Under onsdagen hände något otroligt.
Jag träffade en kompis…

Det låter kanske inte så sensationellt – snarare som den mest alldagliga sak i världen – men faktum är att jag inte haft fysisk kontakt med en enda människa jag känner den här fördömda corona-våren. Sista gången det hände var lördag sjunde mars, under och efter en hockeymatch på Madison Square Garden. Sedan har jag varit ensam – i 95 dygn.
Så när Thomas – femstjärnig fotograf från Hässelby som bott här i snart 25 år och de senaste femton huvudsakligen jobbat åt norska VG – idag erbjöd sig att svänga förbi och hämta upp mig för en liten biltur och sedan också dök upp var det bara konvenansen som hindrade mig från att falla gråtande i hans famn.
Det må vara hänt att jag har mer gemensamt med inpiskade enstöringar än med klämmiga sällskapsmänniskor och ofta talar om hur mycket jag tycker om att vara själv, men det har visat sig att det finns gränser. Thomas blotta uppsyn kvalade lätt in som the höjdpunkt of 2020.
Thank you, buddy!
• • •
Det var för att bevaka en av de otaliga Black Lives Matter-demonstrationerna Thomas hade tagit sig till stan – han bor i förortsvilla norr om Manhattan numer, den gamle punkaren… – och jag hakade på för att, tja, få se what’s going on.
Tåget började i majaröken nere i Washington Square Park och följde sedan hela femte avenyn norrut, förbi Herald Square, upp till New York Public Library och ”min” Brytan Park och let me tell you – det fanns verkligen inget att vara rädd för. Stämningen var fredlig, polisen syntes knappt till förrän i några småsömniga konstellationer runt Bryant Park och de bilister som fick sin rush hour, sådan den nu är, förstörd visade bara sympati och förståelse. Det enda jobbiga var fukten. Den gav den där känslan, så klassisk i New York, att hela ens lekamen blivit insvept i en het våtservett. Men lite får man väl stå ut med när yttrandefriheten ska utövas.
Här är ett gäng bilder (och en video) från eftermiddagen – den bästa sedan början av mars.