbar mot ryggen.
Det är hypnotiskt.
Så hypnotiskt att jag inte riktigt kan förstå vad jag ska hem till Sverige och göra just nu. Det är bara galet att överge en summer in the city.
Men nu sätter jag mig likafullt på en SAS-kärra och kommer inte tillbaka förrän i mitten av augusti.
Därmed blir det – återigen – stiltje i den här bloggen.
Beklagar.
Men då blir det bättre, jag lovar. Jag ska tillbringa sensommarens eftermiddagar i Central Park, berätta om den blå timmen i Midtown, gå vilse i Chinatown, äta ostron i Brooklyn och gå på baseboll i Bronx.
Tills dess:
Ha en underbar sommar.