New York har sänkt garden, skriver oroliga alarmister i New York Times med den händerna-i-sidan-indignation bara oroliga alarmister i New York Times kan frambringa.
Och jag ger syn för sägen när jag går ut idag – och för första gången sedan sådana blev obligatoriska glömmer att ta på mig ansiktsmask. Jag kommer på det först i hissen ner till lobbyn och just då stannar den förstås på våning 39, eller vad det är. Där kliver en liten väderbiten gubbe på och börjar omedelbart skälla.
– Ni har ju ingen mask! Är ni inte klok, människa?
– Sorry, jag glömde…jag ska åka tillbaka upp och sätta på mig en direkt, urskuldar jag mig.
– Man ska ha mask, vet ni väl? Alltid!
– Jo, men som jag sa…jag glömde just idag. Det ska inte hända ig…
– Ska det vara så svårt att komma ihåg? Skäms!
Så har det blivit i New York. Mask på. Annars bryter man inte bara mot lokala förordningar. Man är en social paria och blir grundligt utskälld av sina grannar.
Samtidigt råkar det ju nu vara så att New York, vad de ängsliga skönandarna på Times än förfasar sig över för dagen, som enda delstat och enda storstad i princip har besegrat corona-viruset. Till skillnad från i andra regioner som, i likhet med oss, börjat öppna sina ekonomier fortsätter våra siffror nedåt. Färre och färre som testas visar sig vara smittade, covid-sjuka som behöver vård på sjukhus är lika få som när krisen började och dödstalen börjar bli så låga att de knappt skulle omtalas om vi inte hade befunnit oss i den här krisen.
Så det är kanske inte så konstigt att vi slappnar av en smula – och dessutom visar lite otålighet i väntan på att restriktionerna lättas ännu mer. Vi har liksom fastnat i den beskedligaste av faser och frustrerande lite händer.
Snälla magister Cuomo, vi har ju varit så duktiga – ge oss uteserveringar och restauranger och barberare och gym och bibliotek och hotell och handymen som kan komma hit och laga min diskmaskin.
Jag lovar, jag ska aldrig mer glömma ansiktsmasken…
• • •
Saker och företeelser jag för alltid kommer förknippa med våren 2020: Den röda nödsignalen i toppen av Empire State Building. Anthony Fauci. Det eviga tjutet från ambulansernas sirener i den öde vargtimman. Bröderna Cuomo. Hydroxiklorokin. Real Visions Daily briefing från marknaderna. Sofia Talviks karantän-konserter. Zoom. Woodford Reserve. Talking Sopranos-podden. Delivery-vin. Bästa svenskarna i NHL-historien. Bob Dylan. No Justice No Peace. Konstiga drömmar. Handsprit. Tiger King. Ensamhet. Sam Cooke. 19.00-applåderna för the frontline workers. Utegångsförbud. Little Richard. New York New York nygamla status som lokal nationalhymn. Flockimmunitet. N.W.A. Plasthandskar. Självklippning.
• • •
Aprop ansiktsmask har jag äntligen kompletterat de sladdriga engångsvarianterna i tunn papp med mer fancy doingar.

Lite saltare, inte sant?
Well, denna accessoar kommer vara norm i New York för lååång tid framöver, så det är lika bra att börja uppgradera det privata sortimentet.
• • •
Det är inte bara längtan efter New Yorks bullriga, kaotiska vardag som börjar bli svår. I vanliga fall tillbringar jag hela vårarna på resande fot, för Stanley Cup-slutspelet, och därefter brukar en lång roadtrip följa – och alltihop där ute börjar verkligen dra.
Här är några platser jag skulle vara tillbaka på exakt i detta ögonblick.

Well, nu är är det ju midsommar och allt, så vi får se vad som händer framöver…