När solen efter ännu ett magnifikt dagsverke börjar sjunka ner bakom den rödbruna bergskammen i väster saktar Coachella Valley helt förunderligt in.
Vinden avtar, den dallrande heta luften blir alldeles stilla, dagens brus och larm klingar av och snart hörs bara det lätta surret från sprinklers och the western bluebirds försynta sång högst upp i palmkronorna.
Samtidigt rodnar himlen, blir först lätt rosa, övergår i brandgult och börjar sedan snabbt mörkna.
Då lämnar jag hotellet i sluttningarna ovanför Rancho Mirage, sätter mig i bilen och åker ut och kör på måfå i den bedårande dalen.
Det finns nästan inget mer betagande.
Bilen spinner så tyst och mjukt på den svarta asfalten, värmen får ett tunt, gyllene dis att stiga ur den bruna sanden och i högtalarna dånar ”Hotel California”.
Den må vara uttjatad – rentav en av de mest uttjatade klassiker som finns – men Eagles smash hit är mitt eviga soundtrack när skymningen glöder i öknen.
– On a dark desert highway, cool wind wind in my hair, warm smell of coltias, rising up through the air.
Ja, colitas, ja. Det finns egentligen inget som heter colitas – om vi nu inte ska tro de som hävdar att det är mexikanskt slang för jazztobak – men det söta och varma och samtidigt sträva som doftar här ute känns verkligen som det kommer från en blomma som skulle kunna heta colitas,.
Genialt.
Man får dock tajma sina solnedgångsutflykter med viss precision, för när det där eldklotet som pressar oss mot marken om dagarna väl försvunnit bortanför Jacinto Mountains går det snabbt.
På bara en kvart, 20 minuter blir det suggestiva dunklet natt.
Det är å andra sidan förtrollande att sitta bakom ratten då också, med de röda baklyktorna på bilarna framför som en gigantisk lysmask i det kompakta mörkret på Frank Sinatra Drive, cikadornas knirrande genom en öppen sidoruta under väntan vid trafikljusen där Dinah Shore Drive korsar 111:an och ännu mer Eagles på radion.







• • •
Egentligen var det meningen att jag skulle vara i Klippiga bergen vid det här laget, nånstans i höjd med Colorado Springs. Så såg den ursprungliga resplanen ut.
Men uppe i Sierra Nevada kom jag fram till att jag hade fått nog av berg och istället behövde sitta still i öknen utanför Palm Springs och göra ingenting några dygn.
Så jag styrde hit istället
Det är ju – också – magin med roadtrips i egen regi.
Friheten.
Kravlösheten.
Det öppna manuskriptet.
Jag gör vad jag vill, när jag vill – och behöver kompromissa med ingen alls.
Så här är jag nu.
På lördag ska jag se Robert Rex Waller Jr på Pappy + Harriet’s i sägenomspunna Pioneertown utanför Yucca Valley, på söndag besöker jag vänner i bergen och på måndag tänkte jag försöka avnjuta 4th of July-fyrverkerier i La Quinta.
Sen fortsätter jag mot Arizona och Texas.
Kanske.
Vi får se.
The warm smell of colitas är svår att slita sig från…