Hur lätt man anpassar sig ändå. Hur snabbt – ja, relativt sett – man vänjer sig. Hur smidigt man på något sätt lyckas inrätta tillvaron efter helt nya, tidigare otänkbara förutsättningar.
De där första veckorna i mars, när pandemin exploderade på allvar i New York, hamnade jag i något slags chocktillstånd. Jag var panikartat rädd för smittan, oroade mig till sömnlöshet över hur det skulle gå för de jag älskar hemma i Sverige, fick brutal hjärtklappning av de förstummande nyheterna om hur golvet gick ur världsekonomin och fullkomligen lamslogs – så det inte gick att skriva en rad – av overklighetskänslan här på ett plötsligen öde, tyst, ”I Am, Legend”-artat Manhattan. Herregud, bara de osannolika frågor vi i det extremt uppjagade tillståndet tyckte oss ha anledning att ställa: Kommer vi kunna få tag i mat? Blir det Grand Theft Auto-anarki på gatorna? Vad händer när handsprit, diskmedel, snus, schampoo och pengar tar slut? Slocknar Manhattan när stan inte längre har råd att betala för det mest elementära? Var tar jag vägen om jag får tandvärk (den frågan gnager fortfarande litegrann för jag har en mycket dålig framtand som fixades blott provisoriskt i akutläge i Florida i höstas och man vill helst undvika tandläkarkliniker nu också…)? Kommer jag någonsin hem till Sverige igen? Hur ska jag tvätta kläderna? Träffar jag aldrig mer någon jag känner…?
Två och en halv månad senare har denna nya verklighet blivit vardag och den där hysterin framstår nästan lika avlägsen som tonårens fånigaste neuroser.
Visst, det känns fortfarande jävligt trist att bara sitta här ibland, oron kan alltjämt skruva ihop sig till ett värkande törne i mellangärdet, jag saknar mina vänner enormt och jag kan inte sluta drömma om dagen när det börjar pulsera av action där ute igen.
Men för det mesta följer dagarna bara en ny, lugn rutin. Jag gör det som ska göras. Skriver det som ska skrivas. Tar utan att reflektera så mycket över saken på mig mask när jag går ut. Desinficerar delivery-varor med slentrianmässig flit. Ringer, face-tajmar och zoomar med kollegor och kompisar. Lägger mig efter avslutat värv i soffan och binge-tittar på nån ny Netflix-serie – och dricker lite för många glas vin.
Det som inte ens gick att föreställa sig i mitten av februari har helt enkelt blivit den nya vardagsnormen.
Så det gamla påståendet om att livsformen homo sapiens – till och med när den uppträder i så sällsynta vane-exemplar som det som ansvarar för denna blogg – är exceptionellt anpassningsbar har bekräftats med eftertryck under corona-krisen i New York.
• • •
Trycket på guvernör Cuomo och borgmästare de Blasio att överge de strikta shelter-at-home-restriktionerna börjar bli tungt.
Så här såg torsdagens New York Post-etta, till exempel, ut.

Och som av en händelse meddelade de Blasio under förmiddagen att allt tyder på att New York City kan ”öppna” redan i början av juni, långt tidigare än planerat.
We can’t wait, mayor Bill…
• • •
Förresten, svaret på panikfrågorna där ovan visade sig lyda:
1. Ja, utan problem. 2. Nej, men i ett land där arbetslöshetssiffrorna snabbt stiger mot ofattbara big depression-höjder kommer desperationen snart ta sig desperata uttryck. 3. Inget har tagit slut. 4. Nej. 5. Som sagt, den frågan är fortfarande jobbig… 6. Någon gång i höst, får vi väl hoppas. 7. Hos the cleaners. 8. Ja, för fan.
• • •
Totalt off topic: I gymnastiksalen som brann i Borlänge i natt, på Tjärnaängsskolan, hade jag gympalektioner när jag gick i ettan, tvåan och trean.
Det är fyra decennier sedan men märkligt nog kan jag fortfarande erinra mig hur det såg ut och luktade och kändes där – och hur jag som en annan Michael Jordan fintade bort Åke Gabrielsson under stenhårda basketmatcher (det sistnämnda kan vara en grav efterhandskonstruktion men ändå).
så lite sorglig känns denna nyhet.
• • •
Det är förstås töntigt, rentav löjeväckande, men vi som suttit genom hela krisen i New York pratar, nu när det äntligen börjar lätta, allt oftare om att vi har ett band som de som drog härifrån i mars aldrig kommer förstå och aldrig vara del av.
De vet inget om hur det kändes de där nätterna när vi låg vakna och inte hörde annat än ambulansernas sirener, de har aldrig tittat mot toppen av Empire State Building och sett en nödsignal, de valde att inte dela rädslan och paniken och förtvivlan och sorgen med oss.
Vi som var här är the sister- and brotherhood of New York våren 2020 och de som flydde, för att de hade råd att fly, kommer aldrig höra till på samma sätt igen.
Löjeväckande, jag sa ju det – men löje borde gå att ursäkta efter en kris som den här.
• • •
Idag, fredag, är kanske dagen när Cuomo berättar att dödstalen i covid-19 i New York för första gången sedan början av mars understiger siffran 100.
Låt oss hoppas – det vore enormt, rent psykologiskt.