Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 47

av Per Bjurman

– Bring down that anxiety, bring down that fear, bring down that paranoia…
Det var med den suggestiva ramsan guvernör Cuomo i slutet av mars inledde det ”New York Tough”-tal som sedan blev en video som för alltid kommer definiera våren 2020 i den här staden.

Tre och en halv månad senare är frågan:
Tog vi ner ångesten, rädslan och paranoian?
Tja, i någon mån gjorde vi väl det. Rädslan och paranoian har klingat av i takt med att ambulansernas sirener tystnat, dödstalen sjunkit och livet i alla fall till viss del återvänt på gatorna där ute.
Men ångesten…den har obönhörligen dallrat mellan Manhattans kantstötta fasader hela hela våren och hela sommaren och det gör den fortfarande.
Så mycket trauma har ägt rum här, så mycket har gått förlorat – och ovissheten om vad som ska hända är så stor.
Då släpper den vidriga åkomman – nära, mer påträngande och aggressiv släkting till fenomen som oro, olust, nervositet, sorg, saknad, stress och just rädsla – ogärna greppet, hur tuff en stad nu än råkar vara.
Själv har jag, om jag nu verkligen ska vara så privat, haft denne spökplump som följeslagare genom hela livet – ofta dessbättre på behörigt avstånd, men skuggan går alltid att ana i yttre delen av synfältet – och nu, under dessa New York-månader, blivit påmind om hur många varianter av ångest det finns.
Den kan vara dov och mörk, den kan vara ilande som tandläkarens elakaste borr. Den kan vara trögflytande och den kan vara som elektriska stötar. Den kan kännas konstig, på ett helt främmande sätt, och den kan vara en snudd på banalt välbekant klump i solar plexus. Den kan nästan ha en smak. Ofta metallisk.
Att förklara exakt går inte. Det är som att försöka sätta ord på en specifik känsla från barndomen. På sinnesstämningen vid ett visst klockslag en ensam januarieftermiddag i köket på Slingergatan i Borlänge på 70-talet, med vyn av igensnöad lekpark utanför fönstren – och, längre bort, de granklädda bergen i den stålblå, kalla, alldeles för tidiga skymningen. Jag minns det ögonblicket hur tydligt som helst, men kan omöjligen artikulera förnimmelsen.
Och likadant är det med de olika versionerna av ångest i skenet av New Yorks corona-katastrof.
Men som guvernören mässar:
Bring it down.
Även ångesten kan besegras – inte minst med den han kärlek han, inte alldeles karaktäristiskt för en samtida karriärpolitiker, talar om.
Yes, bring it down!
• • •
2020 gör verkligen ivriga anspråk på epitet ”Värsta skitåret på ett sekel”. I fredags svepte tropiska stormen Fay in över New York också.

Nej, den orsakade ingen större förödelse. Det kom några bibliska skurar och natten till lördagen skallrade rutorna på 48:e våningen i rätt saftiga vindbyar, men värre var det inte. Vi befinner oss dock bara i orkansäsongens linda ännu och förmodligen var Fay bara ett förebud. I september kommer säkert en ny Sandy och ser till att vi får översvämningar, demolerade fastigheter och strömavbrott i fem dygn att deala med. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt?
• • •
Kors i både tak och golv – The Donald satte på sig ansiktsmask under ett besök på Walter Reed-sjukhuset i DC under lördagen.
Han har ju tidigare inte bara indikerat att han ser ansiktsmask som ovärdig presidentämbetet; senaste veckorna, när krisen börjat eskalera mot verkligt alarmerande nivåer över nästan hela landet, har det känts som han gett upp och velat säga åt oss att vi helt enkelt får leva med corona-viruset. Det är talande att han inte haft ett endaste möte med Tony Fauci – USA:s egen Anders Tegnell, i bjärt kontrast till presidenten dagligen ute och varnar om att det håller på att gå alldeles åt helvete här – på över två månader.
Huruvida masken på Walter Reed innebär ett skifte ska vi låta vara osagt, det verkar väl otroligt – men vore oerhört välgörande. Det här landet behöver verkligen någon form av nationell plan för att bekämpa den nu helt okontrollerade smittspridningen.
• • •
Åh, Sandy.
Hon orsakade också en del ångest när hon i oktober 2012 stävade in över The Metropolitan Area. Fast ännu värre var de fysiska följderna den gången. Själv blev jag sjösjuk på min egen vardagsrumsparkett. Jo, jag sätt här och direkt-rapporterade åt Aftonbladet och upptäckte efter ett tag att jag mådde illa. Jag kunde inte förstå varför – förrän jag reste mig och insåg att hela skyskrapan svajade i de brutala orkanvindarna. Då bestämde jag mig för att förflytta mig ner till lobbyn men vågade inte åka hiss för det gick att ana att strömmen snart skulle gå, så jag stånkade mig ner via trapporna. I lobbyn hann jag sitta i tio minuter och sedan sa det mycket riktigt pang. Ett reläverk i Alphabet City exploderade och hela Manhattan från 39:e gatan och neråt (jag bor på 38:e, förstås…) lades i mörker. Så jag blev kvar i lobbyn hela natten, halvsovande i en fåtölj, och fick sedan ägna fem dygn åt att flytta mellan olika hotell norr om 39:e, för det dröjde innan de lyckades reparera det där reläverket
Och igen – det är lika bra att vi ställer in oss på att något liknande händer om några månader.
• • •
Mer av 2020 Greatest hits: Jag har åkt på nackspärr från helvetet och kan sedan en tid knappt sitta upprätt och skriva texter som den här.
Det känns fortfarande så lagom kul att behöva uppsöka sjukvård i New York – man får ångest! – men det börjar se ut som att jag måste boka dejt med en kiropraktor nästa vecka.
Eller har någon i läsekretsen bra huskurer att dela med sig av?
• • •
Walter Reed har även jag besökt en gång. Utan mask. Efter ett väldigt dickederande med tillstånd och fullmakter fick jag och fotografen Pontus Höök i februari 2007 komma dit och göra reportage om pojkar och flickor som skadats svårt i det då alltjämt pågående Irak-kriget.
Det var en omskakande upplevelse, men det dröjde innan vi fick dela det starka materialet med läsekretsen för när vi klev ut genom dörrarna kom nyheten att Anna-Nicole Smith hade avlidit på ett hotell i Florida och mer dramatisk breaking news var svårare att tänka sig för dåtidens Aftonbladet så vi fick omedelbart hasta iväg till flygplatsen och hoppa på ett plan till Miami.
Men till slut blev det ändå en artikel (fast jag undrar var Pontus alla bilder tagit vägen…han tog en hel räcka femplus-varianter den eftermiddagen).
• • •
Roger Stone benådas, Disney World i Orlando öppnar mitt under brinnande pandemi, Kanye West vill bli president…varje dag ger en ny indikation om att vi fått en bugg i matrixen och lever i en verklighet som egentligen inte finns.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB