Om jag ändå haft en anständig kamera…
Då hade jag sluppit ge mig i kast med det omöjliga och försöka beskriva stjärnhimlen ovanför Pioneertown.
På grund av vad somliga kallar ljusföroreningar ser ju vi som bor i större städer inte så mycket av nattens himlavalv; våra egna artificiella ljuskällor är så många och starka att det fördunklas. Jag menar, New York – inga stjärnor i universum har ju en chans…
Men Pioneertown – en dammig liten cowboystad uppförd av Hollywood för tidiga 40-talets western-filmer, numer känd framförallt för ett ruffigt litet motell, honky tonk-palatset Pappy & Harriets, en bowlinghall (!) och liberala värderingar och därför en hit både bland övervintrade hippies, samtida hipsters och lokala rednecks – ligger mitt ute i Mojave-öknen, väster om Yucca Valley.
Så när när mörkret faller vecklar en fantastisk akvarell ut sig högt ovanför hjässor som grillats av en skoningslös sol hela dagen.
Inte nog med att tusentals himlakroppar blinkar mot oss, i både kända och i alla fall för mig okända formationer: Det går att se själva stjärndjupet, liksom ana hela Vintergatans väldighet, och dessutom den typ av interstellära moln som kallas nebulosor. Då och då sveper en meteorit förbi också (och då ska man önska sig saker och det gör jag men exakt vad, det är mellan mig och rymden).
Att efter ett par margarita på Pappy & Harriets – serverade i syltburkar – sitta tillbakalutad mot en murken gammal hitching post mellan två Joshua-palmer och bara stirra på underverket…ah, man förstår att Gram Parsons och Rolling Stones i 70-talets början åkte till närbelägna Joshua Tree när de ville, ehum, vidga sina sinnen.
Det är truly hypnotiskt.
Men som sagt:
Jag har ingen riktig kamera, bara en sketen I-phone, så jag kan kan inte återge magin.
Istället kommer här en liten bildresumé från en dag och en skymning i vad jag tycker känns som det dammiga, rustika förkroppsligandet av en Ry Cooder-serenad.