För att spinna vidare på den här krönikan från i lördags:
Det har inte bara blivit svårare att resa i USA under pandemin – det är inte särskilt roligt att göra det heller.
Flygplatser och tågstationer ekar ödsligt och har skurit ner på nästan all service som gör sådana inrättningar någorlunda tolerabla, nervösa resenärer bakom masker förhåller sig misstänksamt, för att inte säga med ren paranoia, visavi varandra – och sedan kommer man till destinationer som bara är urholkade spökversioner av det de ska vara.
Hotellen har inte heller mycket till service, de flesta restauranger och butiker och museer är stängda, gator och torg ligger öde och till och med sådana pålitliga good times-dynamos som Nashvilles South Broadway, gatstumpen jag ägnar huvuddelen av krönikan ovan åt, går på skärrad sparlåga.
I ljuset av det verkliga lidande pandemin orsakat, och de uppoffringar traumatiserad vårdpersonal gör, väger den sortens besvikelser givetvis lätt som luft, men under ett så här utdraget skeende kommer ofelbart stunder när perspektiven blir strikt själviska och personligen tycker jag den begränsade rörelsefriheten hör till de mer deprimerande aspekterna av det som aldrig tar slut. Hur mycket jag än älskar att bo i New York är det möjligheten att ständigt störta ut i spenaten och se Amerika – det jag alltid varit besatt av – som satt den verkliga guldkanten på alla dessa år i USA-exil. Jag har besökt alla delstater utom två – Hawaii och, något egenartat, Vermont – och minns nästan varje minut i rödvitblå kappsäck, särskilt längs de oändliga motorvägarna, med bultande hjärta.
Om jag var troende och bad till högre makter – mer än när det är kraftig turbulens under flygningar – skulle jag inte kunna låta bli att vädja om att åter få uppleva saker som de ska vara där ute.
Det ska vara stressigt och ont om utrymme och svårt att ta sig fram mellan terminalerna under mellanlandning på Atlantas monstruösa flygplats. Det ska redan på morgonen hänga en regelrätt dimma av stekos på en Denny’s strax utanför Omaha i Nebraska och i var och ett av de trånga båsen sitter tysta, bredaxlade långtradarchaffisar och karvar i vidbrända bacon-skivor medan Oak Ridge Boys sjunger om ”Elvira” på en radio nånstans i bakgrunden. Det ska myllra av flanörer längs Newbury Street i Boston en lördageftermiddag och kommersen sjuda i de små, pittoreska butikerna som radar upp sig i brownstone-längorna på bägge sidor. Det ska vara ringlande kö på Congress Avenue i Austin inför ännu en Dale Watson-spelning på Continental Club. Det ska vara bumper-to-bumper-trafik i de branta, ringlande stigningarna genom Black Hills i South Dakota, upp mot Mount Rushmore. Det ska bildas femdubbla led av turister runt gycklarna på Mallory Square i Key West under kontinentens mest spektakulära solnedgång. Det ska gnissla oavbrutet i vändkorsen när klassiska basboll-laget Cubs har hemmamatch på 109-åriga Wrigley Field i Chicago. Det ska eka av skrattsalvor och sorl och iskubernas klirr i glasen på en uteservering i den heta natten i Scottsdale i Arizona. Det ska vara normalt och avspänt och inte alls förenat med något ångestframkallande protokoll att, efter ett tolvtimmarspass längs Interstate 70, ta in på ett livfullt motell strax väster om Terre Haute i Indiana, käka en halvtorr kalkonmacka i den fullsatta baren och sedan lägga sig i den breda sängen och titta på NFL-drama.
Men så är det inte och så blir det uppenbarligen inte på länge och inget annat kan vi göra än att vänta på att det någon gång blir bättre.
En sorg.
• • •
Nu är det inte i första hand för nöjen, eller för att gå på museum, jag kommer till Nashville den här gången.
Det är för att bevaka den andra – och sista – debatten mellan Trump och Biden på Belmont-universitetet.
Fast…också det uppdraget artar sig till en påminnelse om att inget är som det ska.
Att bevaka presidentvalsdebatter brukade vara exalterande upplevelser. Häftiga adrenalinrusher. Nära tusen journalister från hela världen trängdes i fullknökade mediacenter under själva debatterna – och sprang sedan ner varandra för att komma nära kandidaterna och deras ”surrogates” i det så kallade spin-rummet. Det kändes som att, för några timmar, befinna sig vid världens absoluta mittpunkt.
Nu är det stökigt och bökigt – och avslaget.
För att alls få tillträde till Belmont-campusen krävs till att börja med att alla, inklusive ackrediterade mediarepresentanter, tar ett covid-test – och att det, förstås, är negativt.
Så precis som i Cleveland för drygt tre veckor sedan inställer jag mig morgonen innan på en lokal hälsoklinik, fyller i en bibba blanketter, ställer mig i kö med nervösa kollegor, får en lång tops uppkörd i båda näsborrarna och sätter mig i ett väntrum och avvaktar resultatet.
Dessbättre visar det sig även denna gång att jag inte är smittad, varmed jag får ett ett gult armband fäst runt handleden och det ska jag ha på mig tills alltihop är över – precis som på rockfestival i Hultsfred!


Dagen efter fortsätter böket med temperaturkontroller, ständiga påminnelser om social distansering, masker som måste bytas med jämna mellanrum och avspärrningar så omfattande och krångliga att den fem kilometer långa bilresan från downtown till media-garaget tar två timmar och kräver slughet värdig en stigfinnare i Borneos djungler.
Och det bara för att sedan få sitta i en hangar där inte ens en femtedel av plasterna är upptagna, eftersom världen inte längre reser till USA, och se på tv – och någon ”spin room hysteria” utbryter verkligen inte när moderatorn Kristen Welker satt punkt för ordkriget vägg i vägg. På grund av smittrisken har spinrummet helt enkelt avskaffats. Debattörerna hålls på behörigt avstånd från media och inga substitut-röster bussas på oss för att just spinna. Vi har bara att lämna våra rapporter och åka hem igen.
Val 2020 är på så många sätt bara Kval 2020.

Själva debatten håller som bekant aningen högre nivå än väntat, och det är en liten lättnad, men att den – även av mig – beskrivs som ”civiliserad” beror ju bara på hur den ter sig i jämförelse med alla andra skitshower vi sett de senaste fyra-fem åren.
Minnena av Barack Obamas och John McCains dueller 2008 känns som de härrör från tider lika svunna som de Dawn Porter skildrar i sin färska Netflix-dokumentär om Bobby Kennedy.
• • •
Det är lite udda, det där med att Vermont fortfarande utgör en vit fläck på den privata USA-karten. Dit går det att köra från New York på bara några timmar, så det är ju egentligen bara att åka upp och bocka av 49:e delstaten.
Men planen är att först genomföra det avsevärt mycket större projektet Hawaii – och sedan fira full pott med en snabb tripp till, tja, Montpellier.
Intresseklubben antecknar, antar jag.
• • •
Det rapporteras ständigt att människor ”ute i landet” inte tar pandemin på allvar, så lite överraskande kan det ju tyckas att en sydstatsmetropol som Nashville befinner sig i ett så nedskruvat tillstånd – utan att nu vara föremål för tillnärmelsevis lika stränga restriktioner som exempelvis New York.
Men det är framförallt utanför de större städerna djup misstro mot coronavirusets farlighet, och myndigheternas rätt att införa begränsningar i vardagen, slagit rot – och det är utanför städerna läget nu, under denna höstvåg, börjar bli riktigt kritiskt.
Nashville, Memphis, Knoxville och Chattanooga – Tennessees stora befolkningscentra – har ingen dramatisk smittspridning, så att delstaten ändå räknas som en hotspot beror huvudsakligen på vad som händer på glesbygden.
Likadant visar en mer ingående studie av statistiken att det förhåller sig i regelrätta krishärdar som Wisconsin, The Dakotas, Montana och Idaho. Det är på landsbygden, där tillgången till vård alarmerande nog är som mest begränsad, människor smittas och blir sjuka
Så nä. Det hjälper inte, för att nu fortsätta på det själviska temat, att navigera bortom allfarvägarna heller.
• • •
Alaska?
Jo, dit blev jag och Pontus Höök, fotografen, faktiskt skickade 2008 – när Sarah Palin hade utsetts till John McCains vicepresidentkandidat.
Hennes hemstad, Vasilla, visade sig vara en håla i Alabama – fast med toppluva och grizzlybjörnar.
Det ska jag berätta mer om någon gång.
• • •
Att New York Post ger Donald Trump sitt offentliga stöd är inte mer sensationellt än att Norrskensflamman förespråkar röd politik.
Post ingår i samma Murdoch-imperium som Fox News, har uttalat konservativa opinionssidor och endorsar alltid republikanska kandidater – i staden, i delstaten och i nationen.
På samma har liberala bastionen Times i princip alltid förordat demokratiska diton.
Det är bara så det går till här.
• • •
Redan strax efter 20.00 på måndagskvällen, amerikansk östkusttid, stod det klart att Amy Coney fått den majoritet av röster hon behövde i senaten – och mindre än två timmar senare svors hon in vid en ceremoni i Vita Huset.
Ännu en gång gick det som en elektrisk stöt av fiendskap och osämja genom nationen.
Han som önskade oss alla att vi må leva i ”intressanta tider” pratade verkligen strunt.
• • •
När jag efter några dygn lämnar Nashville och kör mot flygplatsen möter jag Dolly Parton.
Hon hälsar från en jättelik billboard för Dollywood.
– Smokies are calling, förkunnar drottningen.
Ja, Smoky Mountains ropar verkligen, Dolly. Men jag får hörsamma de locktonerna en annan gång. Just nu finns det ingen poäng med att resa – ens hem till dig.