Sitter en kväll vid ett litet bord på trottoaren utanför Bravest – min kvartersbar på andra avenyn – och tittar på tredje NBA-finalen mellan LA Lakers och Miami Heat.
Den nu sju månader långa covid-krisen har tvingat fram ny kreativitet hos New Yorks näringsidkare och under sensommaren lyckades vännerna på Bravest – en brandmansbar; ägd, ombesörjd och frekventerad av stolta FDNY-anställda – installera ett flertal tv-skärmar utanför fönstren, så att gästerna precis som i vanliga fall kan se de stora matcherna i alla proffsligorna över några öl; huvudsyftet med inrättningar som denna.

Ville jag skulle jag kunna gå in och följa LeBron James konster under korgarna på betydligt större skärmar istället, för sedan månadsskiftet har restaurangerna även här i stan tillåtelse att fylla 25 procent av sina bord – förutsatt att gästerna går med på att få temperaturen kontrollerad, fyller i alla uppgifter på en app för eventuell spårning och undviker att hänga i baren.
Det är helt okej, jag har redan utnyttjat denna nya underbara möjlighet ett par gånger, men trots att det hunnit bli lite kyligt i de här trakterna råkar det vara en fin kväll, så jag knäpper tweed-blazern och sitter kvar under bar himmel. Jag trivs där. Och det är jag inte ensam om. Utomhus-konceptet har blivit en sådan succé att borgmästare de Blasio nyligen permanentade de tillstånd för trottoar- och uteserveringar som beviljades i somras. Vi ska, om vi vill, kunna sitta ute och äta och dricka året runt. Lär bli intressant under de brutala vinterstormarna i januari och februari, men det talas redan om tältkontsruktioner och värmelampor och tja, det kanske är dags för en första new yorksk julfest i snödrivor om ett par månader.



Nu ser jag Heat reducera finalserien – Lebron har en sällsynt flopp till kväll; han står för åtta mer eller mindre grava felpassningar – och reflekterar över hur mycket som hänt sedan jag började skriva om corona-krisen i New York i den här bloggen.
Ett halvår senare har jag rentav svårt att dra mig till minnes exakt hur det faktiskt var under pandemins första tid. Hur overkligt allt kändes. Hur skärrade vi var. Hur New York på bara några få dygn förvandlades från sprakande elektrisk världsmetropol till stum spökstad där inget annat hördes om nätterna än ambulansernas sirener.
Idag är situationen helt annorlunda. Verkligen inte normal, nej. De stora kontoren förblir sparsamt befolkade så de kvarter där kontor dominerar – exempelvis finansdistriktet på södra Manhattan – ligger alltjämt öde. Vi har heller inga turister eller affärsresenärer på besök, så merparten av hotellen är fortfarande stängda och den verkligt myllrande trängsel de, besökarna, alltid hjälper till att skapa i betongdjungeln får vi fortsätta sakna. Tillika stänger allting redan vid midnatt och därefter består såväl Manhattan som övriga stadsdelar av mörka mean streets man helst undviker. Och yes – maskerna är fortfarande obligatoriska.
Men flera månader i rad har smittspridningen i New York City, liksom i resten av delstaten, legat under eller strax över en procent och dödstalen är konstant låga. Jo, några hotspots har precis blossat upp i Brooklyn och Queens och där kommer myndigheterna av allt att döma slå till med lockdowns igen, men inte ens i de kvarteren är läget tillnärmelsevis lika kritiskt som i våras. Livet pågår ändå. Ingen panik råder. Det vi går igenom känns hanterbart. New York kommer förmodligen inte gå under.
Vintern kan ändå bli tuff, någon form av andravåg sveper säkert genom stan innan jul, det får vi nog vara beredda på – men vi har utan tvekan det värsta bakom oss här.
Så jag beställer in en öl till i den svala oktoberkvällen och skålar tyst för mig själv.
Det kommer bli alright till sist.

• • •
Hockeyns Stanley Cup-slutspel är nu över och därför kommer jag inte vara upptagen med grannbloggen – alltså den gloriösa NHL-bloggen – på daglig basis.
Följaktligen:
Dags att skaka liv i den här bloggen ännu en gång.
Precis som tidigare ämnar jag med ojämna mellanrum lämna personliga små rapporter om New York, corona-krisen, valrörelsen och vad som nu kan tänkas bli aktuellt.
Häng gärna med om du har lust.
• • •
Valrörelsen, ja.
Med 29 dygn kvar till valdagen känns det som att hela landet följt Alice i Lewis Carroll-romanen ner i det berömda kaninhålet.
Debatten i Cleveland förra veckan framstod som kulmen på det kaos som eskalerat hela sommaren, värre skulle det enligt många inte kunna bli – men den var ju bara prolog.
Sedan dess har Vita huset – vanligtvis ett regelrätt fort, rustat att för att eliminera alla slags hot – blivit skådeplats för ett klassiskt covid-kluster och presidenten himself testat positivt, insjuknat, körts till sjukhus och återvänt till 1600 Pennsylvania Avenue fast han fortfarande är sjuk.

Det är ofattbart.
Scenerna från måndagskvällen, när Marine One – presidentens helikopter; inte inblandad i ett lika ikoniskt ögonblick sedan Nixon avgick för 46 år sedan – landade på södra gräsmattan och Trump, nu svår att se som något annat än en super spreader, hoppade ur och tog sig upp på Truman-balkongen, demonstrativt lirkade av sig munskyddet och gjorde honnör…ingen som såg det live kommer att glömma vad hen gjorde, det var verkligen en sådan sekvens.

What’s next, som en fiktiv president brukade fråga.

Ja, vi har som sagt 28 dagar kvar tills vallokalerna öppnar tidigt i ottan 3 november och det känns som precis vad som helst kan inträffa innan dess.
• • •
Klassisk 2020-åkomma, omöjlig att ens föreställa sig tidigare i livet:
Skavsår bakom öronen.
Men så är det också, räknade jag just ut, 208 dagar sedan jag senast gick ut genom dörren utan munskydd.
Tur jag numer har några roligare varianter att piffa upp tillvaron med vid festligare tillfällen.



• • •
Vita huset ser mäktigt och rymligt ut på håll, men jag har varit där några gånger, ackrediterad för Aftonbladet, och kan meddela att det interiört tvärtom är förbryllande trångt och ont om svängrum – samtidigt som ett gytter av människor oavbrutet flänger och far i alla riktningar.
Så är det någonstans en smittbärare kan orsaka ett rejält kluster är det verkligen där.
Ojvoj, som det brukar heta i den andra, ovan nämnda bloggen.
• • •
Covid är inte den enda smitta barer i kvarteret vill undvika, som synes.

• • •
När turister och andra slags besökare kan återvända till New York är fortfarande en obesvarad fråga, tyvärr.
Viruset rasar ju alltjämt tämligen okontrollerat i andra delar av landet och 32 delstater – inklusive Florida, Nevada, Texas och hela djupa södern – återfinns på guvernör Cuomos svarta lista.

Den som reser hit från någon av de regionerna måste underkasta sig två veckors sträng karantän – och till skillnad från när restriktionerna infördes i somras har myndigheterna nu lyckats införa ett effektivt kontrollsystem och ser till att reglerna efterlevs.
Likadant är det för resenärer från Europa och stora delar av övriga världen. Om du som läser det här kom hit nu, och inte kunde bevisa att du har essentiella ärenden, skulle du också tvingas börja med två veckor i isolation – på hotellrummet eller hos den du besöker.
Få vill eller kan inleda en New York-vistelse på det sättet, har jag en känsla av.
Men, tja, någon gång blir det ju bättre och var så säker:
Vi saknar er, vi kan inte vänta tills ni kommer och hälsar på igen.