Åker österut igen – och hamnar i Vilda västern.
Det är i alla fall så de lokala tabloiderna – och en del nationell media med för den delen – beskriver New York just nu.

Brottsligheten, särskilt den verkligt våldsamma, har dessvärre ökat stadigt i Metropolis sedan corona-krisen utbröt i början av mars – för att, som synes, explodera fullständigt den gångna 4th of July-helgen.
Närapå 50 skjutna, åtta av dem dödligt, under en enda helg…det är rena rama 80-talssiffrorna. Men ingen är förvånad efter en juni månad som klockar in som den värsta på 24 år, med 205 skjutningar i våra fem ”boroughs”
– Vi har problem och de är kopplade till pandemin. Människor har suttit instängda länge och ekonomin har inte återhämtat sig ännu, menar borgmästare de Blasio.
Andra anser dock att det är han, den mest progressive City Hall-generalen någonsin, som själv bär ansvaret för den sorgliga utvecklingen. Dekretet att NYPD:s budget ska kapas med en miljard dollar, mer eller mindre framtvingat av demonstranterna förra månaden, väcker minst sagt starka känslor i andra politiska läger. Likaså det hastiga beslutet att upplösa en särskild civilstyrka, bestående av 600 konstaplar, som ansvarat för att begränsa antalet skjutvapen ute på byn.
– DeBlasio är en avskyvärd borgmästare. Kriminaliteten har på grund av honom eskalerat bortom all kontroll och det kommer bara bli värre, ryter till exempel förre NYPD-kommissionären Ray Kelly.
Well, jag vet inte vem som har rätt men vi kan i alla fall konstatera att bilden av New York som ”USA:s säkraste storstad”, nogsamt kultiverad i flera decennier, krackelerat och att det lär bli svårt att locka hit särskilt månghövdade horder av turister de kommande åren.
• • •
Sett ur ett annat perspektiv är det en mer hoppfull ”scen” jag återvänder till efter knappa två veckor på andra sidan kontinenten.
När jag lämnade Manhattan var de flesta barer och restauranger fortfarande stängda och de som inte var det fick nästan smyga med verksamheten.
Nu har praktiskt taget alla etablissemang öppnat uteserveringar, några näranog mitt ute i trafiken, och NYC-kvällen visar åtminstone små, små livstecken igen.

Halleluja.
• • •

Idag, tisdag, kör NY Post rentav en klassisk, 30 år gammal ”etta” i repris.
Som jag för ganska precis ett år sedan berättade om i denna artikel vände sig den inte helt rumsrena boulevard-blaskan i september 1990 direkt till dåvarande borgmästaren David Dinkins med en appell på förstasidan.
Då hade en rekordartat blodig brottsvåg kulminerat med det fruktansvärda rånmordet på US Open-turisten Brian Watkins på en tunnelbanestation i Midtown och Post ropade, med sina största rubriksnitt: ”Dave, do something!”.
Nu riktar redaktionen på åttonde avenyn alltså samma uppmaning till de Blasio.
”Bill, do something!”
Att vi hamnat här igen…
• • •
Pandemi eller inte: Det är juli och högsommaren tuktar New York City med samma vanliga hetta som alltid, samma vanliga fukt – och samma vanliga åskstormar.
Det är ett nästan dagligen återkommande skådespel. Under sena eftermiddagen, när luften är så tjock av kondens att den knappt går att dra ner i lungorna, kommer moln svartare än Darth Vaders hjärta stävande från väster eller syd. Sedan är det som att all färg går förlorad. Manhattan blir en svartvit film. Och så brakar det loss. Blixtarna slår ner i skrapa efter skrapa – och ögonblicket därpå dånar ohyggliga kanonader över hela ön.
Ja, så här.





Det händer att det smäller i min egen skrapa också. Som alla andra har vi förstås åskledare, men ändå. Det sjunger till i golvet och hela vardagsrummet börjar lukta svavel. Då är man inte så uppkäftig.
• • •
Bästa nyheten:
Viruset har INTE gjort comeback i New York – trots att stan börjat röra på sig på allvar.
Igår testades 54 328 personer och bara 518 – 0.95 procent – visade sig vara smittade.
Så har det sett ut i flera veckor och vi börjar känna att, hey, vi besegrade den osynliga fienden.
Men tyvärr går ju smittan som en okontrollerad gräsbrand genom andra delar av landet och så länge den gör det är ingen out of the woods,.
• • •
Tammefan, till kvällen börjar de hemliga fyrverkerierna dåna där ute i mörkret igen – på precis samma klockslag, och på samma sätt, som i Los Angeles och Las Vegas.
De där smällarna förebådar något, tycker jag det känns som. Något sinistert, något mörkt…