Nu börjar det igen.
Vi har ännu så länge ingen alarmerande smittspridning i New York, inte jämfört med i Europa eller det amerikanska katastrofområde som kallas Mellanvästern, men siffrorna har börjat ticka uppåt, som de obönhörligen gör överallt på norra halvklotet just nu, och lokala politiker alltjämt skärrade av vad som hände i våras drar omedelbart i nödbromsen.
Bara en timme efter att Stefan Löfven gett samma besked i Sverige i onsdags meddelade guvernör Cuomo att New Yorks barer och restauranger, liksom gym, från och med ikväll måste stänga redan 22.00 – istället för som tidigare vid midnatt (och 04.00 när allt är normalt…).
Ingen big deal, kan tyckas – och det är det väl inte heller, även om jag nu råkar vara en människa med sena vanor och vanligen inte ens går ut före 22.00. Problemet är att det inte lär hjälpa. Andra vågen är här. Viruset kommer fortsätta spridas, vad vi än gör. Förhoppningsvis blir situationen aldrig igen lika förfärlig som i mars och april, men det räcker med ytterligare några procentsatsers höjning för att Cuomo ska skärpa restriktionerna ytterligare och jag räknar kallt med att alla utskänkningsställen tvingas bomma igen på nytt om bara någon vecka. NY Times inflytelserika ledarsida har redan framfört kravet att ”indoor dining” förbjuds å det snaraste.

Inte heller då kommer det vara synd om mig, framförallt inte i jämförelse med de som är sjuka eller jobbar i sjukvården – eller med min vän Juanita, som sitter instängd i sin lägenhet i Paris och avundas pojkvännens katt för att den kan smyga ut genom dörren och rumstera om på The City of Light-gatorna som den vill.
Men livet blir väldigt mycket tråkigare – och ensammare. Det var, vid sidan av oron för nära och kära, det tyngsta när New York låg i träda den där miserabla perioden för ett halvår sedan. Jag har alltid varit soloartist och tyckt om att hålla mig på min egen lilla kant. Jag bor själv, jobbar själv, reser själv, ser på bio själv, går ut och äter och dricker själv, ÄR själv. För att jag trivs bäst så. Men under pandemins mörkaste dagar blev det i det avseendet helt enkelt lite för mycket av det goda. Jag var inte blott själv längre. Jag var ensam. Ofrivilligt. Utan verklig rörelsefrihet, utan möjlighet att sitta i barer och bara absorbera det livsbejakande sorlet, utan att vara del av det vanliga myllret på gator och avenyer, utan utflykter att se fram emot, utan att ens i teorin kunna planera ett möte med vänner (jo, jag har trots allt såna…) kände jag mig helt enkelt…avskuren från livet. Isolerad. Övergiven.
Zoom och FaceTime och dylikt? Well, jag är bekant med några verkliga New York-eremiter som tycker att det virtuella umgänget duger gott och indikerar att de inte skulle se det som något större problem ifall deras sociala liv ägde rum online för eviga tider, men jag delar verkligen inte det tänkesättet. Det lindrar att kunna se familjemedlemmar och vänner och kollegor på bildskärm, men i längden är det inget surrogat alls för fysiska möten, resor, familjehögtider och – just det – långa sittningar på restauranger och i barer.
Så lite kan jag inte låta bli att grimasera en smula när så många slår fast att begränsningar i det så kallade utelivet inte innebär några uppoffringar.
Tala för er själva, tack.
Vi tar oss igenom det här också, vi biter ihop och uthärdar, för vi måste.
Men roligt blir det fan inte.