Startsida / Inlägg

Corona-dabok i New York, del 48

av Per Bjurman

Optimisterna är tvärsäkra.
New York har alltid kommit tillbaka efter sina svåraste kriser – inbördeskriget, depressionen, världskrigen, 70-talets ekonomiska ruin, 9/11, finanskrisen 08 och Sandy – och gör det nu också, tror de sig veta.
– Under kaoset hösten 2001 sa alla att det var kört för den här stan. Vi skulle aldrig repa oss igen. Men det gjorde vi. Efter bara några månader var allt som vanligt igen. Det blir precis likadant nu, predikar en bekant genom munskyddet när vi en ångande eftermiddag ses vid varsitt bord på ett utomhusfik på andra avenyn.
Själv känner jag mig långt ifrån lika övertygad om att en comeback är lika given efter corona-virusets förödande knockout-smocka.
Ja, vi HAR gjort stora framsteg sedan tidiga våren, när det ett tag såg ut som att en regelrätt humanitär katastrof hotade på Manhattan. Smittspridningen är snudd på den lägsta i hela landet, dödstalen börjar sjunka mot nollstrecket – ja, förra onsdagen var första dagen sedan början av mars ingen alls dog i covid-19 i New York City – och en nödtorftig version av vardagen tar i alla fall här och där form vissa timmar på dygnet.
Men helt normalt, precis som förut…jag har verkligen svårt att se det inom överskådlig framtid.
Dels är detta en mycket mer utdragen katastrof, utan ens skönjbar slutpunkt – dels slår den så brutalt mot själva grundförutsättningen för livet i en storstad. Den fysiska distanseringen kommer helt uppenbart bli nödvändig under lång tid framöver och fysisk distansering är på sikt inte kompatibelt med idén om NYC.
En metropol som den här söker man sig till för den lika väldiga som pluralistiska befolkningsmängden och det den lika väldiga som pluralistiska befolkningsmängden genererar – till exempel ett nästan gränslöst kommersiellt och kulturellt utbud, social dynamik, högt tempo, känslan av att befinna sig i alltings absoluta centrum och en energi som sprakar dygnet runt.
Eliminerar man de beståndsdelarna går hela poängen med vardagen som vi känner den förlorad, liksom. Vad ska man här och göra om man inte kan sköljas med i ett oavbrutet flöde av människor? Vad ÄR ens New York utan folksamlingar och trängsel? Utan vimlet på trottoarerna runt Grand Central i sena eftermiddagsrusningen? Utan fullsatta Broadway-teatrar? Utan det larmande sorlet på Balthazar i Soho en knökad lördagkväll? Utan soliga söndagseftermiddagar när hela stan hänger i Central Park? Utan att 18 006 Rangers-fans står upp i bänkraderna på Madison Square Garden och skanderar taktfest efter ännu ett Mika Zibanejad-mål? Utan ringlande köer till klubbarna i Meat Packing District? Utan noll svängrum i en tunnelbanevagn som rasslar ut på Manhattan Bridge, på väg mot downtown Brooklyn? Utan fullsmockade bord på små, trånga caféer i West Village? Utan myllret i finanskvarteren när kostymerna vid tolv ramlar ut från kontoren för snabb lunch från ett av de hundratals gatustånden där nere? Utan utsålda baseboll-matcher på Yankee Stadium i Bronx? Utan den svettiga euforin i skuldra-mot-skuldra-koaset på en Whitney Rose-show på Webster Hall? Utan horder av turister, affärsresenärer, besökare och gäster? Utan tredubbla led av nyfikna runt basketplanen på fjärde gatan och sjätte avenyn, när street-basketens kantstötta superstars gör upp i sina största matcher? Utan exalterande shopping-räder längs Spring Street, Prince Street och West Broadway? Utan vansinniga trafikstockningar? Utan larmet och stöket och klirret i glasen och den höga musiken och skratten och det godmodiga knuffandet runt bardisken på Red Rooster i Harlem?





















Jag har inga bra svar på de frågorna, men jag vet att nästan alla ställer dem – och att fler och fler kommer fram till att det inte längre finns någon anledning att stanna.
Nyhetsbyrån AFP rapporterade nyligen att en veritabel exodus ut till förorterna, från framförallt Manhattan och Brooklyn, redan inletts. Manhattan har inte haft fler lediga hyreslägenheter på över ett decennium, medan huspriserna i Westchester, på Long Island och vissa välmående samhällen på andra sidan Hudson-floden, i norra New Jersey, skjuter i höjden.
Traumat under pandemins vedervärdiga kulmen, kombinerat med upplopp och dramatiskt ökande brottslighet, är huvudorsaken till att många av de AFP talar med tycker att det är dags att ”get the hell out” – men åtskilliga talar också om att det inte längre känns motiverat att betala de groteska hyrorna på Manhattan när Manhattan inte längre erbjuder det som gjorde ön så lockande: Restaurangerna, butikerna, barerna, showerna, konserterna…
Med dessa suburban-rymlingar försvinner ännu mer av skattebasen – för det är ju de med goda inkomster som sticker – varmed det ännu svårare för New York City att komma tillbaka. Och så får ännu fler nog och ringer flyttfirman. En ond cirkel kan man lugnt kalla det.
Jag hoppas verkligen att dessa dystra prognoser är överdrivna, att det är jag som har fel och min mer tillitsfulle fika-kamrat rätt, för jag älskar den här staden och vill inget hellre än att blir som det ska igen, men jag förstår de som inte pallar mer och sneglar själv mot Nashville.
Den staden har lockat länge, jag trivs otroligt bra när jag är där – och hyran för en mycket större lägenhet, i en just nu mycket bättre fungerande stadskärna, skulle vara ungefär hälften.
Det kanske är dags att dra….
• • •
Nä, nacken – om någon nu undrar om den – är inte särskilt mycket bättre.
Hade i det längsta hoppats slippa, men det verkar som att jag kommande veckan får släpa mig iväg till någon form av kotknackare.
Å andra sidan var det en kamrat som blev inlagd med akut blindtarmsinflammation förra veckan, så jag ska nog ändå count my blessings, som man säger här.
• • •
Idag, måndag, går New York in i fas fyra av återöppnandet – men tyvärr innebär det ingen större förändring för stans restauranger. De får fortfarande bara servera ett begränsat antal gäster utomhus, tvingas följa ett extremt detaljerat reglemente, kan bara ha öppet till 23.00 – och börjar det regna, vilket händer rätt så frekvent under somrarna, går ridån omedelbart ner.

Jag tillbringade lördagskvällen i Hell’s Kitchen på västsidan, där min kompis Alon driver en av sina två Medelhavsinspirerade Manhattan-restauranger ihop med sin bror.
Det var synnerligen trivsamt och det kändes bra att få stödja en vän med en rejäl nota, men det räcker ju inte långt. Han och alla andra krögare håller igång verksamheten med konstgjord andning och hur många som överhuvudtaget överlever om de måste fortsätta på samma sätt länge till är dessvärre mycket oklart.
Jo, man kan tycka att myndigheterna borde kunna lätta på restriktionerna när vi haft sådana framgångar i försöken att tämja det förbannade viruset, men situationen är alltjämt akut i andra delar av landet och så länge den är det befarar våra politiska ledare att det, om vi inte är fortsatt försiktiga, finns risk för ökad smittspridning även här.
Just nu är det alltså våra mindre samvetsgranna vänner i Florida, Georgia, Texas, Arizona, Nevada och Kalifornien vi ska tacka för att vi får får leva i den här alternativa verkligheten…
• • •
Apropå Yankee Stadium:
Baseboll är tillbaka!

De första träningsmatcherna spelades i helgen och till veckan påbörjar Major League Baseball den nedkortade grundserien.
De kommer spela utan publik på läktarna, visst – men ändå. En amerikansk sommar utan baseboll – den nationella förströelsen! – är som en svensk jul utan skinka och det ska bli en sann lisa att åter få distrahera hjärnan med otaliga innings kväll in och kväll ut framöver.
Mina lag är Yankees, Kansas City Royals, Houston Astros, Chicago Cubs och San Diego Padres.
• • •
Att ”Staden som aldrig sover” stänger senast 23.00, även på lördagkvällar, och alltså tvingats skaffa sig tidigare vanor än Skövde…det är svårt att ens ta in sådan fakta.
• • •
Det Stora Äpplet griljeras för tillfället i en brutal värmebölja. Klockan hade passerat midnatt, lokal tid, när jag för en timme sedan gick ut på balkongen men jag svär, kvällsluften hettade i kinderna. Och idag, måndag, ska vi får 37 grader i skuggan. Plus helvetisk fukt.
Ni får ursäkta om jag de kommande dygnen bara ligger i den artificiella a/c-klan och bara flämtar.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB