Det ringer i porttelefonen dörrmännen nere i lobbyn använder när de behöver nå oss som huserar i några av de 860 lägenheterna de har ovanför hjässorna.
– Hey Swede, säger Rubin, en av veteranerna som jobbat här under alla femton år jag bott i huset, dina matvaror har kommit.
I normala fall hade han frågat om jag väntar på bud – för det mesta färdiglagat käk levererad av någon av de hundratals restauranger i närområdet som erbjuder den sortens service – och sedan skickat upp delivery-killen i hissen.
Men sedan corona-krisen utbröt råder nya regler. Alla leveranser måste lämnas på ett avsides beläget bord i lobbyn och så får vi åka ner och hämta varorna själva – och se till att hålla avstånd till dörrmännen, efter alla dessa år goda vänner; ja, praktiskt taget delar av ens familj.
Så jag svarar:
– Okej, jag kommer ner om ett tag.
Först måste jag nämligen tvätta händerna och sätta på mig munskydd och plasthandskar, för enligt samma nya regler är den sortens skyddsutrustning obligatorisk så fort vi går ut genom dörren.
I hissen ber jag tyst för mig själv att den inte ska stanna på någon av våningarna under under, för det räcker inte att det numer är förbjudet för fler än två att dela hiss, och att de två i så fall måste stå vända mot varsin vägg. På ett så begränsat utrymme krävs inte fler för att det ska kännas obehagligt – munskydd eller inte. Men jag susar ner de 48 våningarna utan stopp. Som vanligt, nuförtiden. I vanliga fall är det ofta rena rama Grand Central-rusningen i våra hissar, men många av grannarna har för länge sedan stuckit härifrån. Så ser det ut överallt på Manhattan. De som hade möjlighet flydde mardrömmen redan andra veckan i mars och nu är vi inte så många kvar.
På bordet i lobbyn står ett gäng påsar med varor jag beställde online från kvarterets D’Agostino – ett slags New Yorks ICA, om man anstränger sig för att tycka det – i måndags , för sådant är trycket på matvarubutikerna. Det tar dygn att få det man vill ha. Och ja, det är ett moraliskt dilemma att använda sig av delivery, det är jag högst medveten om. Medan vi som kan lyda ordern att stanna hemma och jobba från vara vardagsrum gör det måste de unga männen som exempelvis D’Agostino anlitar för sådant riskera livet för att serva oss – men alternativet är att de, som så oerhört många andra senaste månaden, förlorar jobbet och inte längre kan försörja sig. Ruttet känns det dock ändå.
Likadant är det för övrigt just med dörrmännen – som jag älskar att stanna och prata väder och sport och ”shoot the shit” med, men nu bara kan vinka åt. Redan för några veckor sedan läste jag att 50 stycken i den ”sektorn” – som är jättestor på Manhattan – hade avlidit i covid-19. De träffar ofrånkomligen en enorm mängd människor och innan larmen hade gått och försiktighetsåtgärder vidtagits…my god.
Tillbaka i lägenheten, efter ny nervös hissresa, fortsätter procedurerna. Här är det en etablerad sanning att viruset kan leva kvar på plast- och papp-förpackningar i timmar och till och med dagar, så allt som ska användas måste desinficeras noggrant, emballage och påsar kastas och alla ytor varor och påsar nuddat innan desinficering också torkas av och till slut blir man bara vansinnig på alltihop. Kom inte påsen åt spisen också, liksom.
Sedan:
Plasthandskar lirkas av och händer tvättas – och så kan munskyddet, mycket försiktigt, avlägsnas och kastas bort.
Först därefter känns det okej närma sig de nyanlända yoghurt-burkarna och brödpåsarna och vinflaskorna…
Det är i sanning en annorlunda tid.
• • •
I Sverige har jag förstått jag att man ser med viss skepsis på munskydd, rentav kluckar roat åt dem.
Kul för er.
Här har vi inget val.
Det är lika de få gånger jag går ut på promenad, då är det lag på munskydd – såvida man inte kan garantera att man håller 2 meters avstånd till andra och det kan man inte.
Syftet är, har myndigheter om och om igen hamrat in, inte att vi ska skydda oss själva. Det är att, i möjligaste mån, hindra oss från att smitta andra. Asymtomatiska kan driva smittan och risken finns alltså att även den som känner sig pigg och kry med lite otur kan döda en medmänniska bara genom en eftertrycklig suck – och vid min gud, vi suckar mycket just nu.
Problemet för mig, på en mindre akut nivå, är att jag bär glasögon – om inte hittar jag knappt ut alls – och de har visat sig ha en envis tendens att imma igen när jag försöker andas genom det skyddande materialet, vad det nu är för något.
Men efter studier av andra i samma situation där ute har jag förstått att jag måste dra upp mittersta delen högt upp på näsroten och resten precis under ögonen. Då blir det lite lättare.

Nå, det lär bli en long, hot summer, när tempen om någon månad stiger till 40 och luftfuktigheten vägrar gå under 98 procent…
• • •
För övrigt hoppas vi nu innerligt på Remdesivir.
Could be a game changer, folks!