Det är egendomliga dagar i New York, och USA, just nu. Obehagliga. Kusliga. Dagar vars like vi aldrig tidigare upplevt.
Ja, det slutgiltiga valresultatet dröjde även under 2000-talets första presidentval, för 20 år sedan. Först efter en månads – och slutligen avbruten – omräkning av rösterna i Florida kunde George W. Bush utses till ny president. Och det var spänt då också. Men inte alls på på det här farliga sättet.
Den ödesmättade stämning jag försökta sätta ord på i tisdags har vuxit till något mycket mörkare och mer hotfullt på bara ett par dygn. Motsättningarna i landet håller långsamt – eller inte så långsamt – på att stegra mot någon form av otäckt utbrott.
Det är redan oroligt och stökigt utanför de lokaler i Pennsylvania, Arizona, Nevada och Georgia där de sista, avgörande rösterna räknas – och under demonstrationer på Lower East Side här i New York under torsdagskvällen urartade det åter i våldsamheter. Någon anti-Trump-aktivist ska bland annat ha försökt strypa en polis med järnkätting.
Det värsta:
Ju längre den här utdragna processen pågår, desto mer fientlig och hätsk kommer stämningen bli. Och när ett första slutresultat någon gång presenteras – och omedelbart ogiltigförklaras av den förlorande sidan, räkna med det – lär det brisera i fullständigt kaos på sina håll.
Att bara sitta i tv:ns eviga sken och vänta på den katastrofen är terror. Det känns som att befinna sig i en mental tryckkokare.
– Slå av nyheterna, res dig ur soffan och gå ut ett tag. Annars blir du galen, råder en vän när jag ringer och kvider om att det är hjärtskärande att se landet i gungning på det här viset
Så jag gör just så och verkligen: Det är ren själavård att komma utanför dörren och se att vardagen – som den nu är i skuggan av världspandemin – faktiskt rullar på ungefär som vanligt, i alla fall så ljumma, fina höstdagar som de vi plötsligt förunnats på nytt. Människor äter lunch på uteserveringar, lämnar in kappor hos Chen på Kemtvätten på andra och 38:e, fyller i MegaMillions-talonger i bodegan vägg i vägg, promenerar och kör bil och väntar på busshållplatser och cyklar och går hem från jobbet och vinkar till sig taxibilar och skrattar och rökar och beställer in en öl till på Bravest och…ja, bara lever.
Apokalypsen är inställd, åtminstone just här – och åtminstone just nu.
Till slut hamnar jag i Bryant Park, den gröna lilla oasen mitt i Midtown-villervallan vid femte och 42:a, bakom stora biblioteket, och kan konstatera att den så kallade vinterby staden varje senhöst reser just där tydligen får hjälpa oss med julstämningen i år också. Det hade jag inte trott, myndigheterna ställer ju på grund av covid-skräcken in allt populärt, men jo: De vanliga caféerna och handelsstånden står uppradade i skimret från julbelysningen och framförallt: Den provisoriska isrinken på stora gräsmattan, där vi brukar ligga och titta på utomhusbio varma sommarkvällar, har öppnat igen.
Där sätter jag mig en stund, med en liten pappmugg espresso, och bara glor på de mestadels usla men glada skridskoåkarna. Det är underbart. För ett litet ögonblick glömmer jag vad som pågår där ute, oron släpper, det känns lite gott att vara i New York igen.

Men när jag någon timme senare kommer tillbaka hem och slår på tv:n står Donald Trump på podiet i Vita Husets lilla kyffe till pressrum och gormar om att att fienden håller på att stjäla valet av honom – och det går att ana hur den rytande vreden väller upp ur djupet av hans passionerade väljarbas.

Återigen knyter det ihop sig av olust i mellangärdet.