Idag kan corona-viruset komma att sätta den slutgiltiga knockout-smockan i trynet på USA.
Det är nämligen Thanksgiving Day, årets överlägset största familjehögtid, denna sista torsdag i november och nationen sätter sig till bords för att glufsa i sig 50 miljoner grillade kalkoner.
Och till skillnad från under alla andra storhelger som hunnit passera sedan i våras – Memorial Day, påsk, 4th of July, Labor Day och Columbus Day – verkar det som att väldigt många är fast beslutna att fira den här som vanligt, oaktat det faktum att pandemin skenar över hela kontinenten.
Det hjälper inte att politiker, folkhälsoansvariga och smittskyddsexperter unisont förmanat och vädjat och hotat och varnat om att ingenting är farligare än att umgås tätt i grupp i trånga utrymmen under längre tidsperioder. På Thanksgiving träffas amerikanska familjer och ingen kan hindra dem – så är det bara med det.
Vi har även i New York, som gärna tar åt sig äran av att vara bäst i landet på att följa covid-restriktioner, sett hur innevånarna försöker hitta kryphål – om så bara psykologiska – för att få göra ”som de brukar”. Här är vanligen väldigt enkelt och smidigt att kolla om man smittats eller inte, vi har hundratals testställen bara på Manhattan. Men senaste veckan har köerna ringlat timslånga överallt – för att människor intalar sig att ett negativt provsvar innebär att de är säkra och kan tränga ihop sig vid de där kalkonfaten utan fara för Uncle Al och Aunt Barbara. Ett inte alltför klyftigt självbedrägeri är det inte helt obefogat att kalla det beteendet. Att man är smittfri ena minuten betyder ju inte att man inte är det nästa; det räcker att komma i vägen för en infekterad medmänniskas hostattacker på snabbköpet på vägen hem från kliniken – och sedan kan ett av de berömda klustren vara ett faktum på dagens släktbaluns.
Trängseln på flygplatser, och i det nordamerikanska luftrummet, senaste dygnen vittnar också om sedvanlig Thanksgiving-mania.

Även det riskbeteendet har myndigheterna med eftertryck avrått från: ”Stanna hemma. Res inte. Undvik flygplatser och flygplan”. Men förgäves, tydligen. Dan-före-dan – alltid den mest intensiva resdagen under hela det amerikanska kalenderåret – var antalet flygresenärer på väg hem till släkt i Oregon och Florida och New Mexico i princip lika högt som ifjol.
Vi får väl hoppas att tranbärssåsen är värt det – och att stegringen i konstaterade fall om någon vecka inte blir fullt så brant som sakkunskapen befarar.
• • •
Själv skulle jag, om allt varit som vanligt, strax efter lunch hämtat en bil i Hertz-garaget på 48:e och andra, kört upp till 96:e och Lexington och hämtat Ash och via mäktiga George Washington Bridge baxat oss över Hudson River till New Jersey.
Där skulle vi först stannat i Garfield, strax norr om Sopranos-land, för en första sittning med Ashs pappa Rico och hans familj.
Efter ett par timmar i härligt stim – runt just det bordet är det verkligen klassisk amerikansk Turkey Day-trängsel med glada representanter från åtminstone tre generationer – hade vi åkt vidare till White House Station trekvart söderut, i norra Jerseys tätaste skogar, och gjort oss hemmastadda hos mamma Adrienne och hennes man Carl.
Kort därefter skulle vi satt gafflarna i ännu en fågel offrad på tacksägelsens altare.

Men hela det scenariet är struket ur programmet i år. Mina vänner tar pandemin på allvar och har ställt in 2020 års Thanksgiving.
Tråkigt – men klokt. Och ska jag vara helt ärlig finns det ett viktigt inslag jag inte alls sörjer att jag går miste om.
Maten.
Det är lite underligt. Jag dyrkar nästan allt amerikanskt. Musiken, filmerna, maten, vägarna, landskapet, livsstilen – allt. Det är min religion. Men det mest amerikanska av allt – Thanksgiving-krubbet – har jag väldigt svårt för. Den torra kalkonen, fyllningen, tranbärssåsen, pumpa-pajen, sötpotatisen, marshmallows-sörjan och allt det andra mina amerikanska vänner smäller i sig med sådan lustfylld aptit just idag – det får jag nästan kväljningar av.
Dessbättre är alla inblandade numer medvetna om denna karaktärsstörning hos den underlige svensken och dessbättre är de inblandade stolta italian-americans så numer serveras jag Adriennes magiska italienska rätter istället.
De sörjer jag desto mer, liksom samvaron i sig. Den stilla Thanksgiving-kvällen i White House Station, när ett kompakt mörker slutit sig runt oss och Carl bjuder på söt likör och berättar om gamla tider i Newark, hör till det allra bästa jag vet.
Nu får jag försöka skapa min egen helgstämning hemma i soffan och med hjälp av lite vin, NFL-match på tv och zoom-uppkoppling mot White House Station går det säkert bra.
Bara jag kan intala mig att det är något speciellt med att Manhattan hamnar i tyst Thanksgiving-dvala fast vi haft det på just det viset i åtta månader.
• • •
Film- och tv-historien är full av klassiska Thanksgiving-scener. Min absoluta favorit är den i ”En kvinnas doft”, när Al Pacinos Frank Slade våldgästar sin bror i Queens och sånär stryper en ung Bradley Whitford – främst känd som Josh Lyman i ”West Wing”.

Stämningen på den middagen orsakar nästan andnöd, men den är nog dessvärre inte helt ovanlig – särskilt inte under så här våldsamt polariserade tider. Det finns gott om släkter där unga, progressiva nu ska dela bröd med arga Trump-supportrar till morbröder och svärmödrar. Hu. Rådet ”Prata inte politik på släktmiddagar” har aldrig klingat sannare än denna höst.
”Raka spåret till Chicago” med Steve Martin och John Candy är en annan magnifik Thanksgiving-film – och ”Sopranos”-avsnittet ”He is Risen”, från säsong 3, blir aldrig gammalt.
• • •
Fast vidbränd brysselkål är ändå en Thanksgiving-specialitet jag kan förstå. Det brukar under de traditionella bjudningarna sluta med att jag sitter och petar med de små rackarna.
• • •
– Siri, ge mig ett bra exempel på hyckleri.
Bad man sin virtuella assistent om den tjänsten borde hon visa en bild på Michael Hancock – borgmästare i Denver.
Igår morse twittrade han förmaningar till innevånarna i Mile High City om att stanna hemma och fira Thanksgiving online.
Sedan satte han sig på ett plan och flög till Mississippi för en egen släktmiddag!
Så länge makthavarna begår så grovt våld på idén om att leva som man lär blir det svårt att få allmogen att lyda några påbud alls från högre ort.
• • •
Tanken med den här högtiden – till skillnad från exempelvis jul firad av alla, oavsett religiös och etnisk tillhörighet – är att uttrycka tacksamhet över det livet givit senaste året.
Det blir en utmaning 2020, men man får väl vara glad att man är vid liv, att inga närstående (ta i trä dagen lång!) blivit allvarligt sjuka och att hjälp är på väg.
Också:
Tack för att vi i mars och april inte visste att krisen fortfarande skulle pågå vid Thanksgiving.
Då hade vi aldrig stått ut.